9.
»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman efter en paus på några ögonblick; »så att, hade jag varit det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka till Stralsund. Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det finns telegrafer och järnvägar, att få underrättelser ifrån främmande land, och ofta kunde det dröja både veckor och månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser om att någon olycka inträffat, och för hvarje gång vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata där vi bodde, ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är det just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda vågorna därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i världen.
Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och gjorde i ordning frukosten åt min far — det var tämligen sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allt hopp om att få återse min fästman — kände jag mig hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans famn och Gud vet om jag inte både grät och skrattade och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning, hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande som skeppare på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg, icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel, så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef bestämd att uttagas veckan därpå.
Och nu, mina kära unga vänner,» fortsatte gumman med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, »nu är min historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarna och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar, men inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som jag hörde en af målarna, som var bekant med min son, säga, när det talades om taflor, — det var alltid otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och klar himmel; det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett enda bekymmer, det att kunna öfverge min far på gamla dagar; men finns det något tillfälle i lifvet då man utan knot följer skriftens bud att öfvergifva fader och moder och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var en sådan, och Gud ske tack och lof, den blef också alltid en sådan. Både min Gustaf och jag hade i grunden ett gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången mammons träl kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa; men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle följa min man på hans första resa till spanska sjön och Medelhafvet.
»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock, men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen, så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker fästman din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall jag säga!»
Min far försökte se mycket butter ut, när han sade detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken Gustaf eller jag, utan nöjde oss med att vi voro lyckliga.
Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och läst. Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade, och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans. Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen, som han inte försökte dölja:
»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustaf är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det är bäst som det är.»
»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda som grumlar min lycka.»
»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna, annars ger jag det tusan.»
Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för att fira bröllopet, och Gustaf hade också bjudit några af sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom, och brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten, och när vi sedan i den vackra och ljumma sommarnatten gingo i procession ner till min mans fartyg, på hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars sista omfamning och gästernas välönskningar och skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång för att höra eller förstå dem.
Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna — så hette hans första fartyg — och såg med barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön; jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett par ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen. Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva, väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande vördnad, och när man så dag från dag får gå och spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste äfven den mest fordrande människa bli både vacker och god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.
»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman, och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder, konturer af öar och land som dyka upp liksom drömmar och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från jordens alla länder; några glada rop genom den klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung som de!»
Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld, som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.
När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan, den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.
Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam igen.
»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»
»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»
»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få väl ta seden där de komma, de som andra.»
Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så. Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i striden.
Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och måna svärdottern.
»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer väl turen till kaffebönorna!»
»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt; »bönorna ä’ ju malda, vet jag!»
»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad. »Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»
Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.
»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt skärgården för att få andas ut litet!»
Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem öfver hafvet, voro förgäfves.
»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»
Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner, och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt döden.
I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.
Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också? Ja, kom, kom!»
Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland bergen.