ANMÄRKNINGAR:
[1] Det grekiska ordet för "Herrens" (Kyriakä) uti uttrycket "Herrens dag," Uppb. 1:10, har adjektiv form och kan bäst öfversättas med: "Den Herren tillhöriga." Tänk, hvilket skönt uttryck för de tusen åren: "Den Herren tillhöriga dagen." Samma form användes om nattvarden, 1 Kor. 11:20: "Den Herren tillhöriga." Måltiden är Herrens, men den är ock vår.
Riket är Herrens, och dock skola vi regera med honom. "I anden" öfverflyttas vi nu likt Johannes på den dagen.—"Han var i anden på Herrens dag"—men snart skola både han och vi vara der i verkligheten.
[2] Något helt annat är, om någon framställer dessa forntida händelser endast såsom en föreskuggande uppfyllelse till den egentliga, d.ä. till profetians enkla ordalydelse. Mera derom framdeles.
[3] Enligt den äldre rabbinska läran äro öfveränglarna till antalet sju. Uti Tobias bok läsa vi: "Jag är Rafael, en af de sju heliga änglar, som frambära de heligas böner och träda inför den heliges härlighet." Tob. 12:15. (Melins öfvers.)
[4] Denna är ej att förvexla med d:r Tischendorfs egen textkritiska upplaga, uti hvilken ordet saknas.
[5] De fyra djur, som Hesekiel omtalar, voro troligen änglar. De hade fyra ansigten och fyra vingar, hvaremot de i Uppb. hade ett ansigte och sex vingar. De i Hesekiel voro åtföljda af besynnerliga hjul, 1:20, och äfven i andra afseenden olika dessa i Uppb. 4. De förra representera hela verldsalltet, de senare det lilla urvalet (af troende) bland menniskor.
[6] Somliga hafva till och med trott, att den första ryttaren skulle framställa antikrist. Dock är det nog mer, som talar för, att det är Kristus som åsyftas. Af alla de fyra ryttarne är denne första den ende, som har "krona," hvilket nog hänsyftar på kröningen af den nyligen till konung utropade Herren Jesus, som omedelbart derpå drager ut till nya segrar. Att nu Herren har endast en krona (eg. krans) här, men deremot i Uppb. 19:12 "många kronor" (eg. diadem) på sitt hufvud, torde man få förstå så, att Jesus uti kap. 6 har gjort endast en stor eröfring bland jordens folk, nämligen brudskarans frälsning och hemförande, hvaremot han uti kap. 19 redan eröfrat omkring hela jorden. Kronorna skulle sålunda utdelas först efter vunnen seger, hvilket ock är det mest naturliga. Hästens hvita färg tyder på båda ställena på seger och triumf. Domprosten Melin säger om första inseglet: "Ryttaren på den hvita hästen och med den f fjerran träffande stridsbågen är Kristus." D:r Fjellstedt säger: "Här föreställes Kristus under bilden af en segerhjelte på en hvit häst, beväpnad med en båge för att beteckna, att han verkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott."
[7] Nämligen under de 6 första basunerna, ty den sjunde basunen sönderfaller uti de 7 vredesstålarna, hvarom mera framdeles.
[8] Att den "syndens menniska," som Paulus omtalat i 2 Tess. 2 och detta vilddjur är samma person är alldeles klart, och som han i sanning är en stor antikrist, kalla vi honom med det namnet, äfven om uttrycket antikrist, som Johannes ensam begagnar sig af, mera är en gemensam titel på alla, som förneka fadern och sonen, än ett namn på endast den sista af alla sådana. Ordet Farao var också en titel och ej ett namn på någon viss af Egyptens regenter.
[9] D:r E. J. Ekman säger härom i sin bok: "De yttersta tingen:" "Emedan det enligt vår uppfattning här handlar om det frälsta Israel, så tro vi ock, att med 'Sions berg' menas det jordiska Sion och det jordiska Jerusalem, ty der skall Israel möta sin konung, och hans fötter skola på den dagen stå på oljeberget." Sak, 14:4.
[10] Djupet i öfre Eufrat är 8 fot, i nedre från 20 till 33 fot. Bredden vexlar från 200 till 400 meter. Floden skulle sålunda, om den icke uttorkades, bereda stora arméer icke liten svårighet.
[11] Hvad detta "tecken," Matt. 24:30, är, är svårt att afgöra; somliga antaga, att det är ett kors på himmelen, andra lammet, andra en "strålglans lik morgonrodnadens före solen." Det mest troliga är, att liksom antikrists tecken på handen och pannan är antikrists namn, och likasom tecknet på de 144,000 är faderns och lammets namn, så skall äfven det tecken, som i strålglans visar sig efter den förfärliga förmörkelsen af solen och månen, som just föregår, v. 29, blifva ett sådant undertecken, som ingen kan missförstå. Formationen af ett kors kan lättare antagas vara endast en naturlig företeelse, men om t.ex. namnet Jesus Kristus står der med eldbokstäfver på skyn, kan det ej gerna missförstås.
[12] Uttrycket: "Hans tabernakel, dem som bo i himmelen," Uppb. 13:6, bevisar endast, att tabernaklet understundom, såsom på detta ställe, användes såsom en bild af att frälsa. Herren gör här såsom annorstädes i Uppb., när han mången gång menar, att vi skola taga ett uttryck bokstafligt, han säger till derom. Detta uttryck, 13:6, förnekar för det första icke, att en verklig stad finnes der uppe, ty om en stad står här intet. Det förnekar icke en gång, att ett bokstafligt, himmelskt tabernakel finnes der, lika litet som användandet af det gamla testamentets tabernakel eller tempel såsom en bild på Kristus, Joh. 1:14, eller på församlingen, Efes. 2:22; 3:17, eller på sjelfva himmelen, Ebr. 9:24, förnekar, att ett verkligt, jordiskt tabernakel och tempel fanns till.
[13] Om vi skulle tänka på en årsuppfyllelse äfven af de tusen bokstafliga åren, skulle man kunna antaga, att Guds folk efter 360,000 år skulle få inträda i något nytt skede af förökad härlighet. Det blefve efter något mer än 51 sådana tidsåldrar af tidsåldrar.
[14] Se, detta viktiga årtal vid den uti kungl. Bibelk. bibelupplaga bifogade noten till Hes. 1:1, som ock stämmer med "Encycl. Britannica." De andra historiska talen som angifvas, äro tagna hufvudsakligen från dompr. Melins bibelverk.
[15] Från år 31 f.Kr. till 637 e.Kr. blir egentligen 668 år, men enligt de astronomisk-kronologiska beräkningarna är vår tidräkning omkring två år för tidig. En troende engelsk astronom säger härom: "Med afseende på tidräkningen 'efter Kristus' kan sägas, att de kristna begynte att räkna sitt 'efter Kristus' så sent som 523, och af de verldsliga regeringarna blef detta räknesätt ej antaget förrän 1,431. Då man referade tillbaka, begynte man med 4,000 i stället för med 4,001, så att ett år må dragas från vårt årtal, och som de begynte året i Mars sex månader före det verkliga skapelseåret, må också detta halfår dragas från, ty det första året fick endast sex månader. Likaså må ännu tre månader strykas emedan man senare flyttade årets början från Mars till 1 Januari (i England påbjöd parlamentet denna ändring år 1752.) I allt är sålunda denna beräkning e. Kr. 1 3/4 år före solåren, och denna tid må vi taga bort, om vi vilja beräkna de förmörkelser de gamla tala om."
Dompr. Melin tror ock, att året 31 (och ej 29) är "det tidigast möjliga, på hvilket Kristi död faller." Frånräknandet af dessa två åren gör, att tiden från år 31 f.Kr. till år 637 e.Kr. blir 666 år (och ej 668) och från år 625 f.Kr. 4111 år 1897 e.Kr. icke 2522, utan jämnt 2520 år. Vi må i sanning säga härom, såsom dompr. Melin säger rörande de 69 årsveckornas märkliga uppfyllelse i och med Kristi framträdande; att uppfyllelsen är "ett vid en så svår uträkning högst underbart sammanträffande."
[16] När patriarken måste åtfölja den segrande kalifen Omar genom Jerusalems gator, säges han hafva utropat: "Nu står förödelsens styggelse på heligt rum."
[17] Den præteristiska—den förflutna, nemligen från vår tid räknade.
[18] Somliga tro, att äfven de 75 dagarna (30 + 45), Dan. 12:11, 12, få en årsuppfyllelse under de första 75 åren, efter Kristi nedstigande på oljoberget (då de 1260 åren, Dan. 12:7, sluta). Efter dessa 75 årens slut skulle då en ännu större grad af sällhet inträda än efter 75 bokstafliga dagar.
[19] Märk, huru lärjungarna i Luk. 21:7 endast fråga om tecknen för templets förstöring, hvaremot de i Matt. 24:3 fråga om tidsålderns ände. Det är icke alls säkert, att den fråga, som Lukas omtalar, skedde samtidigt med den fråga, Matteus omnämner. Men om de framställdes vid samma tillfälle, kunde dock en fråga framställas och besvaras först och sedan en annan.
End of Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson