SJETTE AFDELNINGEN.
De tusen åren m.m.—Uppb. 20.
Vi se sålunda, att Herren icke ämnar sluta med sin "kastskofvel," förrän han gjort "sin loge ren" och samlat "hvetet i ladan," d.ä. antingen till himmelen eller till de tusen årens lada, och fått "uppbränna agnarna i outsläcklig eld," Matt. 3:3. Detta hade Jesus, som förut är visadt, gerna velat göra vid sin första tillkommelse, men nu skall han göra det vid sin andra. Den idén, att evangelisering skall pågå bland oomvända hedningar under hela de tusen åren, är sålunda alldeles obiblisk, ty "en afgörande och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden," Rom. 9:28.
Likaså har den uppfattningen intet stöd för sig, att många oomvända skola finnas på jorden under de tusen åren. Guds ord lärer något helt annat. Vi hafva sett, att alla jordens folk samlas af "bröderna" och af änglar, antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra frälsta skarorna. "Logen skall blifva ren." Endast "hvete," endast "rättfärdiga" skola finnas i "ladan," sedan de onda "knipporna" hafva blifvit uppbrända af änglarna, och det redan vid denna (och ej först vid nästa) tidsålders ände. Matt. 13:30, 41, 43. Likaså skola "de onda fiskarna" kastas ut och de goda samlas i käril, sedan dels evangelii not och dels till sist änglarnas notvarp samlat alla folk på en plats eller dragit noten upp på stranden, v. 48. Detta säges ock skola ske vid denna (ej nästa) tidsålders ände, Matt. 13:49.
Om konung Asa redan på sin tid kunde bestämma, att "hvar och en, som ej sökte Herren, Israels Gud, han skulle dödas, både liten och stor, både man och qvinna," 2 Krön. 15:13, skulle Herren icke göra det ännu mera uti sitt rike! Herren skall icke föra jernspiran förgäfves, det blir då antingen—eller. "Han skall hämta tillhopa ur sitt rike alla förargelser och dem som göra orätt," Matt. 13:41, "Han skall borttaga den slöja, som beslöjat alla folk och det täckelse, som täckt alla hedningar," Es. 25:7.
De sju liknelserna om himmelriket uti Matt. 13 få endast en föreskuggande uppfyllelse under församlingens tid. Deras egentliga uppfyllelse blir i förbindelse med rikets upprättelse. De hade alla blifvit uppfyllda vid Kristi första ankomst, om ej konungen blifvit förkastad, men de skola uppfyllas vid hans andra ankomst under de sju åren. Till och med Kristi personliga sående af säden (första liknelsen) finner en ny uppfyllelse vid första inseglet genom den krönte ryttaren på den hvita hästen, Uppb. 6. 2. De, som derigenom frälsas, utsättas snart för den yttersta tidens förvillelser och blifva "ovännens ogrässådd midt ibland hvetet." Matt. 13:25-28 (andra liknelsen.)
Den tredje liknelsen framställer himmelrikets växande under dessa sju åren från ett litet senapskorn, såsom det efter församlingens upplyftande begynner, till ett stort träd, uti hvars grenar alla "himmelens fåglar," d.ä. de förut upptagna (jemför "örn," Uppb. 4:7; 8:13) sjunga, fröjdande sig öfver Guds rikes framgångar på jorden, hvarigenom de få välkomna till himmelen den ene efter den andre af dessa skaror, som frälsas efter deras upplyftande. Dessa himmelska "örnar" uträtta Herrens befallningar redan under vedermödans tid, 8:13, de komma sedan ned med honom på oljoberget, ja, de komma äfven under de tusen åren att ofta besöka dem, öfver hvilka de skola regera, såsom Jesus gjorde de fyratio dagarne.
Den fjerde liknelsen framställer, huru riket skall till sist så genomsyra hela degen, d.ä. alla menniskor, så att inga oomvända, inga getter, intet ogräs mera skall finnas, utan alla skola känna Herren från den minste till den störste. Detsamma framställer ock sista liknelsen, eller att den uti folkhafvet utkastade noten skall till sist dragas upp af änglar och "de onda kastas i den brinnande ugnen," v. 50.
Den femte och sjette liknelsen syftar på, att ehuru den tid, som med dessa liknelser åsyftas, har till mål hela folks frälsning, det likväl blir då som nu den enskildes och ej en nationell sak att lära uppskatta rikets värde, och huru de, som så göra, skola, när de få se rikets skönhet—"skattens" värde och "perlans" kostbarhet—"sälja allt de hafva". v. 44, 46, d.v.s. offra till och med lifvet, som ju oftast då blir fallet, för att få det.
Hela Matt. 25 kap får ock sin egentliga uppfyllelse under vedermödan. Det är himmelriket och ej församlingen, som är liknadt vid tio jungfrur, hvarmed framställes den stora väckelse under det första inseglet, som förorsakas af församlingens försvinnande. Den andra liknelsen om pundens användande finner ock sin slutliga och egentliga uppfyllelse på de Herrens tjenare af judar och hednakristna, hvilka missionera under de sju åren. Den tredje liknelsen om bröderna, fåren och getterna hafva vi redan betraktat.
En fråga, som ofta framställes, är denna: Om nu riket begynner med endast frälsta, hvarifrån komma då de stora skaror efter de tusen årens slut, hvilka "omringa de heligas läger och den älskade staden?" Svar: det står ju tydligen, att satan "förvillar" dem, Uppb. 20:8, då han släppes lös. Man kunde likasåväl fråga, hvarifrån de två fallna menniskorna, Adam och Eva kommo, då ju Gud hade skapat dem rättfärdiga! Svaret blir: satan kom in i paradiset och "förvillade" dem. De voro ej förut förvillade utan heliga och Gud behagliga, men kunde falla. Likaså de tusen årens befolkning: de kunna falla bort. Hvar och en, som ej förnekar möjligheten af att falla bort, bör ju ej hafva någon svårighet att forstå en så enkel sak.
Men ske inga affall under de tusen åren? Jo, i mindre skala, men de behandlas då enligt samma regel som i församlingen i den apostoliska tiden. Ananias och Saffira, som föllo bort i girighet och skrymteri, blefvo ögonblickligen dödade. Många af de troende i Korint, som hade firat nattvarden på ett opassande sätt, blefvo sjuka till kroppen och somliga afsomnäde, d.ä. dogo. 1 Kor. 11:30. Så ock då. De, som begynna att affalla, blifva slagna med sjukdom, men om de bekänna sina synder, så skola "trädets löf tjena till deras helbregdagörelse." Dessa löf bringas troligen ned från den öfver jorden sväfvande himmelska staden af de förklarade heliga, Uppb. 22:8, och begagnas kanske i svårare fall, då de "löf" som då växa på jorden, Hes. 47, 12, icke hafva önskad verkan.
Menniskornas lefnadsålder under de tusen åren blir lik "trädets" (somliga träd uppnå en ålder af årtusenden.) Det synes, som skulle ingen dö under den tiden, om han ej syndar, ty om någon dör, som icke uppnår 100 år, skall han "anses förbannad," d.v.s. anses hafva dött i följd af synd. Och han skall anses hafva "dött såsom yngling." Es. 66:20. Metusalah blef 969 år, men rikets invånare synas uppnå det fulla tusendet, d.v.s. genomlefva hela perioden.
Om det skulle inträffa, att några ej draga upp och tillbedja konungen, Herren Sebaot, "skall regn icke komma öfver dem." Sak. 14:17, 18. Att sådant betraktas såsom ett undantagsfall, om det någonsin alls inträffar, synes af v. 16: "Och det skall ske, att alla öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem, år efter år skola draga upp för att tillbedja konungen." Att ett sådant brott emot de tusen årens lag troligen aldrig förekommer, åtminstone af en hel nation, bevisas äfven deraf, att Egypten, som här särskildt är nämndt såsom ett exempel, ej skall göra så. Detta kan ses af Es. 19:21, 23, 25: "Och Herren skall vara känd af egyptierna och egyptierna skola känna Herren på den dagen, och de skola frambära slagtoffer och syndoffer och lofva löften och hålla dem och egyptierna med assyrier skola tjena Herren." Herren Sebaot skall välsigna hela jorden, sägande: "Välsignadt vare mitt folk Egypten, mina händers verk Assyrien och min arfvedel Israel" (Israel säges då blifva den tredje till Egypten och Assyrien, v. 24).
Men att lagen likafullt står der såsom en helsosam varning, att "jernspiran" (eller "jernriset") är synlig, ifall den skulle behöfvas, är utan tvifvel till lika stor välsignelse för jordens folk då, som barnets medvetande om, att mamma har ett ris i huset är för detsamma, eller som de nytestamentliga förmaningarna äro för oss (Uppb. 2:27, återgifves af somliga med "vara herde öfver dem med jernspira").
Och det skall ske, att icke allenast alla skola antingen frälsas till sina själar eller utrotas vid rikets början, ("alla jordens ändar förnimma frälsningen från vår Gud," Ps. 98:3) utan äfven alla sjuka skola botas, de blinda få sin syn o.s.v. "Då skola de blindas ögon öppnas och de döfvas öron upplåtas. Då skall den lame springa såsom en hjort och den stummes tunga jubla." Huru skönt att läsa om konungen, när han första gången kom hit ned till jorden: "Alla dem som ondt hade, botade han." Det blir i sanning icke sämre, när konungen kommer nästa gång för att för alla jordens folk blifva den välgörare, som han första gången ej fick blifva, icke ens för judarne.
Uti Matt. 19:28 användes uttrycket "nya födelsen", om den stora förändring, som förhållandena på jorden och hela naturen då skall genomgå. De, som efterföljt Jesus här, hafva löftet att få regera med honom der. Dömandet eller regerandet öfver de tolf Israels stammar inbegriper uti sig regerandet äfven öfver de andra nationerna, ibland hvilka ju Israel då är den förnämste.
Uti Luk. l:31-33 finna vi uti ängelns helsning till Maria några delar, som redan, gått i uppfyllelse, såsom att Maria skulle "föda en son, hvilkens namn skulle blifva Jesus" och att han "skulle vara stor och kallas den högstes son." Deremot se vi, att profetians senare hälft ännu icke gått i fullbordan, eller att Gud skulle gifva åt Jesus "Davids tron," och att han skulle vara "en konung öfver Jakobs hus." Turkarne härska nu på Davids tron, och de tolf stammarne äro, långt ifrån att utgöra ett eget rike, kringspridda kring hela jorden.
Uti Luk. 19:12-37 framställes rikets upprättande såsom varande en händelse, som inträder först sedan "mannen af ädel börd" d.v.s. Jesus, återkommit från "det aflägna landet," eller himmelen. Under det han är der och mottager riket af sin fader, framställas de troende såsom varande på jorden, handlande hvar och en med det pund han fått. Först efter deras Herres återkomst tilldelas dem lönen, som består uti regementet öfver tio eller fem städer o. s v. Ett parallellställe till detta är Apg. l:6-7, der Jesus ock framställer rikets, Israelrikets, upprättande såsom en händelse, som skall inträffa först sedan vittnesbördet om Kristus nått till "jordens ände."
I Apg. 3:21 kallas de tusen åren för "tiderna för alltings återställelse," och Petrus påstår helt tryggt både att dessa tider först då skola inträda, sedan himmelen återlemnat den upptagne frälsaren, och att Gud af ålder talat om dessa tider "genom alla sina heliga profeters mun." I Apg. 15:16 kallas den tiden för "Davids fallna hyddas" återupprättande, i Rom. 8:19-21 för "Guds barns uppenbarelse," "Guds barns härliga frihet" och "skapelsens frigörelse från förgängelsens träldom," samt i Rom. 11:12, 15 för "Israels fullhet" och "Israels upptagande" (under bilden af "lif från de döda.")
Vi vilja i korthet påpeka några flera karaktärsdrag af denna härliga tid. Vi hafva redan sett, att Kristus då skall regera. "Denna verldens riken hafva blifvit vår Herres och hans smordes." Så läsa vi. Vi veta, hvilken betydelse en god styrelse har för ett land. Hvarje folk suckar derefter. Man har försökt alla möjliga styrelseformer, från demokrati till envälde. Strömmar af blod hafva flutit för att få förändring uti regeringsättet eller för att få andra personer in i styrelsen. Men belåten har man aldrig blifvit och blir ej heller, förrän Jesus, som är den egentliga kronprinsen i alla jordens riken, sjelf tager regeringstömmarne i sin hand och blir konung.
Det andra draget af denna tid blir, att satan blir bunden, så att han ej mer kan bedraga folken. Nu är han ej bunden, såsom mången inbillar sig, utan går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. O, huru ofta finna vi ej nu, att satan motstår Guds planer uti att frälsa och bringa budskapet om frälsning till en fallen verld. Ofta, då en stor plan är på väg att verkställas, märka vi tydligt hans hand, som så listigt och planmessigt söker att hindra. Det står visserligen i bibeln, att vi skola älska våra fiender, men jag har aldrig ännu känt någon samvetsförebråelse öfver, att jag icke kunnat älska djefvulen. Han har nemligen gjort mig så mycket emot, att någon förlikning oss emellan ej kan ega rum, och jag kan knappt undgå att hysa en slags skadeglädje vid tanken på den ängel, som kommer med kedjan för att binda satan för tusen år. Se Uppb. 20 kap. Detta uttryck: "tusen år" förekommer icke mindre än sex gånger uti sex på hvarandra följande verser af detta kapitel.
Uti Hab. 2:14 finna vi det tredje sköna draget af denna tid: "Jorden skall vara full af Herrens härlighets kunskap, liksom vattnet täcker hafvets botten."
Hvad är det, som gjort oss, Guds barn, så lyckliga? Svar: "Herrens härlighets kunskap." Genom att lära känna Herren blefvo vi frälsta och derigenom blifva vi bevarade. Guds barn kunna liksom på förhand bereda sig ett litet tusenårigt rike, då de djupt intränga i och blifva uppfyllda af Herrens härlighet. Dock väntar oss i kommande tider allt i långt större fullhet, hvartill kommer, att alla menniskor då blifva delaktiggjorda deraf. Liksom vattnet betäcker hvarje sandkorn på hafvets botten, skall Herrens kunskap då betäcka hvarje menniska.
Om de härliga väckelsetider, som utgjutandet af denna ström af Herrens kunskap vid rikets början skall medföra, kunna vi få en idé af Sak. 8:20-23. Hela städer, ja hela nationer skola då omvända sig på en gång, under det att nu endast enskilda individer falla Jesus till fota. "I dessa dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört att Gud är med eder."
Uti Es. 2:4 läsa vi, att intet krig och inga krigsskolor vidare skola tålas, sedan fridsfursten gripit tag i regeringstömmarne. "De skola smida sina svärd till plogbillar, sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd emot folk och icke mer lära sig krig."
Men icke allenast till menniskorna skall denna fridens ande meddelas, utan till och med till djuren. I Es. 11:6-8 läsa vi: "Och varg skall bo tillsammans med lamm, och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon och gödboskap om. hvarandra."—"Och ko och björn skola tillsammans gå i bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall äta strå såsom oxen. Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål, ett afvandt barn skall utsträcka sin hand till basiliskens kula." Frid sålunda menniskorna emellan och djuren emellan, såväl som emellan menniskorna och djuren.
I Es. 30:24, 55:12,13 m.fl. ställen visas oss den stora fruktbarhet, hvarmed jorden då skall välsignas: "På alla höga berg och på alla stora kullar skola bäckar finnas med rinnande vatten." "I stället för törne skall cypress uppväxa och i nässlans ställe skall myrten uppväxa." "Bergen och högarne skola för eder utbrista i jubelsång och alla markens träd skola klappa händerna." Den kommande tidsåldern skall blifva en tid af ljus: "Månens sken skall varda likt solens sken och solens sken skall varda sjufaldt starkare, likt skenet af sju dagar." Es. 30:26.
Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva ifrån sig sin stora rikedom på ädla metaller. Genom de stora jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.
Nu är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller missionens sak. Då blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall besegras genom tron. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes, som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro. Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara en duell med någorlunda lika vapen."
Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån, som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom. Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller endast halfdöda kristna finnas, att der för några år sedan lefvat ett Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och—så kom den. Låtom oss komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro. Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom. vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock sändas på grund af de troendes böner.
Vidare synes det, att den patriarkaliska lefnadsåldern skall återvända. "Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt, eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom förbannad."
Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den jordiska härligheten, undersåtarnas tillstånd uti riket. Regenterna öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter. Israel, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina, omkring ett jordiskt tempel och uti ett jordiskt Jerusalem. Hes. 40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det nya Jerusalem, Uppb. 21, 22 kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska regenterna.
Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7 se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande—han var då deras profet—af Luk. 24:20, huru han såsom prest välsignade dem, och af Matt. 28:18-20, huru han såsom konung befaller dem att utgå med fridens evangelium.
Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom, som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.
Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt. Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större hastighet och lätthet än fågeln; och—rörande den andra punkten—vår frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.—Ära vare Herrens namn!
Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.
* * * * *
De två uppståndelserna och slutdomen.
I förbindelse med beskrifningen på de tusen åren vilja vi lägga märke till de två uppståndelserna. Redan i gamla förbundet finnes antydningar till en första uppståndelse. Esaias säger: "Dina döda skola få lif" på den tid, då man "sjunger denna sång i Judas land": "En fast stad hafva vi" o.s.v. Es. 26:l, 19. Daniel talar om, att "många af dem, som sofva under jordens stoft, skola uppvakna, somliga (eg. dessa) till evigt lif, och somliga (d.ä. de andra) till evig försmädelse och blygd." Dan. 12:2. Lukas talar om "lön uti de rättfärdigas uppståndelse," 14:14, och om att äktenskap ej skall förekomma bland dem, som få "del af uppståndelsen från (eller bland) de döda"—d.v.s. de döda i allmänhet lemnas qvar i sina grafvar, men några uppstå från dem.
I 1 Kor. 15 kap. läsa vi om uppståndelsens ordning "Kristus (ensam) såsom förstling, sedan de som tillhöra Kristus vid hans tillkommelse" (de tre klasserna, omtalade i Uppb. 20:4). Emellan Kristus, den egentliga förstlingskärfven, och uppståndelsen af Guds församling, som ock kallas en "förstling," Jak. 1:18, och de två andra klasserna, Uppb. 20:4, se vi snart 1900 år. "Derefter änden, då han öfverlemnar riket åt Gud och fadern." Enligt Uppb. 20 kap. ligger 1000 år emellan de rättfärdigas uppståndelse och änden. Vid den första uppståndelsen skall "vår förnedrings kropp" (hvardagsdrägten) "förvandlas till likhet med Kristi härlighets kropp," Filipp. 3:21. Af 1 Tess. 4:14-18 lära vi, att Herren då skall framföra våra afsomnade vänner, hvilkas uppståndelse skall inträffa något litet (troligen endast några minuter eller timmar) före vår förvandling, vi som lefva. I Ebr. 11:35 kallas denna uppståndelse för en "bättre uppståndelse," nämligen bättre än den förut i versen omtalade, genom hvilken qvinnor återfått sina döda, t.ex. enkan i Sarpat, 1 Kon. 17:23; den sunemitiska qvinnan, 2 Kon. 4:36. (Liknande fall under senare tid äro Maria och Marta, Joh. 11 kap.; enkan i Nain m.fl.) Dessa uppstodo till timligt lif, men de som få en bättre uppståndelse till evigt lif. Uppb, 20 kap. visar oss, att de äro "saliga och heliga, som få del af den första uppståndelsen," samt att den inträffar 1000 år före den sista.
Men dock få vi ej tro, att vid den sista uppståndelsen endast ofrälsta uppstå. Tvärtom läsa vi äfven då om sådana, som hafva sina namn i lifvets bok; och att endast "om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han kastad i den brinnande sjön," ett uttryck, som snarare synes visa, att flertalet äfven då möjligen hafva sina namn der. Men att icke alla hafva sina namn i lifvets bok, se vi tydligt af kap. 21:8, der den ena klassen efter den andra uppräknas, hvilka "få sin del i eldsjön." All tanke på allas slutliga frälsning är härmed utesluten, i ty att Uppb. 21: l-8 beskrifver det egentliga evighetstillståndet.
Ibland dessa "döda," som hafva sina namn i lifvets bok, 20:12, äro nog sådana hedningar, hvilka aldrig hört evangelium, medan de lefde, men hvilka få höra det i dödsriket, och af hvilka då sådana, som "med tålamod i god gerning sökt härlighet och ära och oförgänglighet," Rom. 2:7, med andra ord handlat efter det ljus de haft och gjort "det lagen bjuder," v. 14, skola få "evigt lif" på den dag, "då Guds rättvisa dom blir uppenbar," v. 7, d.ä. på domens dag, som nu afslutas vid de tusen årens slut. Märk, huru Paulus indelar hedningarna uti två klasser, sådana som sökt "göra det lagen bjuder," v. 14, och sådana som "synda" mot den, v. 12.
Vidare äro nog alla barn, som dött i unga år, der. Vi läsa: "Och jag såg de döda stora och små stå inför tronen," nemligen _domare_tronen. Här kommer en vigtig fråga in:
* * * * *
Hvad skall Gud göra med barnen, såväl uti uppståndelsen som vid Herrens tillkommelse?
Att nu icke alla barn få sin del i den första uppståndelsen är klart af detta ställe. Vi kunna vara förvissade om, att hedningarnes barn äro bland dessa "små," som uppstå först efter de tusen åren, likaså troligen barn i familjer öfverallt i verlden, der föräldrarna äro ofrälsta. Der den ene maken deremot är troende, äro barnen genom den troendes inflytanden blifna "heliga." 1 Kor. 7:14.
Skall då Herren kunna göra skillnad på de troendes och de ofrälstas barn vid sin tillkommelse? Han har gjort så förr, ty vid syndafloden, vid Sodoms förstörelse, vid straffdomarne öfver Egypten och Jerusalem undkommo de troendes barn (hvilka voro med föräldrarne) eländet, men ej de otrognas. Att icke Herren kommer att borttaga alla barn, som lefva vid hans tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset, der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de upp såsom undersåtar i riket.
Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin tillkommelse, utan dagen derpå taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn. Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren, så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med orden: "Dessa små, som tro på mig." De voro icke rädda för honom.
I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl som något skedde med dem då han lade sina händer på de små under sin vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få blifva qvar i paradiset eller på jorden.