VID GRÄNSEN
På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
Vi få cykla vidare ensamma.
Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro. Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga plåga, och stiga upp i tåget.
Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd. Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten. När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en orkanlik styrka—tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster. Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja brottas med elementen.
Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och korsryggen.
—Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt idéassociationerna: hus—människor i dem—alla människor äro törstiga—krog—öl. Vi spänna i med spontan energi och på några minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas vi av en röst.
—Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får man inte cykla längre?
—Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå dit ned.
—Varför då?
—Det här är gränsen.
Det är sant, det pågår ett världskrig.
Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
—Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt, vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan bron—en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.
Detta är alltså gränsen.
Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan, så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har också varit vid gränsen, men motats över den av den unga barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.