Om skiljetecknen.
Skiljetecknens ändamål är att främja öfverskådligheten af skriftlig framställning och, i sammanhang dermed, att angifva hvilopunkter för rösten vid uppläsning.
Man har indelat skiljetecknen i två klasser: De större skiljetecknen och de mindre skiljetecknen.
De större skiljetecknen, hvilka sättas vid slutet af fullständiga meningar och beteckna de längsta uppehållen, äro: punkt, frågetecken och utropstecken.
De mindre skiljetecknen, hvilka sättas inuti meningar och beteckna kortare uppehåll äro: komma, semikolon, kolon, inneslutningstecken och tankstreck.
Andra skriftecken äro; anföringstecken, bindetecken, uteslutningstecken, likhetstecken, accenttecken, paregraftecken, hänvisningstecken, omsägningstecken, kvantitetstecken, et-tecken samt förklaringstecken.
Att på rätt sätt använda skiljetecknen är af den allra största vigt. En persons sätt att bruka dem är en god gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet.
Riktig satsbildning är ett nödvändigt vilkor för god interpunktion (bruk af skiljetecknen). En sådan omöjliggöres eller försvåras genom fel mot satsläran. Omsorgsfull uppläsning af hvad man skrifvit främjar skiljetecknens rätta bruk.
Mycket ofta gifva samma ord helt olika mening med olika interpunktion. Det är t. ex. stor skilnad mellan “ett mindre, vackert rum” och “ett mindre vackert rum,” mellan “den andra, vackra flickan” och “den andra vackra flickan.” Ett ganska åskådligt exempel i samma afseende äro följande verser, som uppgifvas vara ett af en domare afkunnadt utslag i ett tvistemål:
“Om nådig fröken det gamla aset,
Den döda hästen, begrafva vill,
Så må hon veta: att det hör rackarn,
Och ej vällofliga rätten till,”
hvilka ord få en ganska olika mening, om man sätter komma efter “fröken,” men ej efter “hästen.”