FJERDE AFDELNINGEN.
De 70 årsveckorna.
Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.
Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v. 4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en delvis återställelse af Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels fulla återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets (= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.
Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter 70 sjuor," nämligen af år (ty det var angående år, han hade frågat, v. 2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och "skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle då varda byggdt och smordt.
Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder: 1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434 år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de 70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att staden Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när templet skulle byggas.
Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2, ty då gafs tydlig befallning att uppbygga staden. Detta inträffar år 454 före Kristus.
Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. efter 483 år skulle Messias dödas.
Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29 efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år före vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den vanliga tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första 69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från profetian sjelf och från historien—profetians uppfyllelse. Helt annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor), sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69 endast till Kristi död, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.
Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.
Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens Gud skulle upprätta ett rike, v. 44. Det var talet om detta Gudsriket, som gjorde, att hela Palestina kom i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk," och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "han drog sig undan." Men vid ett senare tillfälle drog han sig icke undan, nämligen vid intåget i Jerusalem.
Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer en konung i Herrens namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare, näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut; det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus" då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: Jesus erbjuder sig vid detta tillfälle att blifva deras konung. Han ville liksom säga: "Nu hafven I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga konungadömet och införa de tusen årens härlighet."
Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den 69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad, och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till hedningarna och upprättat riket.
Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är helt enkelt så här: det skedde icke så, och det visste Gud. Och just derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd sig att blifva.
Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss döda honom, så blir arfvet vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också konungen dem, då "slutade judarnes klocka att gå," och sedan har den stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser, kap. 6-19, uppfyllas.
Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen; församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas dermed, att den upptages—då, men ej förr, begynner åter den rensning af templet, den judafolkets omvändelse som ett helt och de straffdomar öfver hedningarna—med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han förra gången ej fick utföra, och då skall det ske, med eller mot deras vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att rena templet, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen åren; nämligen ett bönehus för alla folk. Matt. 21:13; Es. 56:70.
Men af alla templets besökare synas inga andra än de små barnen velat hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!" Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet, Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas" och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och mottog hyllning, hvarest han fick den.
Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle få se honom, förrän de skulle välkomna honom med samma ord, v. 39, som folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin församling, sin drottning, som han vunnit under mellantiden.
Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre … du, som håller förbundet," v. 4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga förbundet och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga förbundet—och afskaffa det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."
Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse, det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.
D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: Förödelsens styggelse betyder öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet; midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller 1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22. Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.
Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år, indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m., samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som huru många dagar hvar och en behöfver.