Himlauret eller det profetiska ordet / Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram

by Fredrik Franson

FEMTE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring fortsattes.

Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.

Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall inträffa.

Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti

det sjunde inseglet

eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7 skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7 vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att räkna med mer än 7 insegel, ty uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7 basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna.

Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391 dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen, dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200 millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att utföra deras verk på—som skall bestå uti att på Guds befallning döda tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden—så få de ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar) + 1 dag + 1 timme blir sålunda 391 dagar och 1 timme.

Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme. Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket: "Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet "tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2 tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.

De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid. Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8); likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och 1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7 basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.

Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af omkring 2-1/2 år. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren för de första sex inseglen. När vi återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa. Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de 4-1/2 åren.

Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första—för den stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.

* * * * *

Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de 7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa, som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem då komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de 4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.

Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap. 11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel, men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes dessa antingen halshuggna eller förvandlade eller tecknade.

Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?

Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.

När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s. före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de 144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket "förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska kroppar under de tusen åren.

Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt med dem är att hafva dem qvar på jorden—antikrist och hans anhang till förtret—under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk. 18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger, så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro på bönhörelse rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen kommer.

Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på oljoberget," Sak. 14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på Sions berg," Uppb. 14:1, strax efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.

Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas, dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15; 18:4 m.fl., sedermera).

* * * * *

Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock "de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä. en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp. 4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.

Under den femte basunen, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas. Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att "menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan menniskorna, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga alla menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af någon annan orsak heller under dessa 5 månader. Alla menniskor plågas, alla längta efter döden hela tiden och från alla flyr den. Underliga fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka dock ej medföra önskad verkan!

Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från "afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna (troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar. Femte basunen är sålunda

straffet öfver spiritismen,

öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden, men det är först då, som det egentliga straffet kommer.

Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur, använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den helige ande verkat som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens onda andar sina flesta tillbedjare.

Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester, guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar, fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna slägtingar och af dem få upplysningar och råd.

Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och inför hvarandra, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke. Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd straffades med döden. "Man eller qvinna, som befattar sig med andebesvärjning … skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es. 8:19.

Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1 Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt, slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en större spiritistisk frändskap emellan dessa äkta män och vissa andra qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma anledning lemnat sina män och barn."

I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en inskränkning af hennes rättigheter… Ehuru hon hade en man i Cleveland, ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande' medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med själsfränder för att få spiritualistiskt element eller för att meddela lifsmagnetism till botande af sjukdomar."

Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro aflidna menniskors andar. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan), att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v., allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att göra, än med den man har framför sig.

En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva bort de orena andar, som frammanas vid mötet.

När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i hvilkas gestalt icke endast menniskan ("deras ansigten voro som menniskors ansigten," v. 7), utan äfven häst, lejon och skorpion äro förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de förra gjorde, utan menniskorna på jorden.

Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull, och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa på kort tid för att plåga andra—då vill blodet stelna i våra ådror. Skall "afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod, och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta, att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.

Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä. circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga dessa afgrundssvärmar.

* * * * *

Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen

muhammedanismens sista angrepp på verlden

förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet, vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år, en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna och afgudabelätena af guld och silfver … och icke från sina mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21. Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt under straffdomarna.

Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare, hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad, härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina 10 à 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien, Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem. Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana, som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande död och förödelse omkring sig.

Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och svaflet, som utgick från hästarnes munnar." Ryttarne synas endast behöfva följa med.

Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner? Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna sitt nöje uti att—sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till afgrunden)—fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.

Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista dagarna.

Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som stad och som stat, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan. 2:45, der den stora bildstodens alla delar, sålunda icke allenast "jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret" (= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret" (= Persien), utan äfven "guldet" som är Babylon, skola tillsammans existera och tillsammans krossas uti den yttersta tiden. Babylon måste sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.

De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga styrelse. Turkiets delning torde begynna vid dess yttersta öster i stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien, Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber. Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall Israel vara den tredje till Egypten och till Assyrien." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier och assyrer skola tjena Herren."

Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter. Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen, ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken 18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland folken i och omkring Eufrat.

Kap. 10.

Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16; Ebr. 1:10 m.fl.

Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln, som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att "åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."

Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror, folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet, hvaremot det andra vilddjuret—den falske profeten—skall stiga upp ur jorden—motsatsen till hafvet—det är ur den lugna, stilla, religiöst anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i de dagar, då den sjunde engelns röst höres. Hans röst synes säga så mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå deras syftemål.

Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna, återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de derpå följande tidsåldrarna.

Kap. 11.

Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum," 14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem, se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med dem sjelfva.

"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, I skullen bygga åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra. Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2. Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström" o.s.v., (v. 12).

D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes. 40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, på berget Garisim i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7. Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.

D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra en särskild församling."

Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss. Att offren skulle vara "till försoning för Israel hus," 45:17, torde då betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen "ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,—hvilket naturligtvis icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt, och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es. 66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de tusen åren.

Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil norr om Jerusalem än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla. Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren," blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven kallas Jerusalem.

Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse, nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1 redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för några år redan.

Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal uttalades "förbannelsen," och på berget Gerissim (eller Garisim) välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920 meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es. 2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I hvarken på detta berget (Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning," skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och "göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.

Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27 skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt Dan. 8:13 synes det som såväl "offrens tid," "den ödeläggande syndens" tid och "helgedomens (templets) och härskarans (folkets) förtrampande," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista 2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt (såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar som Esras tempel på år, eller på 49 dagar.

Angående de två vittnena, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera, påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt vittnesbörd, kan antikrist döda dem.

Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar: Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju, att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning. Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol för honom vid hvarje påskhögtid.

Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden. Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske under den stora vedermödan. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring, Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring, hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)

Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner": "Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna, ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som, ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.

Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och tempel såg jag icke deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på. berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i Ebr. 9:23.

Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.

Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel bland menniskorna." Uppb. 21:3.

Kap. 12.—Solqvinnan och gossebarnet.

Kunna vi bestämdt veta, hvem denna qvinna är? Vi läsa, att åt henne "gifves den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin plats, der hon näres under tid och tider och en half tid, fjärran ifrån ormens åsyn." Detta samma tidsuttryck hafva vi i Dan. 7:25, der vi läsa, att "den högstes heliga" eller Daniels folk, "ditt folk," som de kallas i kap. 12:1, nämligen judarne, skola vara gifna i antikrists hand för "en tid, två tider och en half tid." Qvinnan är sålunda Israel, som ju ofta i bibeln liknas vid en qvinna, ehuru ofta en Herren otrogen qvinna. Hes. 16:35. Herren Gud säger, att han skall "trolofva sig med Israel i nåd och barmhertighet," Os. 2:19, och att "han, som har skapat dig är din man." Es. 54:5.

Israel är sålunda i egentlig bemärkelse Guds, faderns, brud, hvaremot det nya förbundets folk, församlingen, är den brud, som sonen har utvalt. Hon kallas "lammets hustru." "Denna hemlighet är stor (om att en man skall blifva hos sin hustru och de två blifva ett kött), men jag säger det om Kristus och om församlingen." Ef. 5:32. Om nu qvinnan i Uppb. 12 är Israel, så få vi dock icke förstå, att dermed menas Israel under alla tider och tillstånd, utan om Israel sådant, som det kommer att framstå under den tid, hvarom Uppb. 6-19 talar, nämligen under vredestiden, vedermödans tid.

Hon är "beklädd med solen." Uti Ps. 84:12 läsa vi: "Herren Gud är sol och sköld," och uti Es. 62:1: "För Sions skull vill jag ej tiga, till dess att dess rättfärdighet uppgår såsom solens sken." Solen syftar sålunda på den Gud, som då upprättar förbundet med Israel samt på den rättfärdighet, som skall bli följden deraf. "En vecka, skall göra förbundet starkt åt många," säger Herren. Dan. 9:27. "Si, de dagar skola komma, då jag skall göra ett nytt förbund med Israels hus och Juda hus." Jer. 31:31. Israel såsom en nation eller åtminstone dess representanter i Palestina skola omslutas af denne Israels Guds härlighet, såsom vi omslutas af solen, då vi vistas i den. Israels folk har förut liksom bott i skuggan, nu kommer det i solljuset. Månen är nattens drabant och en bild af mörkrets rike. Den har hon under fötterna, d.v.s. herskar öfver den, öfver mörkret sålunda. De tolf stjernorna äro icke nattens stjernor utan ädelstenar uti hennes krona och syfta tydligt på de tolf Israels stammar. Det var elfva af dessa tolf stjernor, som redan Josef såg buga sig för honom, och sjelf var han den tolfte, och hvilkas namn stå inskrifna på de 12 perleportarna till det nya Jerusalem. Uppenbarelseboken 21:12, 21.

Qvinnans barnsnöd syftar naturligtvis på de stora lidanden, som äro förenade med gossebarnets framfödande. Det är intressant att lägga märke till, att denna qvinna, såsom redan är antydt, har mer än ett gossebarn. Detta i Uppb. 12 kap. framfödes med värk ("i födslovånda"), men vi läsa om ett annat, som framfödes "utan värk." Es. 66:8. "Innan hon har känt någon vånda, föder hon barn; innan hon haft några födslosmärtor, blifver hon förlöst med gossebarn. Hvem har hört och sett sådant? Kan på en dag ett land frambringas, eller kan ett folk födas på en gång."

Eftersom nu qvinnan är Israel, blir det sjelfklart, att äfven gossebarnet här är någon särskild klass af Israel, d.ä. sådana deraf, som först komma till mognad. Det första gossebarnet frälsas under vedermödans tid, då draken står redo att uppsluka detsamma. Det upplyftes redan före midten af veckan, ty qvinnan d.ä. den judiska nationen i sin helhet, som måste flyga ut i öknen undan ormen, blef der under de senare 3-1/2 åren.

Gossebarnet i Es. 66 deremot frälses, när Herren nedstiger på oljoberget, eller "när han kommer med eld och hans vagnar såsom en storm, för att låta sin vrede utbryta i glöd," Es. 66:15. Hans vrede skall då drabba hans fiender, men för Israel kommer han såsom en befriare, nedgörande de antikristiska idéerna. Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de hafva stungit och hålla klagolåt öfver honom, såsom öfver ende sonen." De gråta då särskildt öfver en viss synd, nemligen öfver den, att "ende sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina synder i källan, omtalad i följande kapitel. "På den dagen skall en källa varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare emot synd och orenlighet," Sak. 13:1. Detta blir det gossebarns födelse, som sker utan värk. Det förstfödda får dock dubbelt arf, i det att det "upplyftes till Gud och till hans tron," under det att det sista får en jordisk härlighet. De förra styra från himmelen; de senare från jorden.

Somliga vilja af kap. 19:15 bevisa, att Kristus är gossebarnet. Att detta icke går att bevisa (annat än möjligen uti någon slags föreskuggande uppfyllelse) ses både deraf, att samma ord "styra med jernspira" användes om Guds församling, 2:27, och skulle af samma grund kunna tydas på henne, samt deraf, att Johannes skref om sådant, som "snart skall ske," 1:1, och ej om sådant; som hade skett. Kristi uppståndelse var redan skedd, när Johannes fick uppenbarelsen om gossebarhet, och sålunda kan gossebarnets upplyftande till Gud och hans tron icke syfta på Kristi uppståndelse.

Jesus kan nog hålla i jernspiran, äfven om han ej är gossebarnet, och Guds församling likaså. Med denna jernspira förstås ju tydligt det rättfärdighetens regemente, som skall föras öfver jorden under rikets tid. Samma ord (rabdos), som här är användt för spira, begagnade äfven Paulus, då han säger: "Skall jag komma till eder med ris (käpp, staf), eller med kärlek och saktmodig ande?" 1 Kor. 4:21. Under de tusen åren skall god församlingstukt hållas ibland hela jordens befolkning, och hvarje skrymtande Ananias och Saffira kommer då att utrotas. Ordet "jernspira" syftar helt enkelt på, att intet motstånd då skall tålas mot Guds regemente. Gud och Kristus hålla sålunda tag uti öfversta ändan af denna jernspira, gamla testamentets heliga och Guds förhärligade församling hålla sina händer under dem på spiran, derunder andra frälsta af judar och hedningar, som upptagits under vedermödan, derunder gossebarnet i de nedre luftrymderna och sist Israel på jorden, som ju skall såsom jordisk underregent styra de andra nationerna. Det blir dock icke endast jernspira, utan äfven lammets spira; jernspira, om några skulle falla på den idén att blifva affällingar och göra uppror, men eljest är det det milda lammet och hans himmelska heliga, som ock fått lam-natur såsom hans, hvilka skola trycka prägeln på de tusen årens fridsälla regering. Att nu flera klasser af heliga finnas, är klart af bibeln, likaså är klart, att icke alla bortryckas samtidigt, emedan de ej äro mogna. D:r Seiss påpekar, huru äfven Selnecker (vid Uppb. 19:5) likasom Luther och andra nyare kyrkolärare hafva medgifvit, att de heliga med vissa mellanrum bortryckas eller uppväckas.

Det första gossebarnets upplyftande förorsakar strid i himmelen. Hvarför, fråga vi, blef ingen strid i himmelen, då Guds församling upplyftades 3-1/2 år förut? Svaret är lätt att gifva. Guds församling stannade aldrig uti de lägre luftrymderna, såsom detta gossebarn skall göra, utan fortsatte sin väg med Jesus ända till tronen. Likasom han "uppfor öfver alla himlar," Ef. 4:10, så gjorde hon.

Brudskaran drog endast genom det territorium, som beherskas af "de onda andemakterna i de himmelska rymderna," och det gick väl så fort, att satan knapt hade tid att vända sig om. Annat blir det med gossebarnet, hvilket synes vara bestämdt att utgöra liksom en mellanlänk mellan de frälsta af Israel på jorden och Guds församling (och de frälsta i allmänhet) i himmelen. När gossebarnet kommer, ljuder det till satan och hans anhang ungefär så: "Skynden ut härifrån, ty vi skola nu bo här. Lufthimmelen skall rensas, tills lammets och brudens bröllopsresa skall företagas genom den ned till jorden, och sedan skall den förblifva ren för evigt!"

Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och derför måste saken afgöras genom krig. Mikael, Israels skyddsängel, Dan. 10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar "lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr. 9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och—"de öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet, sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden," d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara, från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.

Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet. "Satan—vardt nedkastad till jorden,—och hans änglar blefvo nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden," 20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.

3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs, Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27; 11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter "förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af qvinnans säd, som hålla Guds bud och hafva Jesu vittnesbörd." Qvinnan har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12 beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "Moses och lammets sång," 15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.

Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand, blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.

Kap. 13.—Antikrist.

"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.

När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken: Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro "tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9, eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd. Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "den åttonde," 17:11.

Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att vilddjuret är en konung, nemligen "syndens menniska" eller den sista antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna först nu vid tidsålderns ände. Skulle man då nöja sig med denna skugga och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga), som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.

Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se äfven tabell III härom.)

Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss, som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto främst i riket." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger: "Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det uttrycket, icke skulle säga: "Med Guds nåde," utan med satans, ty det heter, att draken gaf honom sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans ministär.

Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden. Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig sjelf.

Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land, vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf. Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland, hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer. Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva något annat ämbete i hans ministär.

Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af sju furstliga rikskanslerer, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig. Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist vid den tidpunkt uti den profetiska utvecklingen, som här skildras— sålunda visst icke vid den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)—sedan försökt med de fem olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare. Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v. s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.

Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän under vredesskålarna, således alldeles på slutet.

Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf vara Gud." Först derefter kommer hedningarnas förtrampande af den heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.

Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler—de tio hornen med hvilka vilddjuret stångas—få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få konungamakt, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret," d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i midten af veckan.

Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken "vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att antikrist hade varit på jorden (dock utan att vara krönt till verldsherskare), nu var han ej der, ty han var i afgrunden, men skulle uppstiga ur afgrunden till jorden, vid hvilket tillfälle hans kröning skulle försiggå.

Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva," afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren. Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse, nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare, hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet, medan antikrist var i dödsriket.

Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till, han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan uppstått på tredje dagen."

Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig lik "leoparden" uti list, lik "björnen" uti att sönderrifva och lik "lejonet" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "alla, som bo på jorden, skola tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "från verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter, att de "äro utvalda i Kristus före verldens grundläggning," Ef. 1:4. Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v. 10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande. Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de martyrernas härliga lott.

Det andra vilddjuret—den falske profeten.

Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst anlagda element af jordens befolkning, är den falske profeten, hvilket vi tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och det förvillar dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en bild åt vilddjuret," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den, som har märket" v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med den falske profeten, som i dess åsyn hade gjort tecken, med hvilka han hade förvillat dem" o.s.v. "De blefvo båda kastade i den brinnande sjön," heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra (antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.

Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse. Liksom antikrist lyckas samla all verldslig makt uti sina händer, skall det lyckas den falske profeten att samla all religiös makt uti sina. Han skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist, Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne, sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.

Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han uppstigit ur afgrunden.

Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas, ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare dräpas af antikrists soldater, i trots af deras trohet mot antikrists och sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.

Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan, antikrist och den falske profeten, hvilkas uppkomst på jorden vi se i 12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern, antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19 och 20:2 se vi denna onda treenighets störtande från jorden. Det "märke," som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro, att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna verldsherskarens namn på högra handen och på pannan.

Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.

Kap. 17.

Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel) blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa på jorden, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1. Deras märke på sina pannor, hvilket bestod uti "faderns" och "lammets" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2, hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa, att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i himmelen läras väl icke några sånger.

Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror, hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de nu för första gången få göra—i så fall ett nytt bevis för, att Guds församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, hvarhelst det går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till— slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger, utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära bödelsbänken.

Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka, hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats, likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet, 14:13; 15:2. De voro vidare jungfrur, ett ord som likaväl kan betyda jungfruliga män eller jungfruliga andar, då det grekiska ordet användes om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De passade som en förstlingskärfve, ty de voro mogna. Och slutligen, de blefvo aldrig befunna "med lögn"—något mycket betecknande, då vi betänka, att alla dessa voro judar; ett folk, som genom sin sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till lögnens synd mer än något annat folk.

Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel," 21:8.

De tre änglabudbärarne.

Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar evangelium, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru "hatet" till skökan, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig förbidan och förvissning om sjelfva staden Babylons fall, som nu omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla: "Fallet, fallet är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att tillbedja antikrist.

Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är nära att komma utan "har kommit," visande sålunda, att under sjelfva domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan Jesus kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med "denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.

Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för alla folk, det är efter församlingens upplyftande och dock före änden på denna och före början af nästa tidsålder. Det uppfylles under sjelfva domstiden. Men mera om detta sedan.

Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja antikrist. Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39). De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef skördad," heter det, när de mogna kärvarna blefvo upptagna, 14:16. De hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de upptagas af ingen mindre än Herren sjelf, menniskans son, v. 14. Under samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.

Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel 3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen, 6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden," 1 Kor. 6:2.

Kap. 16.

Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder," som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt förvandlade till blod, så att "allt i hafvet, som hade lif, dog." Och på det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du, som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda."

Derefter säger altaret detsamma om Guds domar. Uttrycket: "Jag hörde altaret säga" o.s.v. betyder naturligtvis detsamma som att han hörde sägas från altaret, d.v.s. i de derunder varande martyrernas namn, 6:9, 10, hvilka sålunda få underrättelse om, hvad som sker på jorden. Vid fjerde skålen bränner solen menniskorna med stark brand, men följden blir icke omvändelse utan hädelse. (Jemför, huru solen vid fjerde basunen slås med partielt mörker.) Den femte utgöt sin skål öfver sjelfva antikrists tron.

Hvar antikrist skall hafva sin tron, torde ej vara så lätt att säga. Somliga hafva tänkt på Rom, de sju kullarnas stad, på grund af uttrycket "sju berg," 17:9, Men det finnes andra städer, som äro byggda på sju kullar. Till och med om Jerusalem kan det sägas, att den är byggd på sju kullar (utan att räkna oljoberget): Moria, Sion, Bezetka, Akra, Golgata, "Onda rådets berg" och den kulle, som nu börjar af många anses såsom det verkliga Golgata. Att det är det ärevördiga Jerusalem, som antikrist har till mål att få till sin hufvudstad, synes af hans flerfaldiga försök att bemäktiga sig denna stad, Det är ock i Jerusalem, han "utgifver sig för att vara Gud och sätter sig i Guds tempel såsom en Gud." Det är der han krönes såsom gudomlig verldsherskare.

Mig synes, att antikrist under sin korta regeringstid, som till större delen är upptagen med krigsbedrifter, knappt kan sägas bo någonstädes. Hans första infall synes stå i förbindelse med det stora verldskrig, som han får till stånd vid det andra inseglets brytande, Uppb. 6:3. Ryttaren på den röda hästen är nog ingen annan än antikrist sjelf. Redan då skall han "vända sina tankar emot det heliga förbundet," Dan. 11:28, då nyligen upprättadt med Israel och deras nybyggda tempel. Han synes då komma i spetsen för det gamla romerska rikets tio konungar, framställda genom "de tio tårna på Nebukadnezars beläte," Dan. 2:41, och genom "de 10 hornen på Daniels fjerde djur," 7:7.

Det är i dessa länder de arméer finnas, som han lättast kan få i rörelse, Frankrike troligen i spetsen. Hans residensstad är då möjligen Rom såsom centralpunkten för det återupplifvade romerska riket, för så vidt han ej lik Napoleon har sitt säte i Paris. Hans anfall få emellertid samma snöpliga utgång som Napoleons fick vid sin framfart i Palestina. Napoleon måste nemligen lemna sin armé på fältet och undkom sjelf med knapp nöd uti en liten båt till Europa.

"Stenen," d.v.s. Gudsriket, 2:34, 44, slår då till bildstoden, den antikristiska makten, på fötterna, d.ä. gifver den det första slaget eller, såsom Daniel uttyder det för oss: "Dom vardt hållen åt den Högstes heliga," 7:22. Detta dömande eller Herrens kraftiga uppträdande till förmån för Israel emot dess fiender sker dock upprepade gånger, såsom ju också bilden visar. Att bildstoden fick ett slag var en sak, att han slogs så, att han föll omkull, var en annan, och att dess olika delar sedan krossades af samma sten, Dan. 2:45, ännu en annan. Till detta fullständiga krossande eller söndermalande till fint stoft, "såsom agn från logen," och det af icke endast jernet (det romerska riket) och leret (det turkiska), utan äfven af kopparen, silfret och guldet, d.ä. de riken, nemligen Grekland, Persien och Babylon, som med dem åsyftas (under den antikristiska tiden), behöfs några år. Och först vid Herrens nedstigande på oljoberget sker deras "bortförande af vädret, så att intet rum vardt funnet för dem," 2:35. Redan den lilla stenens eller Gudsrikets första slag visa sig vara så kraftfulla, att de åtminstone kunna "sarga," Sak. 12:3, de tio rikenas då samlade härar.

Ty äfven om antikrist lik fordom Antiokus vid hans första anfall på Palestina, Dan. 11:28, anställer blodsutgjutelse och talar stor hädelse, 1 Makk. 1:24, och plundrar och oskärar det nybyggda templet, 1 Makk. 1 16-24, skola dock hans arméer försvinna, under det Israel förblifver. Det är då Jerusalem skall blifva "till en rusgifvande skål," Sak, 12:2, till och med under det staden "varder belägrad," Antikrist blir varse, att alla, som lyfta på "lyftesstenen," v. 3, hvarmed nog menas samma sten, som den Daniel omtalar hade "lossnat"—eller det i Jerusalem befintliga Gudsriket —endast "sarga sig derpå," och att hvad helst han än tager sig till, skall dock "Jerusalem allt framgent sitta qvar på sitt rum i Jerusalem," v. 6.

Men antikrist gör snart ett nytt infall i Palestina, beskrifvet i Uppb. 12:13, i midten af veckan, dä hans härar först vinna sådan framgång, att hela den judiska nationen (qvinnan) drifves ut i Sinais öken, det dagliga offret afskaffas, och han sjelf sätter sig i Guds tempel såsom en Gud. Men han har ingen ro vid tanken på, att de af honom så förhatade judarne, hvilka han aldrig som en hel nation kan få att bryta förbundet med Jehova, Dan. 9:27, skola finnas till, hvarför han drager ut efter dem i öknen, likasom Farao efter Israel. Det är då, det stora undret sker, att jorden öppnar sin mun och uppslukar hans arméer, 12:16, eller att bildstoden får ett så kraftfullt slag på fötterna, att den ramlar omkull. Enligt Dan. 8:9 uppkommer "det lilla hornet," som skulle afskaffa "det dagliga offret" o. s, v., såsom der beskrifvet, från ett af Alexanders fyra riken och anses i allmänhet syfta på det nuvarande turkiska riket. Turkiet blir det "delade rikets ler," v. 4, den "bräckliga" delen af det delade romerska riket, och det är denna lerfot, som nu krossas och som förorsakar, att bildstoden faller omkull. Om detta mera framdeles.

Det är att lägga märke till, att Daniel omnämner två små horn, ett i 7:de kapitlet och ett i 8:de. Dessa två må vi icke förvexla, ty hornet i det 7:de kap. uppstod från det fjerde verldsriket, det romerska, under det att hornet i det 8:de kap. uppstod från det tredje, det grekiska. Båda två syfta på antikrist, dock med den skilnaden, att det första framställer hans första infall i Palestina med tillhjelp af de 10 vestromerska rikena, hvaremot det grekiska väldets efterträdare, nämligen Turkiet, hjelper honom vid det andra.

Det är troligt, att antikrist vid detta sitt andra infall i Palestina kommer från Konstantinopel, hvars sultan han då lyckats få på sin sida. Antikrist torde blifva en välkommen hjelp för sultanen gent emot det påträngande Ryssland, som troligen vid det laget redan intagit Syrien (och kanske en del af Mindre Asien) och der insatt sin vasallkonung, "konungen i norr," såsom motvigt till Englands vasallstat, Egypten, "konungen i söder." Bakom dessas framtida gräl om Palestina, hvartill krigen under Antiokus voro ett förespel, Dan. 11, stå naturligtvis de egentliga kämparna om Palestina, den egentlige "konungen i norr" och "konungen i söder," nämligen Ryssland och England. Den turkiske sultanen, som har nominell öfverhöghet öfver både Mindre Asien och Egypten, torde dock, till följd af antikrists intriger, hellre gynna Rysslands än Englands vasallstat såsom innehafvare af Palestina.

Men antikrist gifver ej ännu upp sitt önskemål, ty såsom vi redan sett stod draken vid folkhafvets strand, Uppb. 12:18, väntande, att hans trogne tjenare skall få till stånd nya härar för sitt tredje och sista anfall, och dessa synes han då få från de utom det forna romerska riket liggande länderna, hufvudsakligast från Ryssland ("Ros, Mesek och Tubal"), Tyskland och Österrike ("Gomer"), Hes. 38:2, 3, 6, från länder sålunda, som alla äro kända för sin starka antisemitism (judehat). Dessa väldiga skaror samlas från norr, under det att från södern, från Afrika, komma "etioper och puteer" och från östern "perser." Likasom Ros, Mesek, Tubal och Gomer i första hand betecknade folkslag, som lågo nära Palestina, men sedan för den profetiska blicken intogo länder, till hvilka dessa folk utvandrat och der deras uppblandade afkomlingar bo, så också med etioper, puteer och perser.

Melin säger om dessa folk: "Rosh, ett folk boende först på Taurusbergen i Armeniens grannskap … anses allmänt för samma folk som rosslaner och ryssar. Namnen Mesek och Tubal påminna starkt om Moskwa och Tobolsk. Perser, etiopier och puteer, alltså de aflägsna sydfolken från Turans stepper i en stor båge öfver Iran och Etiopien till Afrikas vesterland." Om två af Gomers söner, 1 Mos. 10:3, säger han: "Askenas är den skandinavisk-germanska folkätten," om Rifat, att den är "Frankrikes och Britanniens kymrisk-keltiska folkgren." Irländarne höra sålunda dit. D:r Fjellstedt säger om Togarma, att från dem härstamma armenierna och de nuvarande kaukasierna m.fl och om Magogs efterkommande, Hes 38:2, att de finnas troligen i Ryssland, Tartariet och efter någras mening i Kina.

Det är sålunda att märka, att dessa folkslag, som här uppräknas, hufvudsakligast äro sådana folk, hvilka romarne aldrig underkufvade, och hvilka aldrig tillhört det romerska riket. Så är förhållandet med Ryssland, med större delen af Tyskland och Österrike norr om Donaufloden och öster om Rhenfloden. Likaså med Kina och Tartariet, d.ä. Mongoliet. Likaså med Irland. Det var just dessa keltiska folkslag, såsom irländarne, invånarne i nordligaste Skotland m.fl., hvilka romarne aldrig kunde besegra. Persiska folkraser och religioner finnas uti sjelfva Indien, sålunda utom det forna romerska riket österut. Uti Afrika sträckte sig troligen romarnes välde ej heller så långt som dit, der afkomlingarna af de nämnda folken, "etioper och puter," nu bo.

Man kan icke undgå att lägga märke till, huru Tyskland på senaste tider på alla upptänkliga sätt söker närma sig Ryssland. Likaså Rysslands stora inflytande i Kina och äfven öfver Persien, Abessinien (ett af Etiopiens folkslag) och till och med öfver Turkiet. Hvad betyder allt detta? Jo, att det icke skall blifva svårt för antikrist att få till stånd ett stort folkförbund med Ryssland i spetsen af alla de riken i Europa, Asien och Afrika, hvilka liksom en ring omsluta det gamla romerska rikets område. Små förberedelser göras till och med redan för antikrists tredje infall i Palestina, då folken och "konungarne från östern," Uppb. 16:12, d.ä. från Babylon, Persien, Afghanistan, Indien, Kina och Japan (japaneserna äro ock mongoler) och från södern, d.ä. från Abessinien m.m., och från norr, d.ä. Ryssland, Tyskland, en del af Österrike, Irland och Mongoliet, då dessa folk skola lika villigt ställa sig till antikrists förfogande, som förut de tio rikena gjorde det.

Antikrists utgångspunkt för sitt sista infall i Palestina blir sålunda Petersburg. Det är dock ganska möjligt, att zaren af Ryssland haft sin hand med i spelet, både vid det första af Frankrike ledda anfallet på Syrien och Palestina och vid det andra från Konstantinopel. Vi vilja sedermera visa, huru dessa tre infall af antikrist i Palestina med en förvånansvärd noggrannhet stämma med såväl Antioki tre infall i Palestina, Dan. 11:28, 30, 41, som med det antikristiska väldets föreskuggande anfall på Palestina (under _års_uppfyllelsen), nämligen först af romarne år 70, sedan af turkarne år 637 och så från Ryssland (hvilket sista ju faller samman med den bokstafliga uppfyllelsen.) De stämma ock, såsom är visadt, öfverens med Uppenbarelsebokens tre stora krig: under andra inseglet, 6:4, i midten af veckan, 12:13, 16, och i slutet af veckan, 19:19-21.

Den femte skålens utgjutande öfver vilddjurets tron är sålunda straffdomarna öfver hans välde och auktoritet. Skall man tänka på någon särskild stad för hans tron, der han skulle hafva sitt hufvudqvarter vid femte skålens utgjutande d.v.s. alldeles vid slutet af de sju åren, då blir det i sanning Petersburg, ty det är just der han då drifver sitt spel för ätt uppegga ryssarne att hjelpa honom eröfra Palestina. Ryssland är redan nu mörkt nog, och dock läsa vi, att antikrists rike vardt förmörkadt. Dock är nog här äfven Rom inbegripet, i ty att "konungarna på hela jorden," 16:14, skola församlas till den sista drabbningen.

Vi betraktade femte basunen såsom hänsyftande på domen öfver spiritismen och sjette basunen på muhammedanismens framfart med den nybildade babyloniska staten såsom utgångspunkt. Att nu sjette skålen, som förorsakar Eufrats uttorkande, syftar på straffet öfver den babyloniska muhammedanismen är klart nog, och då skulle man ju helst kunna antaga, att femte skålen framställer slutdomen öfver spiritismen, hvilken, såsom ledande sitt upphof från satan sjelf, kan anses utgöra antikrists "tron," d.ä. välde och auktoritet, mer än något annat. Eufrats uttorkande får fattas både sinnebildligt, d.v.s. att det nybildade babyloniska väldet får ett väldigt dödsslag, att stenen hamrar på detsamma utan misskund, men äfven bokstavligt, så att den stora flodens vatten ej skall förorsaka något hinder[10] för "konungarne från östern" att lätt komma öfver densamma på deras tåg att förena sig med de andra antikristiska från norden till vestern kommande arméerna. Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina.

Det är äfven då draken, antikrist och den falske profeten (den onda treenigheten) skola samtidigt genom de 3 onda andarna ur deras mun, 16:13, använda allt sitt inflytande öfver alla jordens konungar "att församla dem till strid på den dagen, den allsväldige Gudens stora dag." Icke underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare. Antikrist är vred, ty hans anhängare hade ju blifvit straffade redan vid den första vredesskålen och hans "trons" ledande män vid den femte. Den falske profeten är vred, ty hans spiritister straffades likaledes vid den femte skålen och hans babyloniska muhammedaner vid den sjette. Ej underligt, att nu både de två sjelfva, såväl som deras förman satan sjelf, göra sitt bästa. Draken får nu hednaverlden på sin lott (Kina tillbeder draken och har hans bild som sitt riksvapen), antikrist den s.k. kristna verlden, och den falske profeten den muhammedanska. Det vapen, som antikrist begagnar, är nog hufvudsakligen: revolutionsanda; den falske profetens: religiös spiritism uti sin allra kraftigaste form för att hämnas den femte skålens bitterhet, 16:10; och draken: den afgrundsdiplomati, som utgör föreningslänken emellan de andra båda. Skönt är att se, huru Gud till och med under vredesskålarna har ett folk på jorden, hvilket uppmanas att "vaka och bevara sina kläder," v. 15.

Platsen, der dessa arméer, de största verlden någonsin skådat, skola sammandragas, är Harmageddon, en ofantlig högslätt i Palestina, som sträcker sig ända från Karmel till Tabor, och der förr många slag hafva stått. Ordet betyder Mageddons berg. Mageddo eller Megiddo var en stad vid bäcken Kison. Det var deromkring de kananeiska konungarne under Deboras domaretid ledo ett så förkrossande nederlag genom israeliterna, då "Kisonbäcken bortsköljde dem," Dom. 5:19. D:r Clarke säger: "Denna slätt har blifvit vald till lägerplats i hvarje strid ifrån Nebukadnesar, Assyriens konung, allt intill Napoleon Bonapartes olyckliga tåg till Syrien. Judar, hedningar, saracener, kristna korsfarare och Kristusfientliga fransmän, egyptier, perser, druser, turkar och araber, krigare af hvarje folk under himmelen hafva uppslagit sina tält på Esdraelons slätt och hafva sett deras olika länders fanor vätas af Tabors och Hermons dagg."

Vid den sjunde skålen skedde en förfärlig allmän jordbäfning, kanske den, som omtalas i Es. 24:19, 20: "Jorden brister och brister, jorden remnar och remnar, jorden darrar och darrar, jorden raglar och raglar såsom en drucken och gungar såsom en hängmatta" o.s.v. Denna jordbäfning är sålunda verldsomfattande uti sina verkningar, och städer långt skilda från hvarandra beröras deraf. Jerusalem blir då deladt i tre delar. "Folkens städer föllo." Det är då Rom, Konstantinopel, Petersburg, London, Paris, Berlin, New York, Chicago, ja, äfven Köpenhamn, Stockholm och Kristiania m.fl. skola falla. Då kommer Gud äfven ihåg staden Babylon, hvars dom beskrifves uti kap. 18.

Den stora skökan.

Lägg märke till, att allt är stort under vedermödans tid. Vi läsa om "den stora vedermödan," 7:14, "den stora jordbäfningen," 16:18, den siste, store antikrist, som Johannes talar om, 1 Joh. 2:18 (enligt somliga läsarter antikristen), "den stora skökan" och "det stora Babylon:" Se vidare "stora tecken," 11:13, "Guds vredes stora vinpress," 14:19, o.s.v.

Mången har undrat, hvarför Herrens ande så noga och utförligt beskrifvit alla de händelser, som afsluta denna tidsålder, hvarför han dermed upptagit så mycket utrymme, nemligen större delen af Uppenbarelseboken. Saken är helt enkelt den, att dessa kapitel 6-19 af Uppenbarelseboken beskrifva mognandet af skörden från allt det sataniska utsäde, som blifvit sådt under många föregående århundraden eller årtusenden, och utaf denna skörd kan man sedan lära sig spåra de fröns och knoppars utseende, som förut existerade, samt faran af att gifva dem näring.

Men rörande den stora skökan är det godt, att vi ej behöfva sväfva i okunnighet om, hvad som dermed menas. Hon förklaras nemligen vara en stad —"den stora staden Babylon," 17:18; 18:2. Det är alltid tryggast att blifva vid det, som är skrifvet. Den sköka eller det Babylon, som här omtalas, är vidare den sköka eller det Babylon, som finnes till under den tid, som här åsyftas, nemligen vredestiden eller den stora vedermödans tid. Att dermed ej framställes falsk religion under alla tider är klart af Uppb. 1:1. Detta nya Babylon kommer utan tvifvel att byggas vid Eufrats stränder likasom det forna.

En ingalunda liten stad med flera tusen invånare fins der allaredan. Jernbanor äro redan planerade att löpa till densamma, och der blir det den falske profeten skall förlägga skökans hufvudqvarter. Han sjelf, såsom antikrists trogne evangelist, är väl större delen af tiden stadd på resa! Hvarför väljes då just Babylon dertill? Vi må nu ej glömma, att den falske profeten vill upprätta en verldsreligion. Skulle han välja endera Rom, Petersburg, London, Berlin eller New York till skökans residensstad, då hade visserligen hvart och ett af de namnen god klang, men endast för en af de tre stora kristna kyrkorna, romersk katolska, grekisk-katolska och protestantiska, och ej för de andra och ännu mindre för muhammedaner, brahmaister och buddhaister. Skulle han återigen välja Konstantinopel, Benares eller Peking, då hade det god klang för muhammedaner, brahmaister och buddhaister, men ej för vesterns religiösa menniskor. Skulle han välja Jerusalem, passade det för judar, men ej för de andra. Han är derför klok nog att välja en stad, som passar för dem alla. Hans val faller då på det gamla ärevördiga Babylon, Namnet anses först hafva blifvit det gifvet af Nimrod, dess grundläggare och "den förste väldige på jorden," "den väldige jägaren," 1 Mos. 10:8, 9. Han påstås dock hafva kallat den Babil, hvilket betyder Guds. port, men att detta namn efter tungomålsförbistringen blef ändradt till Balal eller Babel, hvilket betyder förbistring. Det var i forntiden bekant för sina vallar, jernportar och hängande trädgårdar, som voro de största ibland konstens under.

Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan konungaborgen var byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v. 19.

Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det bokstafliga utaf ett ord, som så allmänt begagnas som ett uttryck för en tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg …, till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk. 6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.

Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar, blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då Rom (möjligen Paris), för grekiska Petersburg (möjligen Konstantinopel), för den protestantiska London (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen Konstantinopel (troligen ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för judendomen Jerusalem, för brahmaismen Kalkutta, (möjligen: den heliga staden Benares), för buddhaismen Peking (måhända Tokio, Japans hufvudstad).

Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar likna hjortar … som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.

Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna ("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden under den tid det Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de jordens konungar, v. 9, jordens köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid, hvarom det är fråga.

Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under denna tid sker på hela jorden, ledes från staden Babylon. Det är derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund deraf, att folkopinionen blir emot all religion. De tio konungarne skola begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "Gud har gifvit dem i hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.

De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: spiritism, 17:2; bolande med verldsmakterna, under det hon skulle förkunna den sanna religionen, v. 3, 9; vidare yppigheten (den rike mannens synd), v. 3, 7, hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas skökodöttrar antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5; vidare förföljelse mot Guds folk, v. 6; och hennes förskräckliga högmod, v. 7; samt slutligen det slafveri, uti hvilket hon bragt menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.

Kap. 19.

Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att både konungar, köpmän och skeppare fälla tårar, v. 9, 11, 19, förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran, v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de gamla profeterna och helgonen.

Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en motsats till det berg, "hvarpå man kan taga," v. 18, hvaraf följer att intet af allt, han i v. 22-24 uppräknar är på jorden. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror, d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på jorden, och den andra församlingen i himmelen.

Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets heliga) ej utan oss skulle blifva fullkomnade." Gamla testamentets heliga voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket, hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla fullkomnande inträder samtidigt med vårt.

I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda" kroppsligen, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" i tron, hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen. Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till "Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock endast i tron vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.

Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok, så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga," hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och det, hvarpå man ej kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som kan beröras endast med trons och hoppets hand.

Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19 är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall, eller som om åskan hade gått, v.6,—så många voro de. De synas ej heller vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i stället öfver, att bröllop nu skall firas.

Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet "trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes. 2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som brudförare vid "lammets bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva bruden der, utan äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att tjena såsom brudtärnor vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas på jorden och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under hvilken han skall taga riket i besittning.

Äfven de, som inbjudas till gäster vid denna måltid, kallas "saliga." Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden, såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka," de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas, när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.

Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart, men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning, utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör, att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan, o.s.v.

Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva, endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden. "Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver allting åt församlingen, som är hans kropp," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull skall en man öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men jag säger det om Kristus och om församlingen," 5:32. Kan något vara tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning, insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja. De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty nu uttages kroppen eller bruden och inga andra. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "gäster" uttagas.

Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.

Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en "krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8, 14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett helt annat ord. (Det förra är byssinos, det andra linon.) Att änglar åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31, men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att det ej är änglarne utan helgonen.

De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och pålade.

Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun … och den enes hand skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.

Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas "utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst."

På pingstdagen utgöts af anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två gånger upprepade uttrycket "af min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är med eder."

* * * * *

Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo, Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "samlat," kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem såsom sändebud till de hednafolk, som icke hafva hört talas om mig, och som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden" (evangelisterna), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår den sista bjudningen före de tusen åren.

Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är efter den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken," kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid åsynen af menniskans sons uppenbara tillkommelse, som dessa änglar utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att samla alla folk, som äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.: "När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.

Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara. Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä. Jesu vittnen, visande, att de haft dem ibland sig; hvaremot de i Upp. 20 dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast de lefvande, i Uppb. 20 endast de döda. Domen i Matt. 25 sker på, denna jorden, den i Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är före de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten, qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut bortsopat de flesta af menniskorna.

Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom förut, utan måste samlas till den på oljoberget stående domaren. Under hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen getterna. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3, utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.

Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk, och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen getterna, d.ä. sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43. Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast fåren, och om dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit "rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig," Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat sina medmenniskor godt—gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt. 25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva födda på nytt. Då är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då (kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet inträder.

Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning (d.ä. de judiska, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es. 66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga 75 dagar enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260 dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar efter Kristi nedstigande på oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem, och de andra 45 med att samla och att döma dem.

När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.

De sju klasserna af Israel äro:

1. Gossebarnet, kap. 12, som upptages.

2. De 144,000, "förstlingen," kap. 7, som beseglas emot plågorna och få stanna såsom Guds vittnen på jorden.

3. De som dö af dem, som hafva "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 14:12, 13.

4. Skaran på glashafvet, 15:2, som upptages.

5. De, som bo i Babylon och uppmanas att gå ut, innan staden brinner upp, 18:4.

6. De, som omvändas vid Jesu nedstigande på oljoberget, d.ä. gossebarnet "utan värk," Es. 66:7; Sak. 12:10, hvilka tillsammans med klass 2 och 5 utgöra den skara, från hvilken de sista judiska evangelisterna utgå.

7. Alla Israels "bröder" från alla hednafolk, som dessa evangelister samla, Es. 66:20.

De sju klasserna af hedningakristna äro:

1. Själarna under altaret, 6:9; 20:4, som dö.

2. Palmbärarne, kap. 7, som upptagas.

3. De som dö af dem, som blifvit frälsta genom ängelns predikan, 14:6, 13; (= tredje klass i 20:4).

4. Den mognade "säden," 14:15, som upptages ("skördas," v, 16)

5. De, som uppmanas att "vaka," 16:15, hvilka synas få stanna på jorden, tills Herren nedstiger på oljoberget.

6. De, som frälsas vid "tecknet," Es. 66:19, då Herren nedstiger på oljoberget, och som tillsammans med klass 5 blifva de sista hednaevangelisterna.

7. Fåren i Matt. 25:33; Sak. 2:11; de sista som frälsas genom dessa evangelister.