3.
Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som vanligt talade om väder och vind.
Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens tjänst.
Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.
»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone någonstans i närheten.»
»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej, ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»
»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»
»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom som med den andra —»
»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»
»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’ men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla på egen hand!»
»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen — och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte på, så brorsdotter min hon ä’!»
»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg, så han ville rakt köra bort’en med en gång!»
»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag! Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna meningen —»
»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på, och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»
»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»
»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»
»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en skvätt med!»
»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»
»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»
»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar vid dörren med sydvästen i handen.
»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi köksdörren.
Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut ut på gården.
Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade nu sitt klara ljus vidt ut öfver sjön, som låg stilla och orörlig och knappast kunde skiljas ifrån rymden, som ännu var molndiger och grå, utom längre bort i öster, där månen just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön. Längre åt norr syntes en klarare rand, med några matt blinkande stjärnor, och när de båda männens ögon hunnit vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe vid utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som stödde sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet vändt åt väster, stirrade ut öfver stugornas tak åt den stora fjärden, som sträckte sig inåt fastlandet.
»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan han betraktat henne några ögonblick under tystnad. »Jag tänker ni se efter finska båten som ska komma i kväll.»
»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson med en suck. »Jag har ingen ro te’ hålla mig inne! Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar med båten, ifall han skulle få höra honom blåsa!»
»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!» tog nu fyrmästaren till orda. »I rappet har ni pojken eran frisk och sund hemma igen.»
»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan öfver Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick med raska steg uppför den vingliga trappan, »för den här tiden ä’ det just han brukar komma, så vida det inte har varit tjocka inåt skärgården.»
»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i det han gick närmare intill trappan och tittade uppåt.
»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan sofva och gå dom!» svarade den gamla lotsen, i det han med fasta steg gick upp på den lilla plattformen. Han stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och blickade utåt.
»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.
»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni inte också? Det är flog oppe i luften — vänta, hör ni inte hur det hviner?»
»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina — nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’ de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»
»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»
»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet hördes.
Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.
»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»
»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»
»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:
»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet svårt att begripa!»
»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som också kan komma på villovägar!»
»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som blänker och lockar här i världen!»
Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de andra två, i det han ropade:
»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’ honom här!»