3.
Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde känna henne, första våningen af ett litet tvåvånings stenhus vid en af gatorna nära Mosebacke. Hennes våning bestod af tre små, men mycket trefliga rum utåt gatan, ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång trappa neråt gården. Gumman bodde således alldeles för sig själf, och de tvenne små rummen åt gården hyrde hon ut åt modern och mormodern till en af hennes aflidne sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf, en tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos henne, och för hvilken hon på sina gamla dagar i mera än ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan hade en fästman, lika fattig som hon själf, och för dessa båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särdeles blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.
Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig gumma på några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte, i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet, eller låta påskina något öfverflöd; men hon hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»
Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,» brukade hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon särdeles misskund med dess svagheter, ehuru hon alltid höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt, som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.
Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år, och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf. Hon var en ful, groflemmad och klumpig figur på några och tjugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändå aldrig något af. Men saken var den att de båda kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera visste af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var själfva rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet; gumman var häftig, Augusta flegmatisk; gumman såg bra, Augusta illa; och när gumman ibland snodde omkring och var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket gjorde att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne igen, sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då, så hon gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»
»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig så!»
»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och snodde af in i sitt inre rum, medan Augusta, ungefär lika tyst och lika lätt på foten som en elefant, begaf sig af ut i köket.
Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke tvenne vanor, som hon aldrig lade bort: hon vaknade alltid klockan fyra hvarje morgon, och det första hon gjorde när hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret för att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade nämligen Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför sig, och den försummade hon aldrig att rådfråga vid viktiga tillfällen, liksom hon heller aldrig underlät att jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande på navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan fyra, uppstod merendels följande samtal mellan henne och den yrvakna Augusta, som under den mörka årstiden alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad klockan var:
»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i det hon vaknade; »nu ä’ klockan bestämdt sju ... och den Augusta, som inte vaknar! Augusta!»
»Hu...um!» svarade Augusta halfsofvande.
»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad klockan är!»
»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket bevisade att hon var vid dåligt lynne öfver att blifva väckt; »hon är väl fyra, kan jag tro!»
»Vill du genast se efter!»
»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka, »ja, hvad sa jag, hon är strax fyra ... om frun hade lugnat sig en stund till, så hade hon slagit ute i salen.»
»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera, jag trodde bestämdt att hon skulle vara sju eller half åtta.»
»Ha, ha, ha, ja si frun ä’ då alltid så rolig, så!» skrattade nu Augusta med full hals, hvilket bevisade, att hon var riktigt vaken.
»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att du väcker mamsell därute? Tänd på ljuset nu åt mig och gå sedan och lägg dig igen, jag ska läsa litet, jag, för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»
Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta somnade genast som ett godt barn. När nu klockan led fram mot sex blef gumman litet sömnig igen, lade bort boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.
Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började redan blicka in i gummans kammare, då hon hastigt väcktes af något buller från gatan. Hon satte sig häftigt upp och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde hennes öra, och nu var det med sin starkaste stämma som gumman ropade:
»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och sofver ännu och jag hör att mamsell är oppe därinne! Det är då riktigt skam! Vill du genast skynda dig opp och laga att du får på kaffepannan! Ja se, bara för att jag nu händelsevis slumrade till litet, så ...»
»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta lugnt som alltid, i det hon började kläda sig.
»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som en annan latmaja och drar dig! Det fattades bara att hon skulle vara slagen åtta till på köpet.»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä’ så rolig så!»
»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag bli så lagom rolig, ska du få se!»
»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,» menade Augusta.
»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade gumman.
»Ha, ha, ha ...»
»Vill du tiga, du låter ju som en brandvakt.»
»Ha, ha, ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta utan att genera sig, i det hon begaf sig af ut i köket.
»En faslig människa att sofva länge, och så hon skrattar sen! Ja, vänta mig, i vår ska jag väl göra mig af med henne. Jag kan undra hvad det är för vind i dag? Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan, som aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster ser jag, nå, då kommer han kanske på norr fram på dagen, så man kan få litet klarare väder!»
Efter en liten stund såg den unga flickan, som bodde i rummet utanför gumman, huru denna, klädd i en liten kort underkjol och med nattmössan ännu kvar på hufvudet, fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på Augusta med kaffet.
»Kors, kära barn, ä’ hon redan oppe?» brukade då gumman säga, »och den där välsignade Augusta har försofvit sig igen.»
»Bästa tant, det är ju ingen tid förliden.»
»Å, jag tycker en kopp kaffe kunde minsann behöfvas, jag! Jag undrar hvad hon gör nu!» och så bar det af ut i salen, där gumman bultade på dörren utåt förstugan: »tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag, dem Augusta aldrig låtsade höra, hvarken första eller andra gången. Sedan bultningen var gjord, snodde gumman återigen af in i sitt rum, sedan hon i förbigående hört efter hur den unga flickan mådde, och hvad hon hade för åsikter om väderleken för dagen.
Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med några nya variationer, som gjorde att det icke blef enformigt. Längre fram på förmiddagen gick gumman ut i staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll, eller också på auktioner, hvilka hon varit van att öfvervara i många år. Saken var nämligen den, att gumman förut varit medintressent i en klädmäkleriaffär, som föreståtts af en medelålders mamsell, hvilken förut, under sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på gamla dagar hade hon visserligen upphört med medintressentskapet, men hon intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det egna med den annars alltid så glada och fryntliga gumman var dock att hon vid hemkomsten från dessa förmiddagsvisiter å Stadsauktionskammaren alltid var vid dåligt lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet, och aldrig hindrade henne från att, drifven af vanans makt, göra om de förargliga visiterna. Gick gumman däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid vid godt lynne, när hon kom hem igen. Det var endast när hon skulle taga på sig för att gå, som hon då hade en liten öfvergående förargelse, och det var därför att Augusta alltid ville bylta på henne så många öfverplagg som möjligt, för att hon inte skulle förkyla sig.
»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då gumman säga; »hm, jag ska väl inte se ut som ett trasbylte heller när jag kommer till folk!»
»Jaha, men si frun får inte förkyla sig! Tycker frun det?» menade Augusta; »ta åtminstone en schal till inunder, om frun inte vill ha pälsfodret.»
»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med den där otäcka schalen! Jaha, kunde jag inte tro det, att hon skulle skrynkla till kragen för mig! Nu måtte jag se ut som ett åkerspöke om halsen!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så rolig frun ä’!»
»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden komma in under väderhufvan, hör du det ... det blåser ute, och jag har inte lust att komma och flagga som en annan galeas! De finns nog de som flagga ändå, utan att jag behöfver vara tokig!»
»Ha, ha, ha!»
»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren, det är bättre.»
»Ska jag inte komma och hämta frun?»
»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf, det behöfs inga hämtningar! Du måtte riktigt tro, att jag ä’ barn på nytt, du.»
»Nej, men si, om det hände frun någonting, så skulle jag bli så ledsen, så ... för si, när man ä’ gammal som frun, så ...»
»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att jag inte kan sköta mig själf! Hjälp mig på med galoscherna nu, och stå inte där och titta i kors på ljuset så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och akta att ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’ borta!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig frun ä’! Mig lär min själ ingen vilja ha ... och vill di ta mamsell, det ska vi då bli två om!»
Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på gatan, skrattade Augusta åt hennes sista afsked, och tyckte att frun var så rasande rolig, hvilket likväl icke hindrade henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart öfver den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret ett par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter om hon inte kom.