TOLFTE AFDELNINGEN.
Brudens inbjudning till sin brudgum.
Uttrycket: "Jag kommer snart" förekommer tre gånger uti Uppenbarelsebokens sista kapitel. Första gången står det i förbindelse med att studera profetiorna, och studera dem på ett sådant sätt, att man "bevarar profetians ord," v. 7. Somliga mottaga de profetiska sanningarna endast i hufvudet, andra i hjertat. Den första verkan som sanningen om, att Jesus skall komma snart, har på oss, är studium af profetiorna, och det kan man säga, att för en femton à tjugu år sedan stod det svenska Sion liksom på tå väntande, allt på grund af profetiornas trägna studerande. Men—Herren kom icke.
Se nu hvilken olika ställning de troende då intogo! Somliga begynte undra, om de ej gjort misstag, att så der vaka och ifrigt vänta. När de tänkt så en tid, begynte de undra på, om icke äfven de första troende gjort ett misstag uti att stå uti denna väntande ställning, ty—Herren kom ju icke. Andra buro fram saken till Herren och frågade efter orsaken. Svaret blef: "Jag längtar efter att få komma, men antalet är ej fullt. Arbeten derför och bringen in kärfvar både i hemländerna och i hednaländerna. Nödgen dem der hemma, bjuden dem der ute!" De fingo höra hans andra: "Si, jag kommer snart och har min lön med mig" för arbete, v. 12.
Men nu hafva vi arbetat, nödgat, bjudit. Skaror hafva gått ut på fältet. Många missionssällskap hafva sändt alla de budbärare, som de kunna underhålla, och man begynner åter att undra, hvarför Herren ej kommer. Många, många frambära saken till Herren, och de få då höra detta svar: "Jag har ej blifvit inbjuden att komma, och derför kommer jag ej." De hafva fått höra hans tredje: "Ja, jag kommer snart," och detta har frambragt ropet och inbjudningen till jordens rättmätige, ehuru nu landsflyktige herskare:
"Amen, kom Herre Jesus!"
"Kom som Herre att visa din magt och rättighet till jorden; kom som Jesus, som frälsare, rädda så många som möjligt, under det att du eröfrar jorden!"
Min lifliga öfvertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir ordentligt inbjuden att komma; förrän de troende lära sig att af hela hjertat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende bedja ej denna bön annat än med läpparna. I sjelfva verket tro de ej, att det är bäst, att han kommer, och huru skola de då kunna inbjuda honom! Somliga känna sig i sjelfva icke rigtigt redo och säga derför: "Herre, dröj!" Andra tänka på de många sofvande Guds barn och säga: "Dröj, tills de uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellre borde säga: "Skynda, kom, innan de somna in, innan de dö allesammans!"
Några säga i sitt oförstånd: "Dröj, Jesus, så att så många som möjligt måtte frälsas!" Och så glömma de, att om de derigenom lyckas få Jesus att dröja tio år, hafva under den tiden öfver 500 millioner menniskor gått in i evigheten (50 mill. dö nämligen hvarje år), och de flesta af dessa ofrälsta. Många bedja: "Dröj, till dess åtminstone våra och alla de troendes alla slägtingar först blifvit frälsta!" Och så glömma de, att om deras slägtingar blifva frälsta, så hafva dessa i sin tur andra slägtingar, för hvilka de bedja samma bön, och om dessa blifva frälsta, hafva de åter i sin tur andra o.s.v.
På detta sätt kunde ju Jesus icke komma, förrän hela verlden blefve frälst, och dock säger Herren, att det skall vara blott en "liten hjord." Hade Herren kommit för 1,000 år sedan, hade de, som då upptagits, haft ofrälsta slägtingar qvar, och detsamma blir händelsen, om han dröjde ännu i tusen år. Vi må sålunda vänja oss vid den tanken, att många af dem, som upplyftas, skola få oomvända slägtingar qvarlemnade. Vi skola ej gifva upp våra slägtingar utan bedja och arbeta för deras frälsning, men vi skola ej vara så fästade vid dem, att vi bestämdt säga: Dröj, Jesus, till dess de blifvit frälsta.
Det var ett ögonblick, då änglarne sade till Lot: "Rädda dina slägtingar," men det kom längre fram ett ögonblick, då samma änglar sade: "Rädda ditt eget lif och lemna dina slägtingar." Många ofrälsta hafva allaredan blifvit nödgade, och det har gått i uppfyllelse på dem: "De ogudaktiga skola förblifva ogudaktiga," Dan. 12:10, och "den orättfärdige fortfare att göra orätt" o.s.v., Uppb. 22:11. Märk, "fortfare," detsamma som: "Låt honom fortfara, må han fortfara."
Gud synes gifva upp den ogudaktige kort före Herrens tillkommelse. Och de sista möten, som komma att hällas, blifva icke väckelsemöten utan helgelsemöten. "De heliga fortfare att helga sig!" "Se, jag kommer snart." Att lemna våra slägtingar qvar, synes oss vara en alltför smärtsam tanke. Och dock skulle vi nog alla hellre lemna dem qvar än att se dem dö ofrälsta, i ty att de i förra fallet dock äro på jorden och ej i dödsriket. Man plägar ju säga: "Så länge lifvet varar, är det hopp," och dock är detta ej heller sanning, i ty att för dem, som smädat anden, är nådens tid förbi, äfven om de lefva på jorden.
Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9; 20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att ropa: "Kom, Herre Jesus!" och—mena det.
Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin brudeskaras förenade bönerop!
Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar "påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin ankomst just på grund deraf. Det är sålunda vi, som fördröja hans tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till sist genom att ropa: "Kom, Herre Jesus!"
Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "Domaren står för dörren." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet, skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från alla synder.