4.
Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes och hviskade:
»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman kommer och har honom med sig!»
»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»
»Visst stannar han, det ska ni få se!»
Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.
»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.
»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af lotsarna till den i båten sittande fyrvaktaren.
»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort, afbruten stämma, och då en af de unga ändå ville hjälpa honom, var han nära att hoppa i sjön, ty båten var redan ute och dref för starka årslag utåt fjärden.
Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat, blef det tyst som i en graf där nere på bryggan, och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes draga sig utåt hafvet.
Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare takt, och om ännu några ögonblick till upphörde det alldeles.
»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor Stina!»
I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande bergudden och syntes långt ute på sjön som en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få matta månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.
»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun med tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade utåt sjön.
»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två — eller hvad säger ni, pojkar?»
»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från dem alla. Därpå blef det tyst igen och nu började aflägsna årslag skönjas därute ifrån fjorden. De ljödo långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade af emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon öfverläggning. Sedan ökades takten igen, och det lät nu som om starkare armar förde årorna, än de som rodde dem förut.
Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart spindel på långa ben närmade sig stranden.
»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.
»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»
»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»
»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»
»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.
Båten närmade sig nu allt mera.
»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»
»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle falla i sjön. »Har du Olof med dig?»
»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.
»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»
»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.
»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»
De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — — det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse, det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman — som — —
Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut för att hindra den att törna emot bryggan.
»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt. »Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig att ...»
»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.
»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»
Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:
»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»
»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»
»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»
»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i, när vi skulle gå ombord!»
»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»
Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.
När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:
»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i lifvet!»
»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter ifrån stan förr, som i kväll!»
Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom, gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta hand:
»Tack, Österman! Tack för det här!»
»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång bedjande och trotsigt.
Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon hviskade:
»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»
»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.
Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann förr än nu.