6.

Måskobbarn och Pålson hade gifvit sig af från Blidön så fort som den förre hade hunnit få i sig en bit julfägnad nere hos en af bönderna på östra sidan af ön. Högtiden till ära hade julfödan uppspädts med åtskilligt af det starka slaget, och när de vid fyratiden satte sig upp i åkan, var hästens och åkdonets ägare så pass rörd af all välfägnaden, att han trugade tömmarna på Pålson och föredrog att själf, med det tunga hufvudet på kamratens axel, taga sig en af talrika nickningar afbruten sömn. Pålson, som endast tagit sig litet mat, var däremot nykter och vaken, och när de väl kommit ner på isen, kände han igen vägen som de färdats dit och som närmare stranden var utprickad med granruskor, hvilka dock hastigt upphörde, när man kommit ut en half fjärdingsväg. Men sedan fick man följa spåren af dem som åkt förut, och som isen var blank och klar, såg man tydligen märkena efter hästhofvarna och de matta ränderna efter medarna, som i slingrande bukter krökte sig framåt, än kringgående en råk eller ett strömdrag, än åter sträckande sig i rak linje utåt den omätliga ytan. Pålson körde friskt undan, och hästen själf tycktes ha brådtom att komma i väg, ty piskan behöfde inte användas, tvärt om fick Pålson lof att hålla styft i tömmarna för att det inte skulle gå allt för fort i början, så att inte hästen tröttade ut sig i förtid och så att man kunde se vägen, hvilket blef svårare och svårare allt efter som mörkret föll på. Måskobbarn tittade upp ibland med ett halft öga, mumlade några otydliga ord och försjönk snart i samma ljufva slummer som förut.

»Olson skulle inte sofva!» sade slutligen Pålson och knuffade honom i sidan med armbågen. »Det ä’ inte bra i kylan och så kan jag ju köra vilse, jag som inte ä’ så värst van vid vägen!»

»Hvad sa’?» mumlade den sofvande och försökte resa upp hufvudet, som föll ned igen lika tungt som förut.

»Olson skulle inte sofva, säger jag!» ropade Pålson i örat på honom. »Det är inte bra i kylan!»

»Kylan har slagi’ sej!» mumlade Måskobbarn lika orörlig som förut.

»Ja, men jag vet inte om jag kör rätt!»

»Rätt i nordost, ja!»

»Nå, det får väl gå på Guds försyn!» tänkte Pålson och körde på så att han hade vinden rätt i ansiktet. Han hade ju hört att den var nordost på förmiddagen, och han antog att den inte hade ändrat sig se’n dess. Men om den inte hade ändrat sig, så hade den i stället blifvit så mycket häftigare och svepte nu fram med sina hvassa isnålar i följe, isnålar som beto sig in i skinnet och lämnade svidande märken efter sig. Och för hvarje vindstöt som kom, så tjöt det och gnisslade utefter isfältet, och när stormen riktigt satte i, måste man hålla ihop munnen, för att den inte skulle klippa af andedräkten eller förvandla den till is, innan den hann komma ner ifrån läpparna till lungorna.

Och ändå tyckte Pålson att han befann sig bättre här ute än där borta på ön, där julljusen glimmade i stugfönstren och där glädjen stod högt i tak äfven hos backstugusittaren. Hade han bara inte haft den druckne Måskobbarn bredvid sig, skulle han mått riktigt skönt, fast kylan, ökad af vinden, bet riktigt vildt i skinnet och kom hans händer att stelna, trots vantarna som han hade på sig. När han väl hunnit till Måskobben och fått lämna af den snarkande och nickande kamraten, tyckte han att det skulle bli riktigt jul att få leta sig hem till stugan där borta på Skärlöga, där gumman nu satt och väntade på att de alla skulle komma och alltid skulle bli glad öfver att det kom någon. Och så att få röra på sig och att få vara riktigt ensam där ute på isen, med den milslånga vägen öfver till ön — inte ha någon som gick och tittade på en och lurade efter något i hastigheten fälldt ord, som kunde förråda ...

Här kastade hästen till och ryckte åkan åt sidan, så att den sofvande Måskobbarn höll på att taga öfverbalans och falla ur. Därpå tvärstannade han med bägge frambenen hårdt spända i isen och darrade i hela kroppen, medan andedräkten i breda imstrålar frustade ut ur näsborrarna på honom, och sedan började han stryka baklänges så mycket han orkade, trots det att Pålson i första häpenheten ville mana på honom att fortsätta framåt.

»Ä’ vi hemma?» frågade Måskobbarn halfvaken i det han försökte återfå jämvikten. »Eller hvad i helsike ...»

»Nej, vi höll på att komma ner i en råk,» svarade Pålson med kort andedräkt, »och hade inte hästen vari’ så ...»

»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden. »Jag har sofvi’ många gånger, jag, och han har gått hem ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag säga!»

»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte efter tömmarna, och i uppmuntrande ton fortsatte han, i det han böjde sig framåt och klappade hästen på länden. »Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»

Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt några steg framåt, gjorde därpå en lång lof och började sedan springa rätt emot vinden med starkare fart än förut, utan att bry sig om yrsnön, som nu började att falla här ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta, hvassa snön, så bedrar man sig. Nej, den svepte fram vågrätt öfver isen, höjde, sänkte, vände sig om, som om den velat fly för sin egen vildhet, och kom tillbaka ännu vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor, och blandade med de hvassa nålarna kommo stora, våta, tunga flingor, som fröso till isklumpar, när de väl nått något föremål att haka sig fast vid. Inom några ögonblick körde de framstrykande massorna ihop sig på isen här och där till lösa drifvor, som flyttade plats med de tjutande vindstötarna, packade ihop sig framför medarna och tycktes vilja hejda den lätta åkan på hennes guppande färd ned och upp för de rörliga hindren. När stormen riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens fart, han nästan tvangs att stanna för det våldsamma anloppet, och när det gaf efter, tog han i med förnyad kraft, medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande hud, som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar igenom kläderna och isade de i släden fängslade lemmarna! Den sofvandes tyngd hvilade allt mera tryckande mot Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på nytt att ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa ihjäl under det dubbla inflytandet af ruset och kölden. Men det var förgäfves; endast några stönande ljud hördes, och kamraten tycktes bli allt tyngre och tyngre. På en gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson satt, och innan han hann kasta sig utåt för att väga upp den, låg åkan omkullslagen och de båda åkande ramlade ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn, medan Pålle helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att se efter hvad det var, som hade händt.

»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare röst än förut, i det han tumlade om i snön som en hösäck. »Hvad ä’ det?»

»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i det han försökte komma på benen igen, glad öfver att den andre hade blifvit väckt på ett mera afgörande sätt än han själf kunnat hitta på.

»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades efter många ansträngningar sätta sig upprätt i snön. »Hur fan kör du då, din bulvan? Jag ligger ju i en grop, vet jag!»

»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade Pålson, som ville taga ett steg åt sidan men råkade på en hal upphöjning, som gjorde att han ramlade nedåt igen.

»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast Olson och mornade till sig allt mera. »Vi måtte ha fått lä utaf någonting!»

»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han vid nedhalkandet fått tag i en enbuske, som han stack sig på.

»Ä’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen, försökande att se sig omkring. »Ja, så förbanna mig tror jag inte ... Vänta litet — ser inte Pålson te någon lada ett stycke uppåt?»

»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där borta till vänster!»

»Då ska en få si att vi ä’ hemma!» fortfor Måskobbarn, och fick genast till svar från gamla Pålle ett godt gnäggande, som tycktes bekräfta hans utsago. »Ja, då sätter vi oss opp igen, och se’n ä’ det bara en liten bit öfver backen här, så ä’ vi ve stugan.»

»Ja, det var allt mer lycka än konst det!» sade Pålson och hjälpte honom upp i släden. »Men nu kan väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig allt åf te Skärlöga, jag, och det med en gång!»

»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i honom i armen. »Stanna öfver hos oss te’s i morgon bitti, när det blir dager.»

»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem te gumman, som sitter ensam, och nu ä’ det ju bara en mil kvar.»

»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra sidan ligger det på ändå hvassare, för där kommer det från hela stora sjön, ska han veta. Kom te minstingen in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»

»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt stelfrusen, känner jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart, för nu håller jag mig nog varm, när jag får röra på mig ordentligt.»

Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo fram till den varma stugan, föreställde Pålson att det vore att fresta vår Herre, om en människa gåfve sig ut i ett sådant väder. Han svarade helt lugnt:

»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara fresta på att hålla ord!»

Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den hvinande stormen.