Kort anvisning rörande bruket af de olika skiljetecknen.
Punkt (.) sättes:
1) Efter meningar, som icke utgöra direkta frågor eller äro utrops-, önske- eller uppmaningssatser. Ex. Alla nya sanningar möta i början motstånd.
2) Efter ofullständiga satser, t. ex. svar, samt efter vissa enstaka ord och uttryck, hvilka ej kunna anses såsom fullständiga satser, t. ex. de flesta öfverskrifter, boktitlar, inskrifter m. m.
3) Stundom i stället för utropstecken, i synnerhet efter längre meningar, hvilka innehålla en önskan eller en uppmaning.
4) Såsom förkortningstecken: t. ex. (= till exempel), d. v. s. (det vill säga), o. s. v. (och så vidare), m. m. (med mera), i st. f. (i stället för).
Anm. Fel emot den första af dessa regler äro ytterst vanliga och röja alltid okunnighet eller tanklöshet. Mången skrifver komma, då sammanhanget (afslutad mening) nödvändigt kräfver punkt eller annat större skiljetecken. I ett tidningsnummer står: “Ni bör taga i betraktande Er ålder, krafterna förminskas och själsförmögenheterna med dem.” Detta borde vara: Ni bör taga i betraktande Er ålder. (Kropps-) krafterna förminskas, och själsförmögenheterna med dem.
Den oriktiga föreställningen, att ordet men icke får stå i början af en mening, framkallar sådana interpunktionsfel som nedanstående: “Patronen fordrade, att tjenarne skulle slafva från tidigt på morgnarna till sent på aftnarna, men icke nog dermed. Han gaf dem ej tillräcklig föda.” I st. f. Patronen … på aftnarna. Men icke nog dermed: Han gaf …
Stundom får man se punkt, der meningen icke är afslutad. Så t. ex. var det i synnerhet förr mycket vanligt att sätta punkt i st. f. komma vid början af relativsatser (satser, som börja med hvilken, som, hvarpå o. s. v.).
Frågetecken (?) nyttjas:
1) Efter direkta frågor (ord och satser), äfven när de stå inuti en mening. Ex.: Hvarföre? Hvad har händt? Hvem der? ropade han. Har du hört nyheten? frågade han.
2) Stundom inuti meningar (ensamt eller jemte utropstecken) för att antyda tvifvel om en uppgifts sanning o. s. v. Ex.: Modern påstår, att hennes son är lydig[?] och arbetsam.
Anm. Efter indirekta frågor sättes icke frågetecken, utan punkt. Ex. Han frågade, hvad som hade händt.
Utropstecken (!) nyttjas:
1) Efter utrops- eller tilltalsord. Ex. Ack! Ve öfver förrädaren! Min herre!
2) Efter meningar, som innehålla utrop, önskningar, befallningar eller uppmaningar, äfven om de icke afsluta en mening. Ex. Hvad hör jag! Gud skydde fosterlandet! Håll ut! Gud sade: “Varde ljus!” och det vardt ljus.
3) Stundom sättes utropstecken inom parentes inuti meningar för att påpeka tryck- eller skriffel, besynnerliga påståenden, ovanliga ord o. s. v. Ex. Karlen skref, att han blifvit bragd [!] i olycka.
Anm. 1. Inuti tal, bref o. d. plägar man omsluta tilltals-uttryck inom kommata i st. f. att sätta komma före och utropstecken efter dem. Ex. Det är, mine herrar, ingen lätt fråga, som vi nu dryfta.
Anm. 2. Sätt ej utropstecken efter utropssatser, som till betydelsen äro vilkorssatser. Ex. Kom (= om du kommer), så skall du få se.
Anm. 3. I allmänhet bör inom en mening ej gerna förekomma mer än ett utropstecken. Det gäller derför att noga tillse, huruvida, utropstecknet tillhör ett enskildt ord eller hela satsen. Ex. Hörpå, gosse! Ack, hvad lyckan är flyktig! Drottning, Björn! du fåfängt jagar. (Tegnér). Verka, menniska, medan tiden varar!
Anm. 4. Man bör ej använda utropstecken ofta och ej gerna sätta två eller flere tillsammans.
Kommats (,) användning är i flere fall ganska svår. Brist på utrymme hindrar oss att här gifva fullständiga regler derför, men följande korta anvisningar torde dock, om också icke uttömmande, tjena till någon ledning. Vi rekommendera härvid exemplen till noggrant begrundande, ty genom dem torde mer kunna läras än genom de korta regler, vi här kunna gifva.
Detta skiljetecken bör utsättas i följande fall:
1) Mellan samordnade hufvudsatser, i de flesta fall. Ex. Gossen läser, och flickan skrifver. Hon sjunger, och hon dansar. (Om det hade stått: Hon sjunger och dansar, så borde icke sats komma framför och). Fröken B. spelar bra, men hennes mor spelar bättre. Antingen läser Hjalmar, eller är han ute i skogen. Ju mer han arbetade, desto friskare blef han. Han är lycklig, ty han är nöjd. Nordanvindarna komma från kalla nejder, derför (eller och derför) medföra de köld. I sistnämnda exempel kan—i fall och ej utsättes—i stället semikolon nyttjas.
Anm. Framför men och utan, när de stå i början af bisatser, sättes komma, äfven om dessa satser äro sammandragna. Ex. Han är klok, men icke rik. Karl reser icke i dag, utan i morgon.
2) För att från hufvudsatser skilja fullständiga relativbisatser (vare sig det relativa ordet är utsatt eller icke). Ex. Lycklig är den, som (relativet) är nöjd med sin lott. I Paris, der (hvarest) han uppehållit sig flera år, har han många vänner. Den son, för hvilken modern var mest svag, har artat sig sämst. (Märk, komma framför för!). De skäl, på grund af hvilka han fattade sitt beslut, äro i alla afseenden bindande.
3) För att skilja hufvudsatser från fullständiga konjunktivbisatser (äfven om den inledande konjunktionen skulle vara utelemnad). Ex. Hon var mycket glad, när (konjunktionen) hon var ung. Han sprang, tills (ell. till dess, icke tills dess) han tappade andan. Herr X. besöker sin mor, så ofta han kan.
4) För att skilja bisatser af olika slag (öfver- och underordnade). Ex. Den, som vet, att kamraterna blygas för honom, emedan han är oordentlig, måste äfven blygas öfver sig sjelf. (Detta exempel innehåller 4 satser: “Den måste äfven blygas öfver sig sjelf” är hufvudsatsen; som vet är en bisats; att kamraterna blygas för honom en annan; emedan han är oordentlig en tredje. Alltså en hufvudsats och tre bisatser, alla åtskilda medels komma. Detta exempel torde vara värdt att noga studeras af dem, som vilja göra sig bekanta med bruket af komma).
5) Vid participialkonstruktion och sjelfständig ackusativ. (Den, som är obekant med grammatiska termer torde dock hafva godt af att studera exemplen). Sjelf lycklig, söker han äfven främja sina medmenniskors glädje. Väckt af bullret, rusade han upp. Sjuk, (= då han var sjuk eller emedan han var sjuk) önskade han sig döden. (Deremot: Sjuk ville han icke blifva; utan skiljetecken). Olik andra, ville han ej mottaga lön för sitt arbete. Huset, uppfördt efter en framstående konstnärs ritning, är en vacker byggnad.
Observera äfven följande exempel: Lyran i handen, står der en ängel så skön (Tegnér.) (I st. f. Med lyran i handen o. s. v.).
6) Ofta omkring ord och satser, hvilka äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga beståndsdelar af sammanhanget. Ex. Sveriges öde, liksom alla andra lands, hvilar på medborgarnes fosterlandskärlek. Briggen Svalan, kapten Svensson, har hemkommit.
7) Mellan samordnade satsdelar då ett och eller annat sammanbindande ord är utelemnadt. Ex. Geijer, Tegnér, Stagnelius och Runeberg voro store skalder. (Här sättes komma mellan namnen i st. f. att säga Geijer och Tegnér och Stagnelius o. s. v.) Det nya, vackra huset. Den sanna menniskokärleken är tålig, mild, välgörande och oegennyttig.
8) Omkring appositioner, äfven att- satser, som stå efter hufvudordet. Ex. Andeskådaren Emanuel Svedenborgs fader, Jesper Svedberg, var biskop. Sveriges nuvarande konung, Oskar II, är skald och häfdatecknare.
9) För att afskilja adverbial, när menings-sammanhanget sådant kräfver (för undvikande af missförstånd, och då uppfattningen derigenom underlättas). Ex. På afstånd synes en vacker ö, med höga träd på och mellan boningshusen åkrar.
10) För att åtskilja utrops- och tilltalsord från de egentliga satsdelarne. Ex. Ni, herr doktor, är en lärd man. Sjung, min själ, din skapares lof!
11) När, för större eftertrycks skull, något eller några ord upprepas två eller flera gånger efter hvarandra. Ex. Skuggan faller så tjock, så tjock. (Geijer). Gå sakta, sakta! Tack, tack, tack! ropade han.
12) När ett föregående ord upprepas på annat ställe i meningen, och när betydelsen af ett eller flera ord sammanfattas i ett följande. Ex. Jag är en fattig gosse, jag, som äter andras bröd. (Runeberg). Det skall han säga, han(,) som är så rik. Fästmön var förtjust, ja öfverlycklig.
13) Stundom kan det för tydlighetens skull blifva nödvändigt att sätta komma till och med i uppenbar strid mot allmänt gällande interpunktionslagar. Ex. Att lefva eller dö, för asarne var ett. (Märk dubbelmeningen i orden “Förlåt oss alla våra synder!”)
Ex. Han är redlig och gör alla rätt. (Intet komma här framför och, emedan satsbindningen är sammandragen. Utfyld skulle den blifva: Han är redlig, och han gör alla rätt.) Jag faders rostiga svärd tog i hand och svor att eröfra mig rike och land. (Geijer.) Sven är både flitig och snäll. Konungen och drottningen samt prinsarne äfvensom de här varande utländske furstarne jemte deras uppvaktning hafva besökt staden. Soldaten hvarken fruktar eller önskar döden. Han blef glad öfver att du kom. (Man brukar vanligen ej sätta komma framför att-satser, som styras af en preposition.) Jag förlorade på att jag sålde min vara för tidigt.
Ofvanstående korta regler torde vara tillräckliga för att gifva några hållpunkter för kommats användning. Dock må tilläggas, att bruket af detta skiljetecken är i svenskan underkastadt stor omvexling, dels på grund af författares olika åsigter och tycken, dels såsom följd af bristande eftertanke. Många sätta t. ex. komma vid alla relativbisatser, då deremot andra utelemna det vid relativsatser, der relativet är utelemnadt. I öfverensstämmelse med det franska interpunktionssystemet utelemna ganska många komma vid sådana relativbisatser, hvilka till hufvudsatsen foga en nödvändig bestämning och som följaktligen icke kunna borttagas, utan att sammanhanget blir ofullständigt eller felaktigt, men utsätta kommat, om bisatsen endast innehåller en tillfällig bestämning och kan, utan att stympa eller förändra meningen, borttagas. Men att ingå på alla dessa olika och i många fall godtyckliga bruk af kommat är icke förenligt med planen för föreliggande arbete. Det ofvan sagda må derför vara nog.
Semikolon (;) äfven kalladt komma med punkt (comma cum puncto), är ett slags förstärkning af kommat och begagnas derför hufvudsakligen för att åtskilja längre afdelningar i en mening. Det nyttjas:
1) Framför det motsättande inledningsordet men, då detta föregås och efterföljes af längre satsföreningar. Ex. Föräldrarne, hvilka bo i Chicago, äro hederliga menniskor; men barnen, som flyttat till Californien, der de försökt slå sig fram, åtnjuta ingen aktning. (Deremot: Han ropade, men ingen hörde honom. Han kom, men utan sina böcker.)
2) I längre satsbindningar före följdsatser (konklusiva satser). Ex. Salig är den menniska, som Gud straffar; derför förkasta icke den allsmäktiges tuktan! (Här kunde också sättas punkt framför derför, i hvilket fall detta ord naturligtvis skulle komma att skrifvas med stor begynnelsebokstaf.)
3) Ofta i längre satsföreningar mellan försats och eftersats. Ex. Emedan Gustaf II Adolf, som 1632 stupade vid Lützen, utförde härliga och evigt minnesrika bragder; så har han, med bättre rätt än mången annan, blifvit kallad “den store.”
4) Stundom emellan satser, hvilka, ehuru grammatiskt sjelfständiga och icke sammanbundna genom konjunktion, dock stå i ett närmare sammanhang för tanken. Ex. Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg stål i svärd och allvar i leken, konung! (Tegnér.) I sådana fall kan man ock nyttja kolon eller punkt.
5) Vid uppräkningar för att beteckna grupper. Ex. I Småland finnas åtta städer: Kalmar, Oskarshamn, Vestervik, Vimmerby; Vexiö; Jönköping, Eksjö och Grenna. (Obs. Städerna här grupperade efter länsindelningen.) Salomos Ordspr. 2: 6; 3: 11; 10: 1, (= 2 kap. 6 vers; 3 kap. 11 vers; 10 kap. 1 vers).
Anm. Undvik slöseri med detta tecken!
Det heliga korsets berg i Kolorado.
(Skrif t. ex. icke “G; F; Carlsson,” utan G. F. Carlsson.)
Kolon (:) nyttjas:
1) Framför direkta anföranden, som hafva anföringsord framför sig (jemte anföringstecken). Ex. Gud sade: “Varde ljus!” och det vardt ljus.
2) Framför indelningar, exempel, förklaringar, bevis o. d. Ex. Det finnes många slags löfträd: al, alm, ask, björk, lind o. s. v.
Anm. 1. När ord eller satser, hvilka stå såsom exempel, förklaringar o. s. v., föregås af orden till exempel, nämligen, såsom o. d. nyttjas icke kolon, utan komma. Ex. Somliga städer, t. ex. London, Paris, New York och Chicago äro folkrika.
Anm. 2. Man får ock se kolon användt såsom förkortningstecken. Ex. Kongl. Maj:t, n:o, d:r (eller dr.). Detta torde dock nu kunna anses föråldradt och knappast värdt efterföljd.
Inneslutningstecknen äro parentes: [()], klammer ([]) och två tankstreck (— —). De nyttjas för att afskilja ord och satser, som äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga delar af sammanhanget (hänvisningar, förklaringar, korta anmärkningar, frågor o. d.), samt stundom för tydlighetens skull omkring till sammanhanget hörande längre mellanmeningar. Ex. Vid Bogesund (nu Ulricehamn) blef Sten Sture dödligt sårad. Vasa (äfven kalladt Nikolaistad) är beläget i Finland. Det gifves — och derpå tviflar väl ingen — en evig rättvisa.
Anm. För att innesluta kortare satser och satsdelar nyttjas mest parenteser.—Omkring längre parentetiska inskjutningar lämpar sig tankstreck bäst.—Klammer böra användas vid inneslutningar uti citerad text.—Endast i nödfall bör man sätta ett inneslutningstecken inom ett annat.
Tankstreck (—) sättes:
1) Då slutet af ett yttrande afsigtligt utelemnas. Ex. Jag skall infinna mig, om—. I detta fall nyttjas stundom två eller flera tankstreck eller punkter.
2) Framför ord, som äro ämnade att innehålla någonting öfverraskande, och stundom framför starka uttryck. Ex. Befriaren kom: det var — döden. Sanningen må fram, fast den är bitter: karlen är — en skurk.
3) Emellan siffror, när man vill beteckna ett ungefärligt tal eller en begränsning. Ex. 6-8 tum (= 6 till 8 tum eller 6 à 8 tum). 1682-1893 (= från och med 1682 till och med 1893).
4) Emellan namnen på ändpunkterna och hufvudstationerna i samfärdslinier. Ex. Ångbåtslinien New York—Queenstown—Liverpool. New York—Philadelphia banan. (Deremot: Ångfartyget Tingvalla afgick igår till Köpenhamn, Kristiania och Kristiansand).
Anföringstecken eller citationstecken (“…”) nyttjas vid början och slutet af en ordagrann anföring, företrädesvis då anförandet utgöres af en eller flera meningar eller satser, samt ofta omkring enstaka ord och uttryck (boktitlar, benämningar, ovanliga ord o. s. v.). Om framför det anförda står ett direkt anföringsord, sättes äfven kolon efter det senare. Ex. Herr prosten talte: “Döbeln är en hedning.” Arkitekturen har blifvit kallad “en frusen musik.” “Det är,” skref min bror, “ingen olycka att vara fattig.”
Anm. 1. Ett vanligt fel är att sätta anföringstecken omkring direkt anföring, ehuru ordformer och satsföljd äro ändrade, nya ord tillagda o. s. v. Man får ej skrifva: Herr prosten sade, “att Döbeln var en hedning;” men man kan skrifva: Herr prosten sade, att Döbeln var “en hedning.”
Anm. 2. Ofta användes kursiv eller spärrad stil i st. f. eller jemte anföringstecken.
Bindetecken eller bindestreck (- eller =) nyttjas i slutet af raden, samt för vinnande af tydlighet och åskådlighet i vissa slags sammansättningar. Ex. General-fälttygmästare. Med- och motgång. Fäderne- och möderne fränder. Samt- och synnerligen. Ref-orm (till skilnad från reform, förbättring). Trä-lår (till skilnad från Träl-år). Vid 10-tiden; 1800-talet.
Uteslutningstecken eller apostrof nyttjas vid mera ovanliga uteslutningar af bokstäfver och stafvelser samt i några fall för undvikande af förvexling, t. ex. sa’ och sad’ (sade), så’nt (sådant), sluta’ (slutade), re’n (redan; jfr. adj. ren), se’n (sedan; jfr. adj. sen). I sådana ord som ha (hafva), har (hafver), bli (blifva), blir (blifver) o. d. behöfves intet uteslutningstecken.
Likhetstecken (=) användes för att beteckna likhet i betydelsen mellan siffror, ord eller uttryck. Vid uppläsning återgifves det genom orden “lika med.” Ex. 3 + 4 = 7, Grammatika = språklära.
Accenttecken: akut (´), grav (`) och circumflex (^), nyttjas i några namn samt i enstaka främmande ord, t. ex. Eugène, Rhône, idé, mystèr, dôm. Ofta utelemnas numera dessa tecken.
Paregraftecken (§) nyttjas för att beteckna smärre afdelningar i skrift (lagar, protokoll m. m.) Om två eller flera paregrafer afses, nyttjas vid hänvisningar ofta två paregraftecken (§§).
Såsom hänvisnings- eller nottecken nyttjas asterisk (*), kors (†) eller siffror.
En stjerna brukas stundom äfven för att beteckna “född.” Ex. Erik Gustaf Geijer* 1783. Kors användes stundom för att beteckna “död.” J. E. Rydqvist† 1877.
Omsägningstecken (:×: eller :,:) nyttjas för att beteckna omsägning eller omsjungning. Se t. ex. Svenska psalmboken 328 och 331.
Et-tecken (& = och) nyttjas mycket ofta i firmanamn och på skyltar samt i annonser. Ex. Jansson & Pettersson (i st. f. Jansson och Pettersson). Öl & Porter. Stundom skrifves äfven &c. för et cetera, men detta betecknas bättre med etc.
Förklaringstecken (Ɔ) utmärker, att en förklaring följer. Vid uppläsning kan det återgifvas med “det är,” “det vill säga,” “eller” o. s. v. Ex. Hela verlden (Ɔ hvarje sakkunnig) delar hans åsigt. Vanligen sättes förklaringstecknet, jemte förklaringen, inom parentes. Det nyttjas sällan i svensk skrift.
Särskilda skriftecken, motsvarande hela ord och uttryck, nyttjas i många andra fall. Sådana tecken äro siffrorna samt räknetecken + (plus), - (minus) och % (procent) m. fl., vigttecken lb (skålpund), Llb (lispund) m. fl., kalendertecken meteorologiska och geometriska tecken o. s. v.
Afdelningar (stycken) i en skrift skiljas genom små tomrum i början af hvarje styckes första rad och ofta, för att utmärka mera betydande afdelningar (strofer o. d.), genom längre afstånd mellan sista raden i ett föregående och den första i ett följande stycke. — I dialoger (samtal) böra de särskilda personernas yttranden begynna ny rad, (stundom sättes tankstreck i början af raden).
Sammansatta ords delning på två rader bör, så vidt möjligt är, ske efter sammansättningen, t. ex. kyrko-herde (gerna icke “kyr-koherde”). Äfven i andra dylika fall bör man undvika allt, som kan förefalla stötande.
Understrykning (med ett eller flera streck) af ord eller bokstäfver sker för att ådraga dem särskild uppmärksamhet. I tryck motsvaras understrykningen af s. k. versaler (stora bokstäfver) samt spärrad eller kursiverad stil.
Onödiga understrykningar verka störande i stället for upplysande. Sätt icke en ensam rad, ännu mindre ett eller annat enstaka ord, på en sida.