3.
Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan, stod gumman Österberg nere på bryggan med ylleschalen lindad om hufvudet och ryggen, för att se efter om gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån Blidösund, där ångbåten lade till, och därför tyckte gumman nu att man kunde vänta honom när som helst. Men när han inte syntes till på en kvart och det började kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman upp igen till stugan och steg småhuttrande in i köket, där Edla stod vid spiseln och skötte om kaffepannan, så att det skulle vara riktigt klart och varmt till dess far kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land, när han kom hemseglande från staden, och talt om att det var bra pris på fisken och potatisen, så nu väntade hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan skulle vara med.
»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han borde vara här för länge se’n!» knotade gumman, i det hon kom fram och värmde sig vid spiseln. »Och kallt blåser det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att vi släpper in fårena med, du Edla.»
»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka in dom me’ samma?»
»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära barn. Fårena ställer sig nog ve’ grind och bäar’ om di vill in!»
»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade Edla, »ska vi då lägga’n oppe på vindskammarn me’ samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt, i fall han ä’ frusen efter resan?»
»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’ heller, far din!» återtog gumman, som alltid höll på ordning i det fallet som i alla andra.
»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det gjorde väl ingenting!» menade Edla, talande alldeles invid moderns öra.
»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men det var rent omänskligt hvad far dröjer. Det måtte väl aldrig ha händt’en någe, i den där odrägliga stan, heller?»
»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade Edla lugnt. »Far ä’ väl så gammal så han kan frakta sig själf, tänker jag!»
»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta sig, där, i ett tocke människobråte! Tänk om di har stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt abslut med bomullsgarne’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och sockre’ med, som han skulle köpa hem!»
»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en kall kåre öfver ryggen. Men hon ville inte säga något, för att inte modern skulle blifva ännu mera ängslig, utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert och gladt:
»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte! Far vet nog hvad han gör han!»
»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs röst från den öppna dörren, och innan gumman och Edla hunno vända sig om borta vid spiseln, stod han midt i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort paket under hvardera armen och ropade till hustrun och dottern: »Go’ kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har ni nu någe’ varmt kaffe te ge oss, så vore det bra, för han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag säga.»
Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och gaf dem båda ett kraftigt och varmt handslag; några andra smekningar brukades inte på Skärlöga.
»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och hur ha det gått för dig i stan?» frågade gumman. »Var det någe’ pris på fisken, och hur var det med potatisen?»
»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt; »jag fick fyra och femtio tunnan du, mor — och hafren fick jag tie för, och siken gaf fiskköparn mig tre riksdaler punde’ för, du!»
»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»
»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»
»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade inte, i fall ... och därför frågade hon i stället: »Nå, far, och nya drängen? Har I fått tag i någon tocken?»
»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg litet underlig ut. »Han kommer väl strax, han skulle bara lägga fast skötbåten och ta ner segle’. Se där har vi’n ju, vet jag!»
Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som med detsamma öppnades af Pålson. Gumman, som inte hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma och såg på den inträdande med den mest oförställda förvåning, vände sig sedan till mannen och sade med missnöjd ton:
»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»
»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne i örat. »Du ska väl säga’n välkommen, kära mor!»
»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå fram till den nykomne, som ännu stod kvar nere vid dörren, räckte fram handen och yttrade vänligt nog, fast litet kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han, du far?»
»Pålson heter han!» svarade Österberg.
»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon sett på honom noga en stund, tillfogade hon: »Och nu får han väl laga att han trifs så godt han kan!»
»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och tryckte den framräckta handen.
»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp kaffe!» sade Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken han hade en sticktröja. »Det här ä’ Edla, dotter våran, som Pålson får laga att han kommer sams me, fast hon plär då inte vara svår åf sig just.»
Edla hade under det föregående stått tyst och sett på den nykomne, som hon tyckte såg inbunden och skygg ut; att han var fasligt blek och utmagrad såg hon också, och hon kunde inte låta bli att tänka för sig själf: »hvar har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut te’ bli mycket rolig att ha i huset!»
Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon kunde, gick fram till honom hon också och räckte honom handen med ett »välkommen», som just inte lät så särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar. Därpå satte han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg, medan gumman satte sig emellan dem och Edla ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt, tog hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt emot spiseln och slog den om hufvudet på sig.
»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?» frågade fadern och såg på henne litet förvånad.
»Jag ska gå sta’ och släppa in fårkräkena först!» svarade Edla litet snäft, hvarpå hon öppnade dörren och gick ut.
»La’ Pålson fast båten ordentligt ock?» frågade Österberg, sedan de druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där nere, ska jag säga!»
»Jag ska’ väl allt ge mig åf ner och titta på’n en gång till!» svarade Pålson, i det han steg upp från bordet och tackade med framräckt hand. »Det finns väl någe’ rep till nere i sjöbo’n?»
»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte fötterna ifrån sig.
»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och gick ut lika sakta och stilla som han kommit in.
»Hvar i alla tider har du fått tag i den där långskanken?» frågade gumman och slängde af bort åt spiseln. »Den sir då inte ut att orka göra nå’n nytta för sig just!»
»Det vet du så lite’, mor!» svarade Österberg lugnt. »En ska inte skåda hund’ efter hårena, heter det. Får han bara litet kött på bena, så tar det sig nog, tänker jag.»
»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor gumman och kom fram till bordet igen.
»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg dröjande, »men han ä’ villig och lär sig fäll snart te’ sköta göromålena. Och hvarför jag tog’en, det va’ då mest för att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i stan, stackarn. Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’ sig åf hit ut, ska jag säga dig.»
»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag tänka!»
»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta ihjäl?»
»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig någe’ tocke? I stan, där di lär ha tockna grofva löner, säger di!»
»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men somliga ha inte någe’ alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta åt mig, när jag sa, att vi bodde tre mil ut te’ sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han, och jag tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’ ändå gladare!»
»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe illa och det va’ därför som han ville bort ifrån’et?»
»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han inte gjort, det ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag säjer dig alltihop med en gång. Han har seta’ inne som försvarslös och har inga betyg; men det ska du inte låtsa om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som ger’n försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta åf’en på samma gång, så tycker jag att det ä’ en go’ gärning, eller hvad säger du?»
»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade gumman betänksamt, »för det finns ju så mycket elände och så många elaka människor. Och tänk bara, vi som sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’ och sätta eld på stuga’ en vacker dag!»
»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf i’na!» menade Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du hade gjort som jag, om du skulle ha stadt dig en piga och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»
»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’ mer te’ lita på!»
»Undrar det, jag? Di har fäll allt sina skamfilningar, di med, om en tittar väl efter! Men nu ska du lofva mig, mor, att hålla mun på dig och låta det här vara oss imellan! Hör du det?»
»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat en stund. »Men nog ä’ det bäst att du läser unnan pengarna nå’nstans, och nog ska jag ha ögona me’ mig, det kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag säjer någe’ åt Edla heller!»
»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n nå’n gång, så skulle hon bara gläfsa ur sig — du vet hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle jag inte villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en, för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det där som har vuri’, och fick han nu hum om att jag ramlat ur mig hela historien, så skulle det besvära’n, kan du förstå. Och det vet en fäll, att har en en tocken där black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du mor.»
»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga ett ol; men ha ögona me’ mig, det ska jag så mycket mer!»
»Ja, det ä’ inte någe’ ondt i det, bara du lagar som så, att han inte varsnar någe’!»
»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer med det!»
I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in storskrattande och ropade till fadern, medan hon kastade af sig schalen och gick fram till spiseln för att slå i en kopp kaffe åt sig:
»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er, far!»
»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.
»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den i ställe’, och så bar det åf ut me’n från bryggan, och nu sitter han där och kafvar i blåsten och kan inte komma i land.»
»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg och drog på sig kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’, ska du veta!»
»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte Edla föraktligt.
»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick jag lof att klä opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta den här gången heller!»
Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att tappa koppen af förvåning och grämelse på samma gång.
»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För en tocken där usel fastlännings skull ska jag inte ha någe te ta på mig i vinter heller. Ja, vänta mig, han!»
»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har både ylleschal och yllelif, så det ä’ ingen fara med dig! Pålson, stackarn, höll på och svälta ihjäl han, säger far! Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»
»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit och gå här och inte duga te någe och ta maten ur mun på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål jag inte, och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle göra sig te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor, men då tog gumsen å puffa te’n så han höll på te stå på hufve’, och det va rätt åt’en!»
»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då ta och slakta te jul, det kan han vara lugn för! Och du ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson, det säger jag dig, för annars så ...»
»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!» svarade Edla näsvist. »Och i den saken gör jag allt som jag vill. För det säger jag er, mor, jag kommer allri te tåla’n!»
»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg som i detsamma kom in igen, »så vill jag bara säga dig ...»
»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!» afbröt Edla, som i sin förargelse glömde den vanliga försiktigheten gent emot fadern.
»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som en bra karl!» sade Österberg skarpt, i det han gick rätt fram till dottern och spände ögonen i henne. »Och du ä’ bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och visar dig hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag som ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu ger du dig åf opp i vindskammarn och bäddar åt’en, för karlen ä’ trött och behöfver hvila sig ordentligt!»
Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva rösten, att det inte var värdt att komma med några invändningar vidare, och därför gick hon helt tyst och stillfärdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det sjöd och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna där uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle visa den där »utbölingen» en vänlig min, och kom han och ville göra sig till och hjälpa henne med några sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig skulle komma igen.