8.
Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla tebordet, och gumman skulle just på min begäran fortsätta sin berättelse, när Augusta i full fart kom in ifrån köket.
»Frun!»
»Ja, hvad ä’ det nu då!»
»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»
»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte stå i farstun och predika heller!»
»Ha ha ha!»
»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed honom stiga in. Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga herrskap, att jag går dit ut på en stund, ty fast inte brevbäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så är likväl brefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att komma mig att glömma det.»
Under tiden hade Augusta tändt ljusen, och nu inträdde prästen, en liten rödblommig, mörklagd karl med ett jovialiskt, fastän något tillgjordt utseende, talande den vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af dem, hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som den tiden, då ännu just inga emigranter plägade återkomma därifrån, var något tämligen nytt. Samtalet blef dock denna gång helt kort, ity att mannen samma afton skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och därför icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade värf, att göra gumman till läserska. Ty att det var detta den lille jovialiske herrn ville, det kunde man tydligt höra och se, ehuru gumman var honom för slug och för ärlig i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således afsked med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att kasta en blick in i det inre rummet, där vi sutto och där grabüschkorten på det lilla bordet fingo en ljungande blick, som fortplantade sig på oss, syndiga varelser därinne, hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.
»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman medan hon satte på sig glasögonen och tog plats vid bordet, »jag kunde aldrig tro att det skulle gå af för så hyggligt.»
»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans fästman, »och då kunde han väl inte uthärda längre.»
»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga sätt; »karlen är mycket bra och mycket beskedlig; men nog kunde han låta bli att försöka omvända mig, tycker jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig, för den smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall, isynnerhet när det har kommit till min ålder. Men jag förstår mycket väl hur det är; min sonhustru, som jag för resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig utaf sig, och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att jag ska lämna litet mera efter mig, om jag för ett gudligare lefverne.»
»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade den unga flickan förundrad.
»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon bedra sig på, det har jag sett exempel på förut en gång,» svarade gumman, »jag glömmer aldrig grosshandlar Blocks, jag, de gjorde på samma sätt, och narrade fruns gamla mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de var rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för hon var en glad gumma, som gärna såg folk och främmande omkring sig. Men den gången lurade de sig, för prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon hade till evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blefvo ändå utan, de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst grosshandlaren såg ut, när gumman var död, och evangeliska stiftelsen tog både huset och penningarna.»
»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?» frågade jag.
»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt, och stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman skulle bli läserska, ty nu gick man miste både om hennes förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!» Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl att det har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»
Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte var förhållandet, och efter en stund började gumman:
»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som förut, jag åt och drack och talade, men det var så maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat mig, ty jag var inte mera det ringaste lik hans glada Marie, påstod han, och det tror jag nog att han hade rätt i. Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter Gustafs afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:
»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god som två! Om du inte blir folk igen och det i rappet, så ta mig raggen skickar inte jag efter mässingsslagaren, och ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill väl se, om jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka, som till på köpet är min egen dotter!»
Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar att bli mig lik igen som jag var förut, och det människan vill på fullt allvar, det kan hon också. Inom kort var jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag i själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag för mig själf, och nu var det bara om kvällarna när jag blef ensam i min lilla kammare, som jag drömde och suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.
På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon annan omväxling i mitt stilla lif, än att min far då och då öfverfölls af en oemotståndlig lust att få mässingsslagaren till måg, och vid sådana perioder plågade mig med alla möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på den där sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod, hade glömt mig för en annan flicka.
»Sådana där gökar byta om flickor som en annan byter om strumpor,» brukade då min far säga; »hur kan du tänka dig att han skulle vara beständig? Om han hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som mässingsslagaren till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek som kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål i hufvudet, och den andra står och plaskar på det med vatten och ättika, den vill jag inte höra talas om! Har du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»
»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du själf som förbjöd honom att skrifva till mig? Minns du inte det?»
»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek min far förargad, »ska han bry sig om det, han då? Är han en så’n förbaskad meser, så han inte vågar skrifva till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte det bli en snygg man du får!»
»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera för att han lyder dig, det bevisar bäst hur redliga hans afsikter äro.»
»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare, säger jag, och han har längesen glömt dig, det kan du slå dig i backen på. Jag minns nog jag, hur det var när jag gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann inte den som brydde mig om ...»
»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag litet försåtligt, »säg mig det?»
»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty han märkte nu att han hade förplumpat sig, och därför tog han genast hatt och käpp och gick bort till klubben, där han troligen för sin vän mässingsslagaren beklagade sig öfver sin envisa dotter.
En bra tid efter detta lilla uppträde med min far, kom verkligen ett bref ifrån Gustaf, det var dateradt från Göteborg, där han läste navigation, och där han snart skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet; men nu blef det en storm och ett väsen som jag knappt ännu kan tänka på utan förskräckelse, fast det är så många år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare och förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt sitt löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla sitt. Det bästa jag hade att göra var således att ta skeden i vackra hand och genast växla ringar med mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin dörr för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade. Jag påminde honom om hvad han själf sagt en tid förut, jag besvor honom att ha tålamod ännu ett halft år eller så, och jag lofvade honom att om då inte Gustaf hörts af med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli mässingsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs ord, att jag gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande, för att köpa mig litet frid och ro för ögonblicket, men det var nära att jag hade bittert fått ångra den fegheten, ty något annat var det inte i alla fall. När de två åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman af, och nu ville min far ovillkorligen att jag skulle uppfylla mitt löfte och växla ring med mässingsslagaren, som på senare tiden börjat göra täta visiter i huset, och därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad och besvor min far att gifva sig tålamod och mig tid, men han var envis som en olycka, och slutligen hade jag i min förtviflan intet annat råd än att vända mig till mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och för att säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.
Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min stolthet en svår strid, innan jag kunde bekväma mig till att tala med honom om detta. Men tanken på hans gröna hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod, och därför, när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra det numera, och jag var då alltid tyst som muren, — passade jag på tillfälle och började att med darrande röst och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade mig naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran, men till min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren sig närmare intill mig och sade med ett uttryck af på en gång häpnad och välvilja, som jag aldrig glömmer:
»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla? Tycker hon om en annan? Det har farsgubben vackert hållit tyst med, den krubbitaren! Se, det förstår väl mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid mina år; men si saken ä’ den, att jag behöfver mig en bra husmor och en duktig styfmor åt mina pojkar, som inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid tyckt att lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan barken och trädet, inte; Gud bevara mig, kära barn! Men hvarför har hon inte kunnat klämma fram med det förr, så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»
»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte vågat det för pappa, annars hade jag längesen anförtrott mig åt er. Min far hade lofvat att vänta i tvenne år på den som jag håller af, och som nu de två åren gått till ända för ett par veckor sedan ...»
»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen af en annan?» afbröt mässingsslagaren, och knöt handen åt dörren till min fars rum; »men vänta han mig, min kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta på klubben och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken, tyckte om mig riktigt på skarpen, fast hon var för blyg att sjunga ut med det, och jag, gamla toker, jag tog’et åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt barn! Men vänta han mig ...»
»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande jag kunde, och fattade hans grofva, men ärliga händer i mina, »tala inte hårdt med min far, det är ju af omsorg för min framtid som han vill att jag skall bli er hustru! Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också är missriktad.»
»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet omsorg om min framtid också, den krabaten! I alla fall så heder och tack, mamsell Miken, för att ni var en redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare att se mig sitta här och gapa på henne som en klockarkatt. Var nu lugn för det, mamsell Miken, jag skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid ha en vän i mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»
Och därmed kramade den hederlige mannen min hand så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjärta för all den afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän, som hjälpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje. Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hade så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf kom till Stralsund, gifte han sig med en skomakareänka som var ett duktigt och rifvande fruntimmer, och som verkligen visade sig kunna hålla ordning både på man och barn.
Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom, och de voro inte så särdeles vänliga af sig:
»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir en gammal nucka! Det är rätt åt dig!»