8.
När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I första ögonblicket mindes hon ingenting af hvad som föregått kvällen förut; men sedan hon väl hunnit sansa sig och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson, började hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om den i snön hittade drängen och hela det därpå följande bestyret att få lif i honom igen. Hon kände sig ruskig och frusen, och utan att vidare fundera på om hon drömt eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och därefter satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden. När det var gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret, men det var på yttersidan öfverdraget med en tjock fäll af snö, så att det var omöjligt att se någonting. Hon kastade då schalen på sig och gick ut för att öppna farstudörren och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som om ingen snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg hon till sin stora förvåning att snön var undanskottad från farstutrappan och en nedgång uppskottad till ladugården och grinden. Snöstormen hade upphört, och luften låg klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som jämnade och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit med yrvädret, hoppade och kvittrade och spisade julkost i den stora rönnen, som stod utmed ladugårdsgafveln, och katten, som följde med henne ut, kastade längtande blickar upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så granna i morgondagern bredvid de rödgula bären.
»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för sig själf, i det hon med välbehag betraktade de hvitskimrande breda gångarna. »För de här di har inte gjort sig själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni’ med det här allare’n, och det fast han va’ halfdö i natt som var.»
Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på drängen, men han syntes inte till någonstans. Då ropade gumman med sin gälla, något darrande stämma:
»Ä’ Pålson där? På-ål-son!»
»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta från ladugården.
»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår kaffe?» ropade gumman på nytt, sedan hon med handen för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan han behöfva, tycker jag!»
»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde gumman inte alls, och orolig öfver att hon ingenting förnam, drog hon schalen tätare om sig och gaf sig af ner till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat midt under arbetet. När hon kom in, såg hon vid den gråa dagern där inne att korna stodo och mumsade på sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men Pålson kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon likväl sikte på honom, där han satt på en klisäck borta i mörkaste vrån bredvid väggen till fårkätten, satt med utsträckta ben och skofveln i hand, lutande ryggen mot väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och hon skyndade fram till honom så fort hon förmådde.
»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade hon, i det hon böjde sig ned emot honom.
»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade han långsamt och försökte resa sig upp.
»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne väl ha vuri’ te längre fram på da’n!»
»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»
»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’! Men ta i mig nu och försök på te stiga opp, så Pålson får komma in i värmen igen!»
Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på fötter, men hade hon inte fått så stadigt tag om honom som hon fick, så hade han bestämdt ramlat omkull igen.
»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade sig med afviga handen i pannan, där kallsvetten bröt fram, »men det går väl öfver, när jag fått litet i mig.»
Och långsamt gick det att komma in, men slutligen hade gumman fått honom med sig in i stugan och ned på stolen vid bordet, på hvilket hon nu satte fram kaffekopparna och konjaksflaskan.
»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka, det skulle bestämdt göra honom godt!» menade mor Greta och satte fram ett glas.
»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä’ allt bäst att jag går opp på kammarn och hvilar mig.»
»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig här, vet jag, så kan jag si om honom, i fall det ä’ någe’ han behöfver.»
»Det ä’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig, och får jag bara det, så ska jag nog vara i ordning te eftermidda’n igen.»
»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se här, drick den nu, medan jag går opp och sir om hur det ä’ där oppe. Det ä’ väl så kallt, tänker jag, så Pålson inte kan vara där.»
»Det ä’ inte så kallt som det va’ i går ute på isen!» svarade Pålson på sitt vanliga långsamma sätt, »och här inne ä’ det för varmt.»
»Hvad ä’ det med näfven?» frågade gumman, som såg att han hade en klut om vänstra handen, »har Pålson gjort illa sej?»
»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade Pålson; »men jag har snö om nu, så det ger sig väl.»
»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig heller? Får jag si!»
»Ånej, det ä’ ingen nö’ med den! Ja’ ska ta med mig en skål snö dit opp, så har jag te lägga om en. För det ä’ då bra med kyla, att en kan ta’ boten där en tagi’ soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag opp och lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä’ jag nog kry igen i eftermiddag, när Österberg kommer hem.»
Därmed gick han ut, och gumman hörde honom långsamt stöfla upp för den branta trappan till kammaren där uppe på vinden, där hon sedan hörde honom stöka omkring med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst. Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde gumman ej styra sin oro, utan tog af sig skorna, drog på sig ett par yllestrumpor till och tassade af uppför trappan för att se hur det var med honom. Men när hon kom in i rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.
Fram på middagen klädde hon på sig så mycket varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjärden. Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där det var lä af den höga udden utåt sjön, såg hon underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla, och emellan dem långa fåror, som om något stort djur tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde hon ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och vid en krok som han gjorde såg hon också att både Österberg och Edla voro med.
»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!» utbrast gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med, så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista beslute’.»
Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och det första Österberg sade, när han stannade midt för hustrun där nere, var:
»Ä’ Pålson hemma, du Greta?»
»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du ... men hur han har kummi’ hem, det ...»
»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle ge sig åf i ett så’nt väder!»
»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovanligt blid stämma, i det hon tittade fram ur sina schalar, öfver hvilka hon hade svept hästtäcket för att skydda sig för blåsten.
»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta, och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog Österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför backen i rykande fart.
»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han, i det han tittade på de breda gångarna; »och har han orka’ med den här snöskottningen redan, så ä’ det väl ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska vi väl si hur det ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig fram i skärgåln på en tocken dag som i går.»
När Österberg kom in efter en god kvart — för det tog tid både att torka Grålle och ge honom en god portion gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö — så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin, och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.
»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!» utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit bråkiga fram på natten; det var till och med en, som kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så han nära på blifvit nykter på kuppen; men det hindrade inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte på Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet för att modern inte skulle behöfva vara orolig ...
»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg, »och hur han burit sig åt att komma från Måskobben och hit, det begriper jag då inte på villkor!»
När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne i brinnande feber och trodde att det var Måskobbarn som ville hindra honom att bege sig af hem; han slog vildt omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid den häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på drängens vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se de gulhvita, skrynkliga fingrarna, och sedan han förgäfves väntat på att bli igenkänd af den yrande, gick han sakta ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla, som skyndade emot honom och nästan med en mun frågade hur det var där uppe.
»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt och ref sig bakom örat; »och ä’ det som jag tror, så får jag allt spänna för Grålle i morgon igen och ge mig af me’n till Norrtälje.»
»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en själfva, vet jag! Ta ut’en nu i kylan, det vore ju te ta lifvet åf’en me’ samma.»
»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla ifrigt; »jag ska nog pyssla om’en, jag — och mor med.»
»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir ni, han har frusi’ bort vänstra näfven på sig och det lär ni inte kunna reda er med! Ja si, aldrig hade jag då fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»