5.
Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han aldrig skulle få lägga bort den.
»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’ lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»
»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd, som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få Lotta te’ hustru — —»
»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så har jag inte hjärta te’ missunna honom.»
»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon — — men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»
»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!» återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»
»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’ mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»
Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut, haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande med möda, som om det bränt honom på läpparna:
»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»
»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.
»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående — men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag kunde sköta mig själf.»
»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern förebrående.
»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’ Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»
»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande hjärta på svaret.
»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan, så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»
»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern mellan tänderna.
»Hvad säger ni, mor?»
»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»
»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen att det var han som hade fraktat mig dit!»
»Aldrig kunde jag tro att han skulle kunna vara så bra! Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»
»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»
»Nej, hvad sa’ han?»
»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte!’»
»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»
»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»
»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen ä’ borta?»
»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman, att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var sagdt.»
»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du bära det, att Österman får’na?»
»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»
Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades, och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till orda:
»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’ bjuda på bröllop te’ juldan!»
Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram till Lotta, som såg skinande glad ut.
»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga något.
»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en trohjärtad blick.
»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»
Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»
Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen kring lifvet på fästmön sin:
»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle, om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem, och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs och akta oss för villovägar!»
»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.