6.
»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro och otålighet, med hvilka åtminstone jag den följande dagen afvaktade vidare underrättelser om den slagne sjömannen. Min far var alltid tyst och sluten, så att af honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog han som vanligt, sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt och käpp och begaf sig af ut. På min fråga hvart han skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad, sedan svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’, och så vandrade han sina färde.
När jag blef ensam tilltog min oro så att jag slutligen inte visste mig något råd för att få den stillad. Jag lade bort mitt arbete, och gick fram och tillbaka i rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle våga att ta Trudchen med mig och gå neråt hamnen, för att skaffa mig underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte någon småsak för en flicka i min ställning, och jag visste mycket väl, att om jag hade blifvit sedd af någon utaf grannarna, så skulle det ha varit slut med mitt rykte för alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i en småstad anses för ganska naturlig; men så var det sannerligen inte då. Alla de moderna idéerna om kvinnans likställighet, och sån’t där, som de nu skrifva tidningarna fulla om, kände man den tiden inte till; för en ung flicka fanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte mer än en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade utsett en man åt henne, sak samma om hon tyckte om honom eller inte, eller om han var ung eller gammal. I synnerhet var det fallet med en fattig borgarflicka sådan som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man sällan några invändningar. Det var också inte utan att min far mer än en gång låtit påskina, att han nu ansåg mig tillräckligt gammal för att, också jag, gå all världens gång, och att en välbehållen änkling om ett par och fyrti år, en mässingsslagare på samma gata som vi själfva, hade kastat sina något skelande ögon på mig. Mannen hette Kortz, hade eget hus och stor verkstad, samt bara tre barn från sitt förra gifte, af hvilka dock två voro pojkar och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars portluckor och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far hade visserligen inte uttryckligen talat om mässingsslagarens frieri; men ofta nog, då han kom hem från klubben, hade han låtit ord undfalla sig om, hurusom han mycket väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen, fastän hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om det inte var så rasande roligt i och för sig själf, så fick man i alla fall trösta sig, när man hade sitt barn väl försörjdt, och så vidare. Allt detta rann mig nu i hågen, när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke oftast stötte i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd med sina skelande ögon och sitt plumpa skratt, så blef han ännu värre i jämförelse med den unge sjömannen, hvars tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag gick och stod. Trots min medfödda blyghet och förskräckelse, hade jag också redan fattat mitt beslut att gå ut i köket och säga till Trudchen att följa med mig, det fick nu för resten gå hur det ville, då jag i hast hörde tunga steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter något trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta på den. Med klappande hjärta skyndade jag att öppna, och en gammal matros steg tvekande in i rummet, medan han strök af mössan med ena handen, och stack fram en hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en duktig buss fram och tillbaka, därpå vände sig och spottade mot dörren, hvarpå han mycket betänksamt vände sig om igen och frågade:
»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är det här som handskmakar Bohm bor?»
»Ja, hvad vill ni honom?»
»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom vilja lämna åf det här, ifall han kan ta emot’et.»
»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag, i det jag utsträckte handen efter papperet; »men kanske att jag ...»
»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han skärskådade mig från topp till tå, med ett par kloka grå ögon under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det är dottern, det! Kunde förstå det på tacklingen och riggen ... se, pojken ligger för ankar, si ... skamfilad öfver hela skrofvet, ska jag säga!»
»Hvem menar ni?» stammade jag.
»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går afton utaf några fransoskanaljer; kom ombord sen och såg ut som hin håle i synen; kånka honom till sjukhuset i middags, för han fick feber i faggorna ... försökte, både kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig inte. Bad, när vi kånka dit’en, att jag skulle gå te handskmakar Bohm och lämna den här lappen, för det var han och hans dotter, som frälst lifhanken på’n, kantänka. Men hur ä’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig, tror jag inte hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»
Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka, det skall Gud veta; men förskräckelsen från kvällen förut satt ännu i mig, och när jag nu hörde att den stackars gossen var förd till sjukhuset, så ansåg jag det liktydigt med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag bleknade och att mina ben inte ville bära mig, och jag tyckte jag var färdig att sjunka till golfvet, då jag hastigt kände ett par starka armar som fattade om mig och satte mig på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:
»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig ... pojken mönstrar väl inte af bums heller, för att han fått sig ett par skråmor. Men si, sanningen ä’ att doktorn sa, att han får ligga i lugnvatten ett par veckor, innan han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på seglats.»
»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i det jag sökte sansa mig så godt jag kunde.
»Nej vasserra, jag känner hans skalle, jag ... det ä’ jag som gjort’en till sjöman, ska jag säga lilla mamselln! Det ska inte vara några fransosnäfvar, som spräcker skallmejan på den pojken, inte! Men si, det värsta är att kapten är segelfärdig och skutan klar, och att vi tänker ge oss af i morgon om vinden håller sig, och då vete tusan hvem en ska få som tittar om honom därborta på sjukhuset.»
Och under det den gamle, ärlige matrosen sade detta, valkade han bussen med förnyad fart, och tittade på sned på mig, med ett på samma gång enfaldigt och skälmskt uttryck i sina gråa ögon. Men jag var för mycket upptagen af tankarna på den unge sjömannen, för att rätt besinna hur jag blottade mitt inre för budbäraren, då jag hastigt utropade:
»Sörj inte för det, det ska nog vi göra; min far och jag; ty,» tillade jag litet saktare, »han är ju vår landsman, och ...»
»Nå ja, då är det ingen nöd,» sade matrosen i det han skakade min hand med en trohjärtenhet, som gjorde att han kramade den nästan blå; »då ä’ jag lugn för min jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro, kvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation som en hel karl; den blir nog snart skeppare på egen skuta, och då kan han gifta sig, och ta lilla frun med på resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara lugna bägge två! Men ajös nu, här står jag och pratar ... ska gå ner till sjukhuset och titta om’en litet, innan jag går ombord.»
»Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset?» frågade jag hastigt.
»Nej, hör nu lilla mamselln,» återtog matrosen betänksamt, i det han valkade sin buss mycket ifrigt; »det tror jag väl inte går an ändå. För si, i kväll vet han väl ändå inte mycket till sig. Doktorn sa att febern skulle smälla till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge, lilla mamsell, och låt mig hälsa’n från henne, ifall han begriper så mycket svenska ... och så i morgon bitti när jag tittar om’en igen, så kan jag komma in och tala om hur det ä’ fatt me’n.»
Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen, som ånyo kramade min hand nästan värre än förut, hvarpå han aflägsnade sig med en vänskapsfull nick och snart med vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu en nick som om han velat säga: »var lugn, mamsell lilla,» och aflägsnade sig neråt gatan.
Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet i handen, och försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte huru tiden gick, förrän jag hörde min fars käpp slå emot gatstenarna, och såg honom passera förbi fönstret i sällskap med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid porten och vände om åt samma håll från hvilket de kommit. Jag spratt till, utvecklade det lilla papperet, läste vid skenet af gatlyktan de tvenne orden: »Tack, Marie», skrifvet af en darrande hand, och hade knappast hunnit stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far inträdde i rummet.
»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min far, i det han satte ifrån sig hatt och käpp på den vanliga stolen vid dörren; »hvad vill det säga?»
»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot honom; »här har varit bud ifrån den där sjömannen, som blef så illa slagen i går.»
»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade han kärft; »hvad har det ena med det andra att göra?»
»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»
»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»
Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, satte min far sig i sin länstol, gaf mig tecken att draga min stol närmare intill hans och frågade:
»Hvad var det för bud?»
»Det var en gammal matros från samma fartyg som han själf.»
»Nå, hur är det med honom?»
»Illa, fatter! Han har feber och ligger på sjukhuset.»
»Såå? Måtte ha fått duktigt med smörj då! Jaså, på sjukhuset ... ja, där lär han väl inte må för väl, känner jag stadsfysikern rätt.»
»Och det värsta är att i morgon seglar kaptenen sin väg, så att han får ligga där ensam och öfvergifven, stackars gosse.»
»Du ä’ fasligt ömsint om den där junkern!» sade min far och såg på mig med en djup rynka mellan ögonbrynen.
»Han är ju vår landsman, fatter lilla! Och tänk bara om han har far och mor i lifvet, hvad de ska vara oroliga för honom.»
»Jaja, det är då sant, det. Men det är så vanligt för de gamla det, när ungarna flugit ut. Ska väl gå och titta om honom i morgon, får jag se hur det står till. Om gumman min lefde, så kunde vi flytta hit honom från sjukhuset, för där får han väl både svälta och allt.»
»Ja, men fatter lilla,» menade jag och försökte att vara mycket lugn, fast hjärtat klappade så hårdt, att jag knappt kunde tala; »nog kan Trudchen se efter honom, ifall du vill.»
»Den,» sade min far, i det han tände sin pipa, som jag stoppat och räckt honom; »det ville jag just se, hur det fåret skulle bära sig åt med den saken!»
»Nå, men så kunde väl jag åtaga mig att sköta om honom,» sade jag tvekande, i det jag såg ned på min sömnad, som jag fattat tag uti; »du har själf sagt att jag är en bra sköterska, fatter ... minns du det, när du själf var sjuk i fjol?»
»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du blir sjuksköterska åt en tocken där pojkvasker!»
»Passar det inte? När skulle det kunna anses opassande att öfva barmhärtighet emot de lidande?» frågade jag litet jesuitiskt, jag medger det gärna; men jag kunde inte annat, »låt flytta honom hit hem, fatter lilla, det vore ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf vanskötsel på sjukhuset.»
»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han såg på mig med pröfvande blick; »men jag tycker du ä’ bra angelägen att få honom hit? Du måtte väl inte ha förgapat dig i pojken, när du förband honom i går afton? Men det säger jag dig, Miken, har du sådana funderingar så lurar du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till måg, det vet du, och Kortz har mitt ord, det vet du också.»
»Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en människa, som man knappast sett i fem minuter?» frågade jag och tvang mig att skratta, ehuru det skar till i hjärtat på mig som med en hvass knif, när jag hörde mässingsslagarens namn nämnas; »det vore väl ändå allt för galet. Och vore han inte sjuk, den stackars gossen, så kan du vara säker på att jag inte det minsta skulle bry mig om honom.»
»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far lugnad, i det han drog stora moln ur sin pipa; »och i morgon ska jag gå ner till kapten och fråga hur dan pojken är, och är han hygglig, så ska jag säga åt stadsfysikern att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden, min flicka. Jag är hungrig, ska du veta!»
Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet inte rätt om det var af oro öfver den unge sjömannens tillstånd eller af glädje öfver att få sköta honom.»