7.
Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat bli orolig öfver att det tilltagande ovädret skulle hindra kyrkfolket att komma hem. Hon hade, när hon var ute och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon väl uppnått den och skulle in igen igenom förstudörren, som gick utåt, så ville den på inga villkor låta öppna sig och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs in, slog den igen om henne med en fart och en styrka, som kastade gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren och gaf henne en hel liten snödrifva till följeslagare på vägen.
»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade gumman för sig själf, »den är ju alldeles rasvill! Det va då väl att den hygglige Pålson bar in så mycke ved, så en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ordning te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di snart ska vara här!»
Men när gumman närmade sig spisen för att maka upp bränderna riktigt nära hvarann och lägga på ny ved, tyckte blåsten, som inte kunde komma åt henne mera hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle försöka spela henne ett spratt genom skorstenen, och det gjorde han också reelt, i det han kastade sig hufvudstupa ned genom rökgången och slungade ett par näfvar yrsnö ner på elden, så att det sprakade och fräste om den, medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och kastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på spiselkanten och värmde sig om ryggen, medan han vände de halfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig vid den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.
»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,» muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång. »Men si, förr än jag släcker den, förr ...»
Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen och om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog rätt på sina glasögon och började läsa juldagens evangelium. Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret, så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot fönsterrutorna så att det lät som om någon illvillig strykare stått där ute och kastat näftals med sand och småsten mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt och huru mycket hon än längtade efter att mannen och dottern skulle komma hem, så började hon ändå smått hoppas på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så visste hon ju också hur mån Österberg var om henne och hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovädret och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var han nog inte; nog hade Pålson följt med, det var hon då säker på, och när de var två ... ja, men Pålson, han hittade ju inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än i båt och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gumman Greta, hur annorlunda det ter sig när sjön går fri och när uddar och kobbar spegla sig i vattnet, än när de ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland utaf fjärdarna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte och tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken läsa eller sitta längre — hon måste upp och gå, gå rastlöst fram och tillbaka — så där ja, nu kokade kaffepannan öfver, och det körde bort den andra oron för ett ögonblick. Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet — om hon skulle smaka några droppar? Det var visserligen bara sumpen hon kokade på ännu, ty inte ville hon lägga på något kaffe, innan far och Edla komme; men det hade väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så försökte hon med en half kopp, som hon just skulle föra till munnen, då en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt ner genom skorstenen, så att eldgnistor och kol flögo långt ut på golfvet och köksdörren flög upp med en smäll, så att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren, i tanke att de voro hemma och att den yttre dörren slagit upp och att det var det som hade framkallat luftdraget. Men det var ingen, och sedan hon gjort ett fåfängt försök att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde köksdörren och började gå af och an igen, ständigt tänkande samma tröstlösa tanke:
»Herre min skapare! Tänk om di har fari’ vilse!»
Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att kasta ögonen på katten, och då blef hon lugnare igen. Han satt ju helt rak där uppe i fållbänken och tvättade sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig med stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken, i det han slog ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt; det var alldeles tydligt att han väntade främmande.
»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gumman, i det hon strök katten öfver ryggen. »Tror du att di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så finer?»
»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han besvarade smekningen genom att stryka hufvudet mot gummans arm och trampa med fötterna i det mjuka täcket.
»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror jag på, misse! Du har allt reda på dig, du, det har jag sett en gång förut!»
Och gumman lade på litet kaffe, och så länge hon höll på med det, så hoppades hon det bästa. Men ingen kom, kaffet kokade länge sedan och hennes ängslan ökades allt mera, och ändå värre blef den när hon fick se att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och somnat från alltsammans.
Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de inte? Hade de verkligen farit vilse, eller hade de kanske ändå stannat kvar borta på Blidön, i stället för att ge sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det. Det var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem ifrån sig — och att i morgon, när snöstormen hade lagt sig, så skulle de komma hem igen välbehållna och raska. Att hon inte kommit sig för att tänka på det förut. Och visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen och att inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan i går — men den kunde ju också ätas på Annandagen, för inte brydde hon sig om något, när hon var ensam. Det var så mycket roligare att tänka på att de hade det bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och att Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte träffat på så länge! Och uppkryad af den tanken, fick gumman på nytt fatt i postillan och satte sig att läsa; men nu ställde hon lampan på dragkistan och drog fram en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen från spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och tänkte och tittade, än på kaffepannan och än på den sofvande katten, så slumrade hon själf till, utan att hon visste af det.
Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur stolen och såg sig förvirrad omkring. Spiselden hade nästan falnat ner, lampan stod och smårökte, i brist på olja, och postillan hade ramlat ner på golfvet — var det dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel i alla leder och hade svårt att komma upp från stolen, och medan hon så småningom mornade sig, började dalkarlsklockan i vrån att surra och snarka och slutligen slå. Hon räknade — den slog tio långsamma, litet skrällande slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog hon! Då hade hon ju sofvit i flera timmar — ja, då var det ingen fara med hvarken gubben eller dottern, tänkte mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så länge, det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var gumman nära att uppge ett rop af förvåning — hvad var det åt katten? Han var uppe ur fållbänken och satt ända borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen och han vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så tittade han på mor Greta och så vände han det åt dörren igen, i det han jamade gång på gång. Kunde det vara någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun, eller ... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon var, kunde hon inte urskilja något ljud. Men nu blef katten alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång han var och började krafsa med bägge tassarna på dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade han på gumman och så krafsade han igen.
»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig själf. »Tänk om det ä’ någe på tok nere i fähuset — eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma ut och se efter!»
Och gumman lindade en schal om hufvudet och axlarna på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun företrädd af katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut, som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan och skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön, som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna. Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade modigt framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen, rent af ville taga andedräkten från henne. När hon kommit några famnar utanför stugan på vägen åt ladugården, fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt, och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något föremål som var tätare än snön och som inte gaf med sig liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade ... Hon lyste ner igen och skrek till:
»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»
Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också varit slut med hans krafter. Och nu var det kanske alldeles slut med honom också, tänkte mor Greta; ty hvem kunde veta hur länge han hade legat där i den kalla bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller han frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor Greta hade lärt sig att blifva under ett långt och mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt och hållet från hans hufvud och bröst, och hon kände att han var varm ännu, för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen, och med uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de voro af medvetandet om den fara, som hotade hans lif, släpade hon honom med sig fram till dörren, skyndade in i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess innehåll i en kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande drycken. Hon lyfte upp hans hufvud i sitt knä och försökte få in koppkanten mellan de hårdt sammanbitna tänderna. Hon hade inte tid att se efter om det lyckades, utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något af den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt på hufvudet, och munnen öppnades konvulsiviskt. Det var litet kvar i koppen, och mor Greta hällde på. Nu såg hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.
»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig opp?» frågade mor Greta i örat på honom.
Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen och munnen var sluten liksom nyss förut.
»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in karlkräket?» mumlade gumman för sig själf. »Och inte får jag upp dörren för den myckna snön. Jo, vänta litet, står det inte en skofvel i farstun?» Och ut igen efter lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i farstun efter skofveln, och när hon kom ut med den, började hon med raska tag skotta undan snödrifvorna, för att kunna öppna dörren helt och hållet; men i brådskan tänkte hon inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade, så att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat igen om Pålson på nytt. Och om det var detta som värmde upp honom, eller om det var konjaken som kom blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste hvarken gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln och kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett försök att resa på hufvudet och såg på henne med öppna ögon, fastän förvirrade och matta.
»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i och hjälper så godt jag kan?» frågade hon, i det hon lutade sig ner och tog tag i hans armar.
»Ä’ ... ä’ ... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde en kraftansträngning att resa sig upp, men föll tillbaka i snön. »Hur har jag kommi’ hem?»
»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp honom på nytt. »Det vore väl jag som skulle fråga det. Men ta i nu, så inte Pålson ligger här och fryser ihjäl ... så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå på bena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar ... så där ja!»
Och efter många och långa ansträngningar hade gumman honom slutligen inne i farstun och kunde stänga igen dörren om dem alla tre, ty katten hade också skyndat sig in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg han nu med vidöppna ögon hur gumman Greta fick Pålson, halft dragen och halft krypande efter sig in i stugan, där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra och hur hon, försiktig och van att behandla sådana som varit ute i kyla och oväder, noga aktade sig för att få honom nära spiseln, innan hon först gnidit och frotterat honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig som han var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.
»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned och bultade honom. »Jag är ju så gammal så jag kan vara mor åt’en, och nog måtte jag väl veta hur en karl ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket reda på sig, hvar ä’ di andra?»
»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt hörbart, i det han kraftlös och matt öfverlämnade sig åt hennes omsorger.
»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade gumman med hjärtat fullt af glädje och tacksamhet. »Men hur i alla tider har Pålson burit sig åt att komma ut för det här eländet då?»
»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor skulle sitta här ensammen och vara orolig,» svarade Pålson, och se’n sade han ingenting mera den kvällen, och inte visste han heller det ringaste till sig om hur han kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i fållbänken och såg gumman Greta sitta sofvande i en stol borta vid spiseln, medan katten satt bredvid honom själf på täcket och spann.