2.

Hon var född mot slutet af förra århundradet, några år före utbrottet af den första franska revolutionen, i Stralsund, af svenska föräldrar. Själfva året 1800 gifte hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde hon sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna, samt var äfven en gång med honom öfver till Brasilien. Hon var således en berest gumma, och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande små, och då var det slut med den unga sjökaptensfruns långresor. Hon var nu hemma och skötte om huset, medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade för att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också, ty han var en driftig, och kunnig sjöman; men dess värre var han icke lika stark som han var arbetsam, och följden däraf blef att han i förtid arbetade ut sig. Efter knappa tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors tärande plågor hade världen en rask sjöman mindre, och en sörjande änka och moder, samt fem faderlösa små mera. Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på detta sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick sannerligen icke hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg, ty de fem små munnarna ville ha bröd, och den döde maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men beslutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om sin och de sinas bärgning, hon lärde sig på kort tid barnmorskeyrket, och på detta sätt kunde hon snart nog sörja för sina barns uppfostran och framkomst i världen. Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt ung följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De fyra gossarna växte däremot upp och frodades i det anspråkslösa hem som moderns rastlösa arbete så småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek och allvar på samma gång; det var dessutom också ett gladt hem, ty gumman älskade glädje omkring sig, och förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm kristen utan att se gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades mer och mer, och snart rådde ett visst välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en allmänt värderad och afhållen tjänsteman i ett af stadens ämbetsverk; den därnäst flög snart ur boet och begaf sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De två andra sönerna dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade modern sväljde sina tårar, skötte otröttad sitt välsignelserika men mödosamma kall, och gladdes åt de två barn som hon ännu fick behålla.

På det sättet gingo många år, och hennes äldste son, hennes älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu var det han som, när gumman började tröttna, erbjöd henne ett hem, i hvilket han, tack vare sina goda inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en bekvämlighet, som hon hittills icke varit van vid. Han var en glad och älsklig människa, denne hennes son, och han älskade att omgifva sig med en krets af liktänkande vänner, artister och idkare af sångens glada konst, och i denna krets var nu hans gamla mor under många år en afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade med sin praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde önska sig; men ingen lycka är varaktig här på jorden, och hon väntades af den svåraste af alla sina pröfningar, den att få följa sin äldste och mest älskade son till grafven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han hade där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke komma tillbaka för att vara ett stöd för sin nära sextioåriga moder. Han erbjöd henne i stället ett hem hos sig, men gumman ville icke lämna den jord, som gömde stoftet af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt. Den vänkrets, som hennes son vetat att samla omkring sig, hyllade den gamla med vördnad och tacksamhet, och som sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke obetydlig förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar, hvilka hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen hade dock annorlunda beslutit; hon fick lefva till öfver åttio års ålder, och det var under de sista tjugu åren af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga gumma, som jag nu vill söka beskrifva.