Kloka Maja och andra berättelser

by Frans Hedberg

4.

Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han kom aldrig. Hela hösten och en bra bit af vintern gick, och han gjorde inte den minsta min af att vilja hjälpa Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg med stigande tillfredsställelse, att han skötte dem bättre och jämnare för hvar dag som gick. Gamle Grålle hade aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad och skött förr, och det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han stod i spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och annan liten hafreportion emellanåt, och själfva gumsen hade Pålson blifvit god vän med, genom att sticka åt honom en tapp hö då och då, till omväxling med det torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i fårhuset.

När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde kuska af isvägen till stan med sin lilla strömmingsåka, så gnodde Grålle i väg med en fart, så att hans husbonde kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika raskt, om inte raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu visste han ju att vänliga ord och ett godt foder väntade honom, när han kom hem, i stället för att han inte förut varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden väl hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan som det fanns litet gammal skog på ön och Österberg gått och funderat på att göra ett litet vinterhygge, för att sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra in till staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty när det inte fanns annat att göra, så slängde han yxan på axeln och gick bortåt norra sidan af ön, där han högg raska tag, så att spånorna yrde om honom. Och vid noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men han lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna jämnt och att med stången föra ner noten under isen, utan att trassla in sig i maskorna och slita sönder dem. Det enda han var tafatt med, så var det med seglingen; men nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte fråga om någon sådan, och till sommaren skulle han nog lära sig att handtera både åran och skotet, det hade han satt sig i sinnet på.

För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt. Han bar upp vatten till ladugården åt korna, han täljde nystpinnar och späntade torrvedsstickor till spiseln, och aldrig fattades det att elda med, något som hon förut nästan alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.

Och var det en stol som gick sönder eller ett bord som haltade eller en väfspole som skulle lagas, så kunde han det med. Och när han en vacker dag hade balkat af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och försett det med spjälor från golf till tak och en särskild liten grind in till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar för hönsen att sitta på — då hade han helt och hållet eröfrat gumman, som från den stunden inte visste hur hon skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom. Hon hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte skulle försöka att komma öfver någon gammal kamin inne i stan för godt pris, så att man kunde elda upp vindskammaren litet varmare än hvad spiselmuren kunde åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade att den värmde alldeles tillräckligt.

Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första motvilja hade lagt sig i fråga om drängen, men så långt som till en kamin ville han ändå inte gå; den kunde ju komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler! Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då vara, och han funderade starkt på att skaffa honom en lång, stickad yllehalsduk i stället, för sådana hade han sett i en garnbod vid Slussen, och de voro inte på långt när så dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in till stan hvar gång det blef fångst på noten, ty dit ville Pålson inte på några villkor. Det var också det enda han nekade för att göra, och som Österberg nog också tyckte att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet mellan husbonden och tjänaren. Men på Edla knappast såg han en gång och aldrig oftare än han direkt behöfde, och när han måste säga något åt henne, så blef det snarare ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var mycket bra i början, för hon hade ju föresatt sig att hon inte skulle tåla honom; men hur det var, så började det förarga henne i längden. Mycket hade hon ju inte varit ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla fall att hon visste att hon såg ut som folk och att andra »gossar» varit angelägna nog att språka med henne borta på kyrkobacken på Blidön eller få en dans med henne, när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på någon af öarna.

»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte hon ibland för sig själf. »Och tyst ä’ han som en fisk! Men det vore väl underligt, om en ändå inte skulle få’n te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig besvär! inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det söcknigt emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta ve bole om kvällarna.»

Det var inte utan att Edla började göra sina små försök att få den tystlåtne och slutne drängen att deltaga i samtalet, när de sutto inne alla fyra om kvällarna, hvar och en vid sitt göromål, under det att den kådiga granveden smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla kvinnor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade hon sig likväl noga att vända sig direkt till honom med ett yttrande eller en fråga. Hon pratade i stället med fadern, som satt och band på sin not borta vid bordet, medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda några yxskaft eller tälja några räfsepinnar till den kommande sommaren. Och för det mesta vände hon då talet på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern träffat den eller den af grannarna eller om han hade hört något af Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han hade tagit vägen.

»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en kväll, när hon satt bredvid fadern och vindade upp garn till notbindningen. »Och det undrar jag då inte på att en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och blir infrusen borta i skärgården!»

Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i alla fall en hastig blick bort på drängen, för att se hur han skulle ta det. Men han låtsade om ingenting, han bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.

»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan, du?» frågade Österberg.

»Ja för en karl, sa’ jag!» fortfor Edla och tillade i föraktfull ton: »Så vida han inte ä’ en dö’dansare, som många ä’ väl det!»

»Ä’ det bättre att di ä’ som andra vildar då?» fortsatte Österberg, som nog förstod hvart hon syftade. »Så’na tycker jag inte det fallerar på, hvarken här eller där!»

»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,» envisades Edla och vindade på fortare än förut. »För lagom ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som skapar sig allra beskedligast, kan nog vara di värsta för rexten!»

»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade fadern och stannade midt i en maska, med notkolfven i ena handen och garnet i den andra.

»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla med en ny blick på föremålet för sin ovilja. »Men inte ä’ jag den som låter lura mig åf att folk gör sig te inte. I det tystaste vattne’ går di stridigaste fiskarna, heter det.»

»Di kan allt gå där det ä’ strömt med!» sade nu Pålson långsamt och utan att se upp från hvad han hade för händer.

»Ja, det ä’ bättre det, så vet en hvar en har dom!» svarade Edla utan att se på honom, men inom sig triumferande öfver att hon fått honom att svara.

»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu’ på spiken!» utlät sig Österberg och tittade på henne med ena ögat.

»Hvad sa’ du, far?» frågade mor Greta och satte handen framför örat. »Menar du att det är slut på siken? Jaja, det lär det allt vara för i år! Bara strömmingen går te något så när, så.»

»Du tänker då aldri’ på annat än mat, kära mor!» ropade Österberg med höjd röst. »Men nu talte jag om att slå hufvu’t på spiken!»

»Jaja, men det ä’ i alla fall sådan man lefver åf!» återtog gumman, som nu hörde hvad han svarade.

»Jo, det är sanning, det,» instämde Pålson med ett uttryck af öfvertygelse, som gjorde att Edla såg på honom på nytt. Hon kände ett oemotståndligt begär att motsäga honom, och därför svarade hon med en viss skärpa i tonen:

»Åja, men inte är den väl alltihop heller? Det kan väl allt behöfvas någe’ mer här i världen.»

»Det kan den säga, som aldrig har svultit!» återtog Pålson och såg på henne med ett hastigt ögonkast.

»Svälta behöfver en väl inte, om en bara vill göra någe’. Men di som ä’ lata har allti’ något te skylla på förstås!» fortfor Edla i samma ton som förut.

Gubben Österberg hade suttit och skrufvat på sig medan de där replikerna växlades, och det syntes på hans rynkade panna och hängande underläpp att han var missnöjd både med dotterns ord och med tonen, i hvilken de sades. Men när han med en hastig snedblick på Pålson såg att denne satt lugn som vanligt, så ville han inte heller säga något åt flickan, ty inom sig tyckte han nog mera om att hon var snäf emot honom, än om det skulle varit tvärt om, och för resten visste han ju af erfarenhet att Edla hade sitt hufvud för sig, som man säger.

Men när kvällsvardsgröten var äten och Pålson sagt god natt och gått upp och lagt sig, kunde han inte låta bli att säga till henne, när hon också tog god natt och skulle gå in i kammaren, där hon plägade ligga:

»Hvad har du emot Pålson, efter du jämt ska hugga på’n?»

»Jag?» frågade Edla och såg på fadern med sin mest oskyldiga min. »Har jag sagt någe’ åt honom, jag?»

»Ja, jag undrar hvem det annars skulle ha vuri’ åt, jag?»

»Kors, kära far, jag mente bara för allmänheten, jag — och inte måtte han väl vara så dum, så han tar åt sig, när han inte behöfver.»

Och därmed gick Edla in och lade sig, sedan hon helt obesväradt sagt god natt åt både far och mor.

»Kan du säga, Greta, hvad det ä’ som går åt jäntan?» frågade Österberg, sedan han blifvit ensam med sin gumma ute i köket, där de gamlas säng stod.

»Hvad menar du med det?» frågade mor Greta förvånad. »Inte har jag sett att det är någe’ åt henne!»

»Kors, hon är ju rent åf hatisk på den där fattiga Pålson, vet jag!»

»Å, det inbillar du dig bara, far! Hvarför skulle hon vara det? En kan väl knappt önska sej en bättre dräng, tycker jag. Nej vet du, far, jag ska säja dej hvad det ä’: hon går och ä’ sint för att hon inte fick den där yllekoftan, som du lofte’na. Och hon tycker det ä’ snopet att du klädde opp Pålson och inte gaf henne någe’.»

»Ja, men han hade knappt en tråd på kroppen, han, då hon har allt hva’ hon behöfver!»

»Ja det förstås, utom yllekofta, för si en tocken behöfver hon så fasligt väl, det försäkrar jag dig.»

»Jag får fäll skaff’na en då, när jag far te stan nästa gång — och det blir ju passligt att ge’na te julklapp!»

»Gör det du, far, så blir hon nog nyter igen!»

Och på det beslutet somnade de båda gamla snart nog, men Edla låg länge vaken inne i kammaren och tänkte på de där orden, som drängen hade sagt om svälten, och hon tyckte nog för sig själf att hon varit stygg emot honom, när hon talte om lättjan; men inte kunde hon hjälpa, att hon rakt inte kunde tåla honom.