Kloka Maja och andra berättelser

by Frans Hedberg

5.

Så kom julen och med den yllekoftan. Fisket hade gått till duktiga tag i början af december, då ett kort blidväder afbrutit den förut så envisa kylan, som börjat redan i första dagarna af november. Österberg hade riktigt slagit på stort den gången: mor Greta hade fått en ny kaffepanna, Edla sin yllekofta och ett par sådana där ljusstakar, som se ut som silfver men äro af glas och som man alltid blir så förvånad öfver att taga uti, därför att de äro så ovanligt lätta, då de i öfrigt se så gedigna ut. Pålson hade heller inte blifvit utan; han hade fått en ny sydväst och en skinnväst, och själf hade Österberg skaffat sig en ny tobakspung utaf sämskskinn med röda kanter och ett par hängslen att begagna om söndagarna, när det blef fråga om kyrkfärd, något som icke försummades under julen, vare sig det var öppet vatten eller körbara isar.

Äfven den här julen hade man kommit öfverens om att fara till Blidö kyrka i julottan, och Edla hade inte släppt fadern förr än hon fått lof att följa med, hur mycket än gumman satte sig emot det.

»Det kan ju bli någe’ väder åf, när ni ska hem,» menade gumman Greta, »och då sitter jag bara här och ä’ orolig. Karlarna, di kan allti’ frakta sej, men en tocken där en som du ...»

»Hå kors, jag ä’ väl inte åf socker heller, så att jag smälter, ifall det blir ruskväder!» svarade Edla.

»Nej, nog har du varit mer peppar på sista tiden!» svarade modern, och sedan talade hon inte vidare om saken.

Det var lagom kallt och strålande vackert månsken om juldagsmorgonen så där vid fyratiden, när Österberg, Edla och Pålson gåfvo sig af ifrån Skärlöga och togo den vanliga vintervägen öfver några små holmar, till dess de slutligen kommo ut på den stora fjärden, som skilde Skärlöga-skärgården ifrån Blidön. Grålle trafvade på friska tag, ty det var nu öfver åtta dagar sedan han varit på sin sista resa in till staden, och han hade haft god tid att hvila upp sig och äta sig riktigt trind sedan dess. Mor Greta hade letat rätt på så mycket skinnfällar och mattor och schalar som funnos i huset, och Edla satt varmt och godt inpälsad framme i åkan bredvid fadern, som körde, medan Pålson krupit upp bakuti, där han äfven satt varmt nog, om han också fick lof att hänga benen utanför, därför att strömmingsåkan var så liten. Himlen var alldeles molnfri, och de vanliga morgonstjärnorna tindrade hvasst och klart, trots månskenet, och endast nere i nordost låg ett mörkgrått molnlager med ulliga kanter, på hvilka den mot väster lutande månen, som ännu inte uppnått sitt fylle, kastade några matta ljusreflexer. Strax ofvanför det gråa molnet lyste Björnvaktarens stora stjärna, och ett stycke högre upp svängde Karlavagnen fimmerstången ner åt horisonten, och längst borta i söder blixtrade Sirius med blåhvit glans, som återspeglade sig i den blanka isen ute på fjärden, där vägen var utstakad med några mariga granruskor med långa mellanrum.

»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll an!» sade Österberg, i det han med piskan pekade på molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för lite’ åf hvarje.»

»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?» frågade Edla och tittade litet osäkert på fadern, som om hon ville att han skulle öfverbevisa henne om den saken. »Det ä’ ju så kallt så det knäpper i isen!»

»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade fadern, »och tockna där molngubbar plär inte vara te leka med, så här års. Vore det inte så snöpligt, så vore det kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»

»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!» utbrast Edla, som var angelägen om att få visa sin nya kofta.

»Ja, hvad tror Pålson om’et?» frågade Österberg och vände på hufvudet, medan han höll inne Grålle ett ögonblick.

»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade denne lugnt. »Och efter som vi nu ä’ på väg en half mil, så ...»

»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade Österberg tveksamt, »det blir kanske kitsligare!»

»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få hus hos Jansons på Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan, med flere rum än di behöfver, för nu lär di väl inte ha några stockholmare ute!»

»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf Grålle ett piskrapp, som denne enligt gammal vana besvarade med att kasta svansen öfver tömmarna. »Ska hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss, tycker du?»

»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla lugnt. »Och nog begriper hon väl att vi inte ger oss ut, om det blir någe’ väder.»

»Och om Österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem me’ samma det ä’ slut i körkan, så att hon inte behöfver vara ensam!» föreslog Pålson.

»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af med hästen?» frågade Österberg litet kärft och vände åter igen på hufvudet.

»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt som alltid.

»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök undan schalen från sitt väl ombonade ansikte för att se på honom. »Det ska en allt vara skärgårdsvan ve för te kunna!»

»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och tyngre med!» svarade Pålson.

»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson har känt te?» inföll Österberg.

»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och nog skulle jag väl ta mej hem på den här, om det skulle behöfvas.»

»Ånej, det ä’ inte sagdt att det blir nå’n snö förr’n i måron, och då kan han gärna få dråsa ner, om han vill. Jag ska bara opp te Jansons, när det ä’ slut i körkan, så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem igen.»

»Nej si det ä’ då alldeles för tidigt, far!» sade Edla med missnöjd ton. »När en inte kommer öfver te dom mer än en gång om åre’, så ska en väl inte flyga åf ut me’samma heller!»

»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern i bestämd och afgörande ton och manade på Grålle, som under samtalet passat på och pustat litet och nu satte af igen med förnyad fart. Helst hade han nog sprungit rakt fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar gång det svängde, frustade han till och skakade på hufvudet, så att frostnålarna yrde om honom, och sedan han i svängen saktat farten en smula, vände han på hufvudet och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer jag inte bra, gamle far du?

Mellan sex och sju var man framme vid östra sidan af Blidön, och sedan tog det inte mera än en knapp halftimme att komma midt öfver den långa och smala ön till Blidösund, där den lilla vackra kyrkan ligger på en udde och blickar rakt öfver sundet hän till Yxlan, hvars inbyggare hon också kallar till sig, när de högt stämda klockorna sända sitt manande »Kom hit, kom hit!» öfver land och vatten. Nu lyste det så grant från de hvälfda fönstren ut öfver snön på backen och den spegelblanka isen nedanför den, och folk samlades från alla håll, åkande och gående, allt efter råd och lägenhet, eller allt efter som de hade längre och kortare väg. Orgelns toner strömmade redan ut genom den öppna kyrkdörren, och tyst, långsamt och med dröjande steg gick menigheten in i den upplysta men kalla kyrkan, sedan man först utbytt handslag och oftast stumma, men ibland halfhögt yttrade hälsningar ute på kyrkbacken, där gamla bekanta råkades och där många af dem inte sett hvarandra sedan julen förut.

När julottan var slut, här, som i allmänhet på platser där afstånden äro stora, hopslagen med högmässan och därför tagande en ganska rundlig tid, hade molnväggen i nordväst stigit allt högre upp, och häftiga stötar af en bitande vind började stundtals aflösa den förra orörligheten i luften, som dock ännu var klar i väster och söder. Kyrkfolket strömmade ut i täta flockar, och de äldre männen samlades så småningom nere i sockenstugan, där prästen hade något kommunalt ärende att tala med dem om, och under tiden spridde sig de unga i olika grupper och sökte skydd för den kalla blåsten, dels i klockargården, dels i stugorna hos bekanta här och där. Kaffepannorna stodo på elden öfverallt, och på mer än ett ställe fanns också en julglögg att värma sig med. Det skulle bli dans på kvällen i en af de större gårdarna, en half fjärdingsväg från kyrkan, och Edlas flickbekanta ifrade för att hon skulle förmå fadern att stanna kvar hos Jansons öfver natten, så att hon skulle kunna få vara med om dansen, eftersom hon nu ändtligen kommit öfver en gång i tiden. Edla ville nog själf också gärna stanna, men hon visste hur det var med fadern, att han inte gärna blefve hemifrån så länge, så hon trodde nog inte att det skulle gå. Emellertid lofvade hon att försöka, och det gjorde hon också, när den tillfälliga sockenstämman var slut och när fadern i sällskap med Janson kom gående ner till gården, där Grålle hade fått kvarter och där Edla nyss blifvit trakterad med en kopp kaffe.

Janson höll redan på att öfvertala Österberg att stanna, men denne ville inte. Inte för att han hade något emot det annars, men om det blef oväder, så skulle mor bli orolig, och det stod hon aldrig ut med, klen som hon var emellanåt. Och så kunde det ju hända att det kunde hålla i Annandagen med, och då vore det bäst att vara hemma.

»Ja, men det ska bli dans i kväll borta ve Södergål’n, far,» sade Edla i inställsam ton, »och det skulle allt vara bra tråkigt att inte få vara med om den.»

»Ä’ du så fasligt angelägen, så får fäll du stanna då,» svarade Österberg, »och så får fäll Pålson åka efter dig Tredjedan, ifall inte han har lust te bli kvar, han med!»

»Nej tack!» svarade denne, som nyss varit och sett efter hästen. »Jag vill allt helst hem, om det så ska vara.»

»Ja, men nog sjutton kunne du stanna med, Österberg!» sade nu Janson, som också varit skeppare i sin dar och var gammal, god vän med gubben på Skärlöga. »En sir ju aldrig till dig, så långt åre’ ä’! Och jul ä’ jul vet jag; nog håle lugnar Greta sig, hon vet ju att du ä’ en rejel karl vet jag!»

»Jaha, det förstås det ... men sir du ...»

»Å, stanna nu, far!» bad Edla bevekande. »Det ä’ ju inte så ofta en kan få någe’ roligt!»

»Det har då tösen rätt i. Och plats har vi för er och för drängen eran me’! Du ska veta, Österberg, att jag har byggt på stuga’, så nu har hon två våningar och ’varanda’ me’ du ... och du ska väl si på’na, vet jag! Och mor sa då att det va stört inte lönt att jag kom hem utan dig — för då fick jag ingen julsup, sa hon — och det vore då för eländigt, tycker jag, och det vill du väl inte ha på ditt samvete, Österberg?»

Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han än annars var, så nog unnade han både sig själf och andra en liten knaber under julen. Han stod därför rådvill och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt oväntadt rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som alltid:

»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa! Jag ger mig nog åf hemåt jag och lagar att mor Greta håller sig lugn!»

Edla såg på honom för första gången med en tacksam blick, men det tycktes han inte lägga märke till. Österberg däremot vände sig tvärt till honom och tappade alldeles bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:

»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då! Hur i helsike skulle det gå te?»

»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä’ det ju bara en half mil öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.

»Ja, men om det blir oväder åf då?»

»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll Janson och tittade uppåt luften. »Och då ä’ han ju längese’n hemmave!»

»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han hittar ingenstans i skärgården!» sade Österberg halfhögt, i det han drog Janson med sig åt sidan. »Och inte kan jag fäll försvara —»

»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram, om det så vuri på rama Ålands haf! Låt’en du ge sej åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du kunne gärna ha tagi’ Greta med dig me’, så hade det vuri’ så mycket roligare!»

Österberg funderade både länge och väl, innan han kunde besluta sig. Men slutligen gjorde Pålson slag i saken genom att helt bestämdt förklara, att han gaf sig af i alla fall, och var det så att Österberg inte kom sig för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom på vägen.

»För här stannar jag inte på villkor!» utlät sig drängen. »Dansa kan jag inte och supa vill jag inte, och hva’ ska jag då här te göra? Ajös därför, Österberg! Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss åf så fort vi kan.»

Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna till färden af Österberg, och gick med långsamma steg uppåt kyrkbacken, där åtskilliga mera långväga kyrkgäster höllo på att spänna för sina slädar för att gifva sig af, antingen hem eller på julkalas till bekanta.

»Det va’ en underlig en, det där!» sade Janson och tittade förvånad efter den bortgående. »Hvar har du fått tag i den nå’nstans?»

»I stan!» svarade Österberg lakoniskt. Han var missnöjd med hela tillställningen, men inte ville han heller visa sig för angelägen om att fara, för han ville inte stöta sig med Janson, som ofta hade bistått honom i tillfälliga knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra som på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils promenad öfver fast och säker is, det var ju ingenting att tala om — hade karlen bara varit skärgårdsbo och van vid sådana vägar. Men å andra sidan var han ju stark och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem, och nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte vara — och så var det så rasande bra att mor inte behöfvde vara orolig. Och hur det var, så leddes Grålle fram och spändes för, och efter en styf kvarts timme körde Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det gick med rykande fart ner till Jansons, där julbordet redan stod dukadt med allt hvad godt och fett och starkt som huset kunde förmå, och det var sannerligen inte så litet!

Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya yllekofta i all dess glans, och flickorna voro inte litet afundsjuka på henne för den. Och de utaf dem, som varit i kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya drängen var, och hvad det kunde vara åt honom. För under gudstjänsten hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet emot händerna, och när prästen hade talt så vackert om det lilla Jesusbarnet, som inte hade annat än en fattig krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och sett på prästen och haft stora tårar i ögonen. Så nog måtte det vara en underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade Edla lagt märke till hur bra han såg ut? För det fanns ingen af de andra drängarna som var så mörklagd och hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.

»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte varsnat!» sade Edla skrattande. »För resten tror jag aldrig jag sett honom riktigt ren och kammad förr än nu te julen! Men nog ä’ han underlig, alltid, och jag har aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»

Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram på kvällen i Jansons tillökade byggning, där till och med själfva »varandan», som utgjorde hans stolthet, var upplyst med en stor fotogenlampa, som hängde i taket. Och det var många »gossar» både från de stora och de små öarna som lade sig ut för Edla och som kommo fram och ströko på foten, sedan de först stått och funderat en god halftimme nere vid dörren, om de skulle våga sig fram till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden sutto gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring toddybordet och språkade och fyllde på i glasen, till dess det började gå rundt om i hufvudet på dem, som inte voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var Österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf allesammans, ty han kunde inte låta bli att tänka på Greta, som satt där hemma, och på drängen, som hade gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle behöfva vara ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått för att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet emellanåt gick han till fönstret för att titta på vädret. Men så började de andra tala om skatterna och nya väghållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå inte låta bli att höra på och att också deltaga i samtalet och på det sättet glömde han sig kvar där inne ett par timmar och drack ett halft glas mer än han skulle velat. När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur det stod till med väderleken, mötte han mor Janson i farstun, när hon kom ut från det öppna köket, där det fräste och stekte och osade julmat i långa banor.

»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon fryntligt, i det hon motade honom med kaffepannan i hand.

»Å jag ska bara sta’ och titta om Grålle ett tag!» svarade Österberg.

»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska säga, det ä’ ett hundväder där ute, så Gud sej förbarma!»

»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt henne tämligen ovårdigt åt sidan och skulle öppna dörren, som gick utåt. Men det var inte det lättaste, och när han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt farande med en hel snödrifva, som slog honom midt i ansiktet, och dörren flög igen med en fart, som satte Österbergs näsa i fara.

Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast den kan föreställa sig, hvilken en gång i sitt lif varit ute för en snöstorm på slättmark eller på den isbelagda sjön. Det hven och yrde och pep och smällde i tak och skorstenar, som om alla nattens och mörksens furier varit lössläppta på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur kunde Österberg inte återhålla en känsla af isande förskräckelse, som kom honom att utropa:

»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te stanna! Tänk om Pålson ä’ ute i det här, han som inte hittar någe’!»

»Å kors! klockan ä’ ju nie på kväll’n,» svarade mor Janson lugnt, »och han ä’ nog hemma för länge se’n!»

»Jaja, en får väl hoppas på det!» svarade Österberg efter ett ögonblicks funderande. »Men jag kan undra när det började, jag!»

»Det ä’ inte lång stund se’n!» svarade mor Janson och sköt in honom igen i kammaren till gubbarna, i det hon visligen förteg att snöyran hade börjat redan vid sextiden.