1.

Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om sig. Man har ända från hedenhös ansett dem vara nyfikna, grälsjuka, obehagliga på alla sätt, och ordstäfven bevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om »käringen mot strömmen» eller om »klippt skall det vara, sade gumman, låg i ån», och ännu flera sådana bevis på deras förhärskande egenskaper. Det finns ännu i våra dagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan icke bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl ansågos för höjden af obehag; det heter nämligen: »så vidt det inte regnar täljknifvar och gamla käringar, så vill jag utföra det eller det ...» Och ännu finns det representanter af det manliga könet som inte gärna företaga sig någon viktig sak, om den som de mötte först utanför sin port när de gingo ut, var en gammal gumma. De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste vara tillspillogifven.

Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor som äro ingenting mindre än behagliga, både att se på och att råka ut för. De likna allt för mycket dessa »jordens bubblor», som Shakspeare framställer i första scenen af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de merendels som städerskor, vakthustrur, tvätterskor, portvaktarfruar, och mera sådant; samt inom den finare världen under namn och form af tanter, dessa ungdomens och hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas hafva erhållit del af den eviges gudomliga egenskaper: allvetenhet och allestädes närvaro. Men jag för min del tror att till och med tanterna blifvit orättvist bedömda, eller att åtminstone icke de unga brytt sig om att söka utforska bevekelsegrunderna till deras ofta nog ganska förargliga uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera uti den omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det medvetna begäret att ställa till förargelse, skulle då inte många fenomen inom samhällslifvet få sin ganska naturliga förklaring? Men det är med gamla gummor som med gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem finns ingen rättvisa på jorden.

Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar sitt minnes dunkla gömmor, — hvem har inte någon gång under sitt lif träffat på en gammal kvinna, som varit en lefvande teckning till den vackraste text af alla: en glad, god och älskvärd ålderdom? Hvem har inte antingen som barn smekts af en silfverlockig gummas mjuka och darrande händer, eller som yngling uppmuntrats af det fina bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar, omkring hvilka godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt; eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående, lutande gamla, hvilken sett alla sina kära gå före sig ner i det tysta, och dock har ett smålöje och ett ord af tröst kvar för den sorg som liknar ett barns vid sidan af hennes stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty det är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de söka sina likar i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de svåra att uppnå i godhet, finkänslighet och behag, när deras lifsuppgift går därpå ut. Öfverträffas kunna de aldrig af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne ock må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.

Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan gammal kvinnas oskyldiga egenheter, utan att betänka att det fordras icke så liten själfförnekelse för att kunna vara tålig och god emot ett bullrande och själfkärt släkte, som växer upp till lifvets alla skatter och njutningar, medan man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är mycket lätt, medan man själf står midt i det varma solljuset på lifvets middagshöjd, att skratta åt den, som med huttrande omsorg drar pälsen om sig nere i dalarna, där skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid icke bryr sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det är mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära de ungas öfvermod med jämnmått och tålighet. Ty de unga äro ett grymt släkte; om de visste huru många hvassa pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara litet mindre stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne, som är föremålet därför.

Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som hafva fyllt sin bestämmelse som makar och mödrar, och som, sedan maken lämnat dem för grafvens ro, och barnen flugit ut ur boet för att själfva med eget arbete bygga sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande omkring sig en ljus och blid eftersommar, fastän vintern redan borde vara inne. De äro lefnadsglada, älskliga väsen, dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet som en hedersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och som ofta nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och kärlek, att de gärna omhulda helt och hållet oskylda, endast af behof att skydda och hjälpa. Mången gång äro de originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma gång man har en tår i ögat åt deras hjärtas godhet, hvilken bryter sig fram på tusen sätt, fastän den ofta nog delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor på otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan gammal präktig gumma, den jag en gång, i ett viktigt skede af mitt lif, träffade på min väg, som jag här vill söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt trefliga och fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes vänliga ande ännu blickar ned till dem som hon i lifvet omfattade med så mycken godhet och välvilja, så skall hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla hennes bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro många och skuggorna få, endast så många och så djupa som var nödvändigt för att gifva kroppslighet åt gestalten, och i själfva dessa lätta skuggor lyste ändå alltid hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid skiner igenom klarskuggan på en god målning. Några mörka slagskuggor funnos där icke, därtill var hennes sinne ännu i ålderns senaste dagar allt för ungdomligt och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma, sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar, så är det sannerligen ej den präktiga gummans fel!