ELFTE AFDELNINGEN.
Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa när som helst.
Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han kan komma när som helst, d.v.s. efter hvad vi veta.
Vi mena dermed, att det är ingenting uppenbaradt i Guds ord, som gifver oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma detta ögonblick. Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre Jesus!" äro af sådan art, att vi ej kunna veta, när de blifvit undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet, det vet endast Herren sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa, att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.
Det första är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma." Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem sin brudskara och läser: "Och då skall Kristus komma att hemta bruden," ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike. När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.
Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var angående Herrens tillkommelse att upprätta riket, som de hade frågat. Att de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf, att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare, nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa tidsålder med det allra första.
Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk, innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v. Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej hafva hört talas om Herren." Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne, hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan. 12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3. Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma nu.
Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk "utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått höra det på en gång, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol. l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v. Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så kanske för århundraden tillbaka.
Det andra stället är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten, ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt, som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske i den stora vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola bedja, att den ej må ske på sabbaten.
Att dessa utvalda ej äro Guds församling utan judar, är så solklart, att det är högst förvånansvärdt, att någon kunnat komma på någon annan mening. Guds församling har aldrig fått någon befallning att hålla sabbaten, men judarne deremot hafva såsom ett folk hållit den, och de skola dermed fortsätta både under vedermödans tid och under de tusen åren. Es. 66:23. Ordet "utvalda" förekommer också tre gånger uti Es. 65:te kap., i verserna 9, 15, 22. En viss harmoni finnes emellan de tre "utvalda" i Matt. 24 och de i Es. 65. Jemför det första i Es. 65: "Likasom när man finner must i en vindrufva, någon säger: Förderfva den icke, ty välsignelse är deruti; likaså vill jag göra för mina tjenares skull, att jag ej förderfvar dem alla," v. 8, med det första i Matt. 24: "Och om de dagarna icke blefve förkortade, blefve intet kött frälst, men för de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade," v. 22.
Det är alldeles samma sak, ehuru Esaias tillika använder en bild för att belysa den sanningen, att "för Guds tjenares skull," eller "för de utvaldas skull," ej alla skola förderfvas. Dessa "utvalda" äro också desamma som de "heliga" i Uppb. 13:7, 10, och att dessa "heliga" äro af Israel, framgår tydligt af Daniels bok, der liknande uttryck af honom "den högstes heliga," 7:25, 27, "ditt folk," 12:l, m.fl. ofta begagnas om Daniels folk eller Israel. Dessa "heliga" sägas i Daniel vara under antikrists välde i 3-1/2 år, 7:25, och i Uppb. 13:5 i 42 månader (= 3-1/2 år). Det är samma tid sålunda, och samma Daniels folk båda gångerna.
Nästa ställe är 1 Kor. 15:51 om "den yttersta basunen." Man har sagt: "Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken, och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner." Vi må då först märka, att det icke står den sjunde basunen, hvadan detta ställe aldrig kan duga till något bevis. Vidare böra vi komma ihåg, att Paulus på sin tid ingenting visste om Uppenbarelsebokens sju basuner, i ty att han hade legat i sin graf omkring 29 år, innan uppenbarelsen blef gifven till Johannes, nemligen från omkring år 67, då Paulus dog och till år 96, omkring hvilken tid uppenbarelsen gafs. Icke heller kunde Paulus före Johannes fått reda på de sanningar, som der innehållas, ty Johannes säger, att han var den förste till hvilken den gafs. Uppb. 1:1. Paulus fick sin uppenbarelse angående församlingens "hemlighet," Efes. 3:3-7, och Johannes fick sin angående tilldragelserna på den Herrens dag, till hvilken han "i anden" försattes, 1:10. Guds basuner hafva nog ljudit många gånger under hvar och en af de nådeshushållningar, som Herren haft sedan skapelsen, och den yttersta basunen, kunde ganska väl syfta på de sista af de basuner, som ljudit i himmelen sedan pingstdagen. Änglarna äro musikälskande väsenden och gifva nog stötar i sina basuner vid hvarje märklig tilldragelse på jorden, såsom vid syndares frälsning, Luk. 15:7, vid missionärers utsändande till hednaverlden o.s.v.
Den enklaste förklaringen på uttrycket "yttersta basunen" ligger dock i samma vers och i de omedelbart påföljande orden: "Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå." Flera basuner ljuda nemligen i omedelbar förbindelse med Kristi nedstigande att hemta sin brud. Af 1 Tess. 4:16 se vi, att en basun ljuder, just då Herren öppnar himlaporten och stiger nedåt. Vidare säger oss Paulus här, att basunen skall ljuda, "när de döda (nämligen de rättfärdiga) skola uppstå."
Den basun, som ljuder, när de lefvande troende förvandlas, blir ju sålunda den yttersta af dessa tre. Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva förvandlas. 1 Tess. 4:16,17. Den förklaring, som följer efter ordet "ty," blir sålunda den bibliska på det föregående uttrycket, "yttersta basunen." Allt annat är endast antagande. Och att först antaga, att denna yttersta basun skulle vara densamma som uppenbarelsebokens sjunde basun och sedan derpå grunda ett bevis för, att Jesus ej kan komma när som helst, är alltför godtyckligt.
Nästa ställe är 2 Tess. 2:2-9, af hvilket ställe man velat bevisa, att antikrist skall komma före Kristus. Något sådant står dock der icke alls, äfven om vi begagna oss af den vanliga felaktiga öfversättningen. Det står endast, att "syndens menniska" skall komma före Herrens dag, och om vi med Herrens dag skulle förstå detsamma som de tusen åren, 2 Petr. 3:7,8, så står här endast, att antikrist, syndens menniska, skall komma före de tusen åren, något som ju ingen tänkt att förneka. Men detta är dock något helt annat, än att antikrist skall komma, innan Herren hemtar hem sin församling.
Nu står dock icke "såsom om Herrens dag vore för handen" utan "såsom om Herrens dag är närvarande," 2:2. Så är det öfversatt uti den nya engelska och likaså uti P. W—s öfversättning. Det grekiska ord, som här begagnas, är nemligen detsamma, som både uti Rom. 8:38 och i 1 Kor. 3:22 står i rak motsats till det kommande: "Hvarken de ting, som äro, eller de ting, som skola komma." "Det, som nu är, eller det, som skall komma."
Tessalonikerna hade icke blifvit förskräckta derför, att det hade blifvit dem sagdt, att brudgummen vore alldeles färdig att komma, ty derefter stod deras innerliga längtan, utan derför, att de falska profeterna hade sagt, att Herrens dag, det är de straffdomar och den vrede, hvarmed de tusen årens långa dag öppnas, vore närvarande, d.v.s. hade begynt. Paulus hade lärt dem, att Kristus skulle hämta dem hem före vreden, 1 Tess. 1:10, och så påstå dessa falska profeter, att vredesdagarna allaredan hade begynt, under det att de troende dock voro qvar på jorden. Då skrifver Paulus till dem, att de icke skulle låta förskräcka sig, som om Herrens dag hade begynt, ty "dessförinnan," det är, innan någon kunde säga, att den hade begynt, skulle de samtidigt kunna se syndens menniska.
Uppträdandet af syndens menniska och Herrens dags begynnelse voro för Paulus samtidiga händelser, det ena kunde ej sägas hafva kommit, utan att det andra samtidigt kunde påvisas. Antikrist är nemligen "Guds vredes gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v. 15, som Herren skulle använda för att derigenom utföra sin vrede. Han är den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan. 11:36; sålunda under vredestiden. Han är den, som skulle frambringa den "kraftiga villfarelse," hvarmed de skulle förvillas, som ej velat mottaga kärlek till sanningen. 2 Tess. 2:10,11. Han är den, som uppkommer såsom straff, just "när syndamåttet är fullt." Dan. 8:23.
Paulus ville sålunda säga dem: "Huru kunnen I låta eder så bedraga, att I tron, att Herrens dag eller vreden har begynt, då I ej sett till vredens verktyg?" Det vore nemligen lika galet att tro, att skolan begynt, innan skolmästaren ankommit, att predikan begynt, innan predikanten kommit, som att tro, att jordens rensningsprocess begynt, förrän den qvast kommit, hvarmed Gud skulle sopa, att afstraffningen begynt, förrän gisslet kommit. Lika orimligt som det var, att antikrist kunde komma och icke samtidigt vredesdagen, lika orimligt vore det att tro, att vredesdagen, Herrens dag, vore kommen, om de ej samtidigt såge antikrist.
Detta senare var dock just, hvad de falska profeterna hade påstått: de hade påstått, att Herrens dag hade inbrutit, fastän ej antikrist synts till, och dertill så långt inbrutit, att sådana tydliga straffdomar, som till och med hos dessa falska profeter kunnat väcka uppmärksamhet, hade redan blifvit sända. Sådana svåra straffdomar begynna nemligen icke vid det första inseglets brytande, utan först vid det andra. Uppb. 6:3. Ordet "dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till "Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k. domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och att domens dag har begynt. Sådana läror hafva ock nyligen predikats af några i Sverige och ännu mera i England och Amerika. Äfven adventisterna tro, att domens dag nu pågår, och den begynte år 1844, ehuru de lyckligtvis endast hänföra dömandet till de döda. Alla sådana böra taga varning af 2 Tess. 2 och låta tillrättavisa sig af Paulli ord angående dessa förvillelser uti hans tid.
Sedan nu Paulus gjort det klart för dem, att hvarken Herrens dag ej heller antikrist kommit, säger han: "Och nu veten I, hvad det är, som hindrar," nemligen antikrist att uppträda, v. 6. Tessalonikerna kunde veta det, ty de hade hört Paulus predika derom. Men huru kunna vi veta det? Jo, han hade i första brefvet till samma församling sagt dem, att det vore de troendes närvaro, som hindrade vreden att komma, eller att Guds barn skulle först upptagas, "frälsas från vreden," 1:10. Om nu Guds barns närvaro på jorden hindrade vreden eller Herrens dag att begynna, och antikrist tillhörde denna vrede, ja, vore sjelfva det gissel, hvarigenom Gud skulle utföra vreden, så följer deraf helt naturligt, att Guds barns närvaro på jorden också hindrade antikrist. "De äro väl svaga, men skydda vår jord," säger en sångförfattare.
"I Sverige kunna socialisterna ej vinna många anhängare, ty der finnas för många läsare," sade en gång en socialist, förtretad öfver hans läras långsamma framfart i Sverige. Den slags socialism eller rättare anarkism, som har till mål omstörtning af allt bestående, kan nog icke få någon egentlig stor framgång på jorden, så länge Guds barns böner stiga upp till nådens tron för den bestående ordningen. Likaså med de stora verldskrigen. De kunna ej bryta ut, förrän de troende, som oupphörligt bedja om fred, äro borta.
Några hafva menat, att det är den bestående ordningen, som hindrar antikrist att komma. Detta är visserligen till en del sant, men då åter står i alla fall den frågan att besvara: Hvad är det då, som gör, att den bestående ordningen får ega bestånd? Vi komma då till samma grundorsak, nemligen: Guds barns närvaro och förböner. Laglösheten hålles tillbaka af den bestående ordningen som upprätthålles genom de troendes förböner och närvaro på jorden. De äro "jordens salt" och "verldens ljus." Ruttet och mörkt är det nog äfven nu på jorden, men ej att förlikna med hvad som blifver, när de troende tagas bort.
Man har äfven anfört 1 Tess. 5:1-4 och 2 Tess. 1:9,10 och velat bevisa, med det förra, att Guds barn äro qvar på jorden, när Herrens dag begynner, och med det senare, att de ogudaktiga skola lida förderf på samma dag, som Herren skall förhärligas i sina heliga. Visst äro de troende qvar på jorden, när "Herrens dag" begynner, ty de upplyftas först, när denna dags morgonstjerna uppgår, och visst skall förhärligandet af de troende, d.v.s. deras upplyftande ske samtidigt med, att de ogudaktiga lämnas kvar åt förderfvet. Dessutom står endast, att dessa båda saker skola ske på samma dag, likasom det i Joh. 6:39,40 står, att Herren skall uppväcka de troende på samma dag som de ogudaktiga, nemligen på den "yttersta dagen."
Men detta hindrar icke, att tusen år der ligga emellan de rättfärdigas uppståndelse och de andras. Den sanningen, att Herren kommer först att taga hem sin brud och sedan nedstiger på oljoberget, är så klar, som något kan vara. Läs t.ex. 1 Tess. 4:15-18! Der står, att Herren nedstiger, men endast till skyn, och att de troende upptagas dit "till Herrens möte i luften". Hvart går nu det höga herrskapet efter detta möte? Joh. 14:3 visar oss, att Jesus, sedan han gått att göra i ordning boningarna, skall komma igen för att taga oss till sig, d.v.s. till dessa af honom beredda boningarna, nemligen till brudpalatset i den stora guldstaden. Det höga herrskapet går sålunda ej till jorden efter mötet i skyn utan till himmelen. Ett litet barn bör kunna förstå, att Herren Jesus vid detta tillfälle ej sätter "sina fötter på oljoberget." Sak. 14:4.
Att icke heller "allas ögon" kunna se honom vid detta tillfälle är alldeles klart, ty han kommer icke alls till jorden. Vi hafva sålunda ett tillfälle, då han kommer till skyn, ett annat till jorden; vid ett tillfälle ser endast hans brud honom, vid ett annat tillfälle "alla ögon," "då alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." Uppb. 1:7. Vid ett tillfälle hämtar, han bruden, vid ett annat kommer han med bruden, "med sina otaliga heliga," Jud. v. 14; med "härskarorna på de hvita hästarna." Uppb. 19:14.
Att icke alla "jämra sig," när han hämtar församlingen, är klart deraf, att bruden då skall jubla både öfver sin egen och sin brudgums lycka.
Uppb. 20:4 användes ock understundom för att visa, att Herren icke kan komma nu. Man säger: "Här står ju, att den första uppståndelsen skall ske först efter satans bindande, och som de troendes förvandling sker samtidigt, så skall Guds församling vara på jorden under både vedermöda och vredestid." Man förbiser här helt och hållet den klass af heliga, som omtalas i första delen af v. 4, nemligen "de, som sutto på tronerna." Dessa, som sutto på troner, äro desamma, som i. 1 Kor. 6:2 och Uppb. 3:21 fått löftet att sitta på troner och att döma verlden; desamma som i Uppb. 4:4 redan intagit dessa troner, på hvilka de suttit under hela vredes- och domstiden; desamma som efter bröllopet i guldstaden, 19:7, komma med Herren på de hvita hästarna vid hans nedstigande på oljoberget, 19:14, och hvilka nu satte sig (eg. sutto) på tronerna.
Dessa uppstodo icke nu, utan hade varit uppståndna under alla de sju åren, medan vreden gått öfver. Icke heller står det ett ord om, att dessa nu uppstodo. Återigen talas om, att två andra klasser uppstodo, nemligen "de halshuggnas själar" eller "själarna under altaret," 6:9, det är de, som blifvit frälsta och dödade under förra hälften af vedermödan, och vidare de, som icke hade tillbedt vilddjuret (antikrist), d.v.s. de, som hade blifvit frälsta och dödade under den senare delen af vedermödan. Dessa två klasser sägas uppstå, men icke den Guds församling, som varit uppstånden redan i flera år. Dessa tre klasser utgöra tillsammans den första uppståndelsen, hvilken sålunda begynner med Guds församlings uppståndelse, fortsätter med de två vittnenas uppståndelse, 11:11, och afslutas med dessa två andra klassers uppståndelse.
Med första uppståndelsen menas nemligen enligt v. 5 alla, söm uppstå före de tusen åren, d.v.s. alla, som ej äro inbegripna uti uttrycket: "de andra döda," hvilka senare uppstå efter de tusen åren. Det smärtar mig på det högsta, då jag hör dem, som skola vara Jesu vittnen, göra allt för att bevisa, att Jesus icke kan komma ännu. Det går mig genom märg och ben, då jag får höra sådana offentligt påstå, att "Herren icke kan komma på minst femtio år ännu." Detta lär oss i sanning, att tiden är mycket nära, ty "den stund I (lärjungar) icke menen, kommer menniskosonen."
En annan smärtsam företeelse bland de troende är, att de på flera ställen begynt att smittas af den s.k. högre kritikens dårskaper. En del af dessa använda, likt Jehudi fordom, Jer. 36:23, sin "knif" på en "spalt," andra på en hel bok. Somliga tycka ej om första Mosebok, andra ej om Jonas eller om Daniel eller om Uppenbarelseboken. Det bästa alla sådana kunna göra är, att med allra första stoppa ned sin knif, ihågkommande, att de med kritik öfver nya testamentet komma minst 17 århundraden för sent och rörande gamla testamentet ännu mera. Huru mycket vi än må beundra det 19:de århundradets stora tänkare, måste vi dock medgifva, att de lärde män, som lefde i de första århundraden efter Kristus, voro mera kompetenta att afgöra, hvilka böcker, som voro äkta och borde tillhöra nya testamentet, än de nu lefvande. Likaså voro judarna (hvilka dessutom voro så noga med sina heliga skrifter, att de tillsatte personer, hvilkas enda göromål var att räkna, huru många bokstäfver och ord funnos uti hvarje bok och på hvarje boks hvarje sida, allt för att förekomma misstag) bättre qvalificerade att samla gamla testamentets böcker än dessa moderna dumdristiga lärda. Jesus trodde på första Mosebok enligt Matt. 19:4-6; på Jonas enligt Matt. 12:40; på Daniel enligt Matt. 24:15 och på Uppenbarelseboken enligt Uppb. 1:17-19; 22:16-20.
Den, som ej vill tro, att Uppenbarelseboken skrefs af en gudomligt inspirerad person, måste antingen tro, att det var satan, som uppenbarade sig för honom, eller att den skrefs af en lögnare och bedragare, i ty att bokens författare bestämdt påstår, att det var Jesus, som befallde honom att skrifva och hvad han skulle skrifva, 1:17-19; 22:16, och att det var Jesus, som sjelf uttalar de skarpa hotelserna öfver dem, som "lägga något till eller taga bort något från orden i denna boks profetias ord." Straffet skulle blifva, att de skulle få lida de plågor, som äro "skrifna i denna bok," och att de skulle blifva uteslutna från den himmelska staden, 22:18-20.
Herren hjelpe allt sitt folk att undgå dessa straffdomar!