7.
»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag är en bra stor toka, som sitter här och talar om mina ungdomsdårskaper för er; men jag ska säga er, att när man blir så gammal som jag är, så värmer det upp hjärtat att få i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå den rikaste man har. Och man skall ha blifvit mycket förstockad och mycket förtorkad i själen för att inte glädjas åt att få påminna sig den på nytt.
Men hur det nu var, så fick min far goda underrättelser från kaptenen och dåliga från sjukhuset, och det gjorde att inom två dagar var den unge sjömannen transporterad hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu, mina unga vänner, börjades en bra skön tid för mig, ska ni tro. Jag hade alltid varit ensam och utan några jämnåriga vänner, och min far hade aldrig varit särdeles ömsint eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda, att vara allt för, och jag kan inte beskrifva för er huru jag allt mera fästade mig vid min skyddsling, så kan jag gärna kalla honom, ty han var hjälplös som ett litet barn, och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit djupare än man först trodde, och det höll på att bli hjärninflammation utaf, så att många veckor gingo förbi, innan han ens kände igen mig, annat än under korta mellanstunder, och min far som tyckte att det inte kunde vara någon fara för mig att på detta sätt vara ensam med en sjuk, öfverlämnade slutligen den sjukes vård helt och hållet åt mig.
Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom och hjälplösa belägenhet var just det, som främst af allt banade honom vägen till mitt hjärta. Jag hade som ung flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt säkert inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle ha utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några veckor vid en sjuksäng. Men det är så många som gå förlofvade från en bullrande bal, där de lärt känna hvarandra knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af en hvirflande vals, att det kan inte skada om en och annan går förlofvad från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det säkra är att nog kommer den unga flickan från det sistnämnda sammanträffandet med mindre farliga illusioner, än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis kamp emellan lif och död, segrade dock den unge sjömannens friska och kraftiga natur, och inom kort kunde han stappla omkring därute i det största rummet stödd på min arm; men nu var det jag som höll på att bli sjuk i stället. Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par dagar, under hvilka Trudchen i stället fick se efter både honom och mig, medan min far dolde sin oro för mig genom att gå och smågräla emellan mitt rum och den unge sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset, och att en annan gång kunde unga sjömansglopar vara litet mindre korta om hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån sådant där elände.
När jag kom upp igen, fingo vi båda unga klart för oss, hur det stod till med våra hjärtan, och många ord behöfdes inte för att oss emellan afsluta det förbund, som, Gud vare lof, ingenting annat än döden kunde upplösa. Fråga de båda unga där, så får ni väl höra om kärleken vid sådana tillfällen har för vana att vara mångordig af sig. Ju djupare och sannare han är, desto mindre har han att säga, tänker jag. För oss var en handtryckning, en blick, och en hastigt och under stor fruktan å min sida utbytt kyss mer än nog, och sedan försökte vi att vara så lugna och likgiltiga som möjligt emot hvarandra i min fars närvaro. Det blef en ganska lång konvalescens, under hvilken min fästman, ty så kallade jag honom i mina drömmar och vid våra korta ensamma stunder, skaffade sig böcker att läsa för att fullkomna sig i sitt yrke. På det sättet gick på nytt en lycklig månad; men då var han helt och hållet återställd, och nu måste det bli slut på den lyckliga tiden. Hans kapten hade skrifvit till honom med en kustjakt ifrån Lübeck, att han där väntade på honom för att sedan fortsätta färden till England och vidare neråt Spanska sjön, och att han måste skynda sig, så vida kaptenen inte skulle blifva tvungen att inmönstra en annan i hans ställe. När det brefvet kom var min far inte hemma, och vi unga hade nu en lång öfverläggning om hur vi skulle bete oss, för att min far inte skulle tvinga mig att gifta mig med mässingsslagaren.
»Jag går till honom, innan jag far,» sade Gustaf, i det han drog mig intill sig, »och säger honom, att om han understår sig att se på dig medan jag är borta, så slår jag ihjäl honom.»
»Men, käre Gustaf,» bad jag, i det jag försökte lugna honom, »det är väl ändå inte rätta sättet. Litar du inte på mig, att jag aldrig gifter mig med någon annan än dig?»
»Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall nog försöka tvinga dig, när jag är borta. Han räknar på att mässingsslagaren har egen gård, och jag ingenting annat än ett par friska armar och god vilja att bli en duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli, och det inom två år, det kan du lita på!»
»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för jag kan i alla fall inte samtycka till någon hemlig förlofning utan hans vetskap, det skulle han aldrig förlåta oss, och då blef den sista villan värre än den första.»
»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för honom, utan säga rent ifrån, och det har jag föresatt mig att göra redan i kväll. Men först ville jag ha saken på det klara med dig, Marie lilla, för har du inte tålamod att vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala vid far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror öfver i Strömstad i Sverige, och han skaffar mig nog en skuta att föra, om jag bara visar att jag duger till det. Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål och inte velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog ord ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och färdig — det har ingen fara. Vill du därför bli min, utan att bli förskräckt för att vi kanske få dragas med fattigdom och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»
Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton års flicka tänker på fattigdom och bekymmer, när hennes utvalde ser henne så trofast in i ögat som min Gustaf gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så lugn och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone var det inte så den tiden att man såg mera på möblemanget än på hjärteglädjen, mera på de årliga inkomsterna än på friden och lyckan i hemmet, och är kärleken utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är detsamma ännu i dag. Eller hur, mitt unga herrskap?»
»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade den lycklige fästmannen; »men se, det är alltid de gamla som ha sina betänkligheter, naturligtvis. För dem går lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig tänka sig någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt bo! De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig allt detta, är för det unga sinnet ett behof och en glädje.»
»Åja, det där låter mycket bra,» återtog gumman, om man bara har allvar med det! Men de gamla kunna nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett mera af lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min gamle far var orättvis och hård; men jag såg många gånger se’n, att hade vår kärlek inte varit af det slaget, som fördrager allting, så nog kunde vi haft våra ganska bekymmersamma dagar, både under de första och senaste åren af vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte på den kvällen som nu var fråga om, utan bäst som vi sutto där och kuttrade om vår kärlek och våra förhoppningar, så väcktes vi upp ur våra lyckliga drömmar af min far, som oss ovetande kommit in, och som nu med ingenting mindre än blid ton utropade:
»Hvad vill det här säga? Jo, det kan man kalla en riktig god tack för att man visar sig mänsklig mot sådana som behöfva ens hjälp! Skulle jag kunna få lof att veta hvad meningen är med den här saken, ifall det inte anses för näsvist af mig som far, att understå mig fråga ungherrskapet?»
»Snälla fatter ...,» försökte jag stamma, men afbröts genast af min far.
»Tyst du!» ropade han allt mera förtörnad, »du borde skämmas att bära dig åt på det sättet! Är du en anständig flicka du, som i din fars frånvaro sitter där och håller kurtis med den första unga glop du får tag uti? Du borde skämmas ögonen ur dig, det borde du, och jag borde köra dig på porten, det borde jag!»
»Nej, hör nu, bästa farbror ...,» tog nu Gustaf till ordet.
»Fan ä’ din farbror och inte jag, från denna dag!» röt min far, som den kvällen varit något längre än vanligt på klubben och därför var mera högröstad än han brukade vara. »Ge dig af bara, din eländige förrädare! Jag vill inte ha något vidare med dig att göra, hör du det!»
Nu började jag att gråta — det är ju vårt vanliga vapen, det, när vi inte veta, hur vi ska bete oss. Men Gustaf han var minsann inte rädd, han fattade min hand och bad mig vara lugn, och sade, att när min fars första vrede väl hade lagt sig, så skulle han nog inse, att ingen hederlig far eller mor behöfde anse sin dotter förnedrad för att hon hölle af en ärlig gosse, om han också icke hade något. Han kan väl skaffa sig, menade Gustaf, och det skulle han också göra, om han bara fick min fars löfte att inte tvinga mig till att gifta mig med någon annan.
»Det angår dig inte,» menade min far; »hon är min dotter, och hon gör hvad jag vill, så mycket ni vet det, båda två.»
Men Gustaf lät ändå inte skrämma sig; han började att tala om hur naturligt det skulle vara, att han fästade sig vid mig, som kom honom till hjälp den där aftonen, då han höll på att bli ihjälslagen; vidare om hur mycken vänlighet min far visat honom, och om det löfte, hans gamla farbror i Strömstad gifvit honom, om att skaffa honom ett fartyg, jämte flera andra, skickligt framförda anspelningar på framtiden, som gjorde att gubben fatters inkast blefvo allt färre och färre, och hans uppsyn allt mildare och mildare. När så jag kom till på slutet och påminde honom om huru han ofta berättat att han och min mor hade ingenting, när de gifte sig, och huru det visat sig att det ändå gått bra, därför att de hållit af hvarandra, så veknade han upp helt och hållet, och sedan han funderat på saken en stund, tog han till vår stora förvåning till orda ungefär så här:
»Ja, nog kan ni prata för skålen, det hör jag, och det är ingen konst. Men nu vill jag ha mitt ord med i laget också, och det låter så här: Du ger dig genast af härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket här maskopi omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till hvarann eller träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att föra henne, och då få vi se hvad det kan bli af. Gör du ett enda försök att träffa dotter min före den tiden, så är det slut med hela aftalet. Hör du det!»
»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre! I morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten, så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel och styra af till mitt hem.»
Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord, och jag fruktade för att Gustaf skulle ha fördärfvat alltsammans för oss, genom sin oförsiktighet att yttra dem; men hvad min far också tänkte, så sade han likväl ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade till mig:
»Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han inte stupar omkull därute i mörkret.»
Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett famntag, en trofast kyss, ett par upprepade handtryckningar och ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp se vi hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarna och gick in, där jag emottogs af min far, som stod midt på golfvet med armarna i kors, på följande sätt:
»Hur tusan kan man fästa sig vid en tocken där flyttfågel. Tacka vill jag min vän mässingsslagaren, den vet man hvar man har, och han flyttar min själ inte längre än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, men så har han egen gård i stället och burskap, och ...»
»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade jag litet retligt, ty jag tyckte att min far var bra grym, som nu kunde tala om sådant.
»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må vara unga eller gamla!» brummade min far och gick in till sig.
Och glad var jag att få vara ensam med min första egentliga sorg, fast den inte var djupare än att hoppet visade mig ett leende framtidslif mellan tårarna. Och när natten var förbi, smög jag mig ut och ner till hamnen. Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt och lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan fartyget hastigt begaf sig af utåt bukten, där Östersjön fräste och glittrade, så att det snart stod som en tät mur af skum mellan mig och min bortilande fästman, som jag kanske aldrig mera skulle återse.