SJUNDE AFDELNINGEN.
Det nya Jerusalem.
Uppb. 20-21.
Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd, med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af guld, fanns till redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det, lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf "patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i lifvets bok. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade, af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.
"Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att staden endast afbildar de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord, som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf. Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör styggelse och lögn, endast de, som äro skrifna i lammets lifsbok." Hvad kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en bild af bruden och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en stad, så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.
Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden? Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa dig bruden," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast en bild af bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom bruden sjelf, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900 år.
Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty der står det endast, att staden är tillredd, såsom en brud är prydd för sin man. Jämförelsen är uti prydandet. Om någon skulle säga till en brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed, att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till jorden, ty till den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud (i allmänhet) för sin man.
Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den jord, till hvilken den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra bilden om staden. såsom en brud åt jorden, så kunde man der finna några sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet bekant med jorden. Under de tusen åren sker stadens trolofning med sin brudgum—den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum—, men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned i sin brudgums—jordens—famn, eller då staden kommer ända ned på jorden.[12]
Denna sköna stad finnes till både under och efter de tusen åren. Under de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den." Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat emot himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå in i det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära emot den himmelska staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6; 66:21.
Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer, bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra meningen är dock mera sannolik.
Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15 framställer tillståndet under de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning efter de tusen åren, sedan, Gud slagit upp sitt tabernakel, nemligen det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland dem," v. 3. Då finnes ingen lammets tron längre, i ty att 1 Kor. 15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då "Gud skall vara allt i alla."
Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en beskrifning på stadens ställning till jordens folk under de tusen åren. "Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den nya jorden, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd, sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och "lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor" visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta jordmån."