2.
Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus, och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.
Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa, enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns en känsla som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och aldrig kan stillas.
Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna — men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle lotsa!» Det var hans minne.
Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna, och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!
Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...
Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.
Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?
Jo, men just därför — — just därför!
Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades, var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till flickan?
Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’ ner månen.
Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig och godmodig som ett barn.
Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.
Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat Österman ombord på skonarn.
Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?
Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka inträdde i stugan.
Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.
»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för Olof heller?»
»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»
»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’ kvar därute, inte!»
»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis det, som jag är rädder för!»
»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»
»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»
»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»
»Säger du det, kära Lotta?»
»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»
»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och vore det bara någon annan än Österman som ...»
»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.
»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han aldrig så litet i hufvut — — då —»
»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.
»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där då?»
»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi fått höra!»
»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»
»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’ han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte att undra på om han blir våt!»
»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte åf en sådan flicka som du!»
»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han med, tänker jag!»
»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»
»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’ godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra för!»
Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på. Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»
»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»
Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.