1.
Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.
Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.
Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den gamle kämpen från hans trägna vakthållning.
Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd, knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.
Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen komma ut till töcknet öfver vattnet.
Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio, med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.
Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.
Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i gång på det väderbitna ansiktet.
Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:
»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra som dängde sig i!»
Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:
»Stackare dom!»
»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf sagt!»
»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»
»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»
»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och flyger ...»
»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»
»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid fönstret.
»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid bordet.
»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga betraktade med tungsinta blickar.
»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag, under middagsrasten!»
Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.
»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna va’ med?»
»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»
»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.
»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»
»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.
»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»
»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.
»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»
»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.
»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»
»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade hustrun.
»Ocke då?»
»Att han har fått följa med opp te’ stan!»
»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»
»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»
»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»
»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»
»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han tittar ju inte åt dem en gång.»
»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»
»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»
»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»
»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara. Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’ sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»
»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad han gör ...»
»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han kommer förbi här på kvälln!»
»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»
»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»
»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig — för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»
Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan hon tankfull stirrade ut genom fönstret.
»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»
Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i luften.