TREDJE AFDELNINGEN.
Jordens eröfring begynner.
Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.
I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och dock, huru skönt är det ej, att
det första inseglet
tros vara ett fredsanbud till de upproriska, som kanske ännu knappt hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen—eller kanske hos de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga ville jag uppbränna. Eller—man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre fred med mig!"
"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den." Att han är beväpnad med båge och ej med svärd visar, huru han kan träffa sina fiender på afstånd. Många skola då falla Herren till fota, både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna länderna.
Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!" utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma, förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista kapitlet.
Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar på jorden. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp. Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt de förut gått i förhärdelse.
D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp. Bruden var vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att det är församlingen, som liknas vid de tio jungfrur, utan riket. "Då skall himmelriket varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn, såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att "vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan "halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och martyrdöden vänta nämligen dem, som då omvända sig.
Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl dem, som vilja omvända sig.[6]
Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända, troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre änglar," omtalade i kap. 14:6-10.
Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "och se", kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena inbjuda till att komma och se på, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s. representanter af Guds församling, hvilka frammana de fyra hästarna enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."
Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få frammana den hvita hästen, som tyder på den stora väckelsen, innan vi frammana de andra ryttarne, som tyda på krig (den andra), hunger (den tredje) och pest (den fjerde). Ropet: "Kom" från våra läppar der uppe, skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande af hvilka medel som helst."
En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra medel tillgripas; och så hafva vi
det andra inseglet
med det verldskrig, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den röda hästen är troligen antikrist sjelf. Den röda hästen passar mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af 2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att Gud sänder ryttaren på den röda hästen omedelbart efter ryttaren på den hvita! De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden borttagas från hela jorden. Ett slagtande skall icke endast förekomma emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser, religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga, emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i upplösningstillstånd.
Det tredje inseglet.
På verldskriget—nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga på—"verlds_slagtandet_" (de skulle slagta hvarandra) följer den förfärligaste hungersnöd. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön, en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas familjer intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.
Det fjerde inseglet.
På hungersnöd följer pesten, som här kallas "döden" i samma bemärkelse, som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den blacka, likfärgade hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor. Vid
det femte inseglet
se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning. De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb. 20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första 3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första delen af versen.
Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i mellantillståndet. De aflidna kunna bedja—"de ropade med hög röst." De kunna vänta på fulländningen—"huru länge dröjer du?" De kunna vara medvetna om, hvad som försiggår på jorden. De visste, att deras blod ej var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna höra—de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få uppenbarelser—de fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn, men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen, hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med gå i sömnen (somnambulister).
När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag min andedrägt. Nej, _anden—den egentliga varelsen—_lefver, äfven sedan den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta: "Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst, i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare derigenom, att han dött. De döda uppstå ju samtidigt med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18. Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva inträffat samtidigt med hans arbete på jorden (om han valt att stanna der) framgår tydligt deraf, att han måste välja och taga endast endera delen. Eljest hade intet val behöfts, i ty att han ju kunnat taga den ena "delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen" ("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.
Huru särskildt troende, som erhållit det eviga lifvet, kunna tro, att de skola vara utan detta eviga lif—apostlarna nu snart i 2,000 år—emellan döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan endast kropp. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen," der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs 12:te kap., att han trodde på möjligheten af ett tillstånd utom kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.
Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för att bevisa, att de troendes andar icke ens kunna vara komna till paradiset. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda af Sveriges städer), att han "uppfarit" till städerna (i landet), lika litet kan det sägas om David, att han farit upp till himlarna (till alla sålunda), derför att hans ande kommit in i en enda af dem. Men hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är, att det var Kristus och icke David, som farit upp i himlarna för att såsom medregent sitta på faderns högra sida. Det är denna senare del af versen, som är dess hufvudklämm.
Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och som såsom uppstånden har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, hela David är der, d.v.s. hans själ med hans förhärligade kropp. Men till och med då är han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den platsen innehafves af Kristus ensam, och det var just detta, Petrus ville bevisa.
På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den, att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det, som sker "under solen," v. 6, d.ä. på jorden. Här står sålunda intet ord om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v. 7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.
Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den, som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning, verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9, d.ä. för denna jorden—ty det är just om den saken, det är fråga. Om en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen, under sömnen, utan endast, att de ej kunde få den njutning och kunskap, hvarom han talade. Ännu mindre menade han, att de skulle tillintetgöras. Likaså här.
Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den "lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid," Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna tacka för tidens välgerningar, vi kunna njuta af Jesus—hvilket väl blir vår hufvudsakliga sysselsättning—vi kunna bedja om Guds saks framgång på jorden—o, hvilka trosböner!—och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11, samt innerligt vänta efter hans uppenbarelse—detta dock mest för Jesu egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt "hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den rike mannen och Lasarus.
Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan de äro den sista domstidens blodsvittnen."
Sjette inseglet—det stora bönemötet.
Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.
När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap. 12:6 med kap. 12:14), eller att med en tid sålunda menas ett år. Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt. 24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de ogudaktiga skola få se menniskosonen sitta på kraftens högra sida"—då kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men under hvilken särskild tid af denna dag det händer, vore svårt att se utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske, hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det sjette.
Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra, nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände, att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs efter Jerusalems förstöring enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del svårigheter undanröjda.
Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och "förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens början. Uppb. 11:2.
För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg, att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men judetroende, och hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen församlingens, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens ord, ville naturligtvis äfven säga henne något.
Vidare visste han, att efter församlingens undanryckande, under sjelfva vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet passa för alla dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende under Jesu tid före hans död voro förelöpare.
Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like: konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte, som sitter på tronen, och för lammets vrede!"
Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla lammets" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens äfven under inseglens förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.—De borde hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300 millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.
Här några ord angående
betydelsen af vreden.
Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen, vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof att vara på jorden under de två första och slippa den sista. Begge dessa klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet, hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan den tillkommande vreden. Det är från denna särskilda vrede och från hela denna vrede, som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem, som frälsas under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds församling af Herren sjelf tages helt bort från jorden. De tro sålunda, att "Guds son, hvilken de vänta från himmelen," skall genom denna sin ankomst frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.
Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena, att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det "de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar. Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan vredesskålarna utgjutas.
Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det måste taga tid för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under den tiden på jorden, som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds församling, som blef upptagen före vreden; 3) att antikrists förföljelser just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans förföljelser.
Lägg vidare märke till 4) den vedermöda, som de arma menniskorna då måste lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro samtidiga händelser, att de två förra fortsätta ända till slutet, likasåväl som vreden, och, om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra. Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda, emedan det kommer genom och till menniskorna.—Gud sänder det, menniskorna lida det; det är hela skilnaden.
Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från vreden. Derom äro alla ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är Guds vrede endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela vreden. De äro afslutningsprocessen på vreden,—det är nu allt. Vreden synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro, eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med basunerna och slutar med skålarna.
Men hafva vi då vrede (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa insegel och basuner? Ja, och alldeles liknande vrede till och med. Den andra skålen utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra basunen ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad, men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje utgöt sin skål i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4; den tredje basunen ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin skål öfver solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8; "den fjerde ängeln basunade och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12. Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt mörker, den andra gången onaturlig hetta. Vrede båda gångerna.
Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk på jorden, 16:15, likasåväl som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna, 9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och vedermöda för menniskorna.
"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre kunna antaga, att de skola få vara på jorden under skålarna och borta under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon direkt "nöd, som står i förbindelse med antikrists uppträdande," hvaremot det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna—då utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens, de andar utgå, som värfva rekryter för antikrists armee— som Guds barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform. Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad såväl under basunerna som under vredesskålarna.
Men huru är det då under inseglen? Är der någon vrede under dem? Vi hafva just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist—är det icke vrede såväl som vedermöda och nöd?
De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds barn—för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som helst—använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.
De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från vreden vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina händer, sigtande på dem.
Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.
Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet. Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen ifrån Herren blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v. 12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o. s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke heller är der någon skillnad, om vi stanna vid hvilka som dömas.
Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.
Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14 försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef synlig jemte tronsittaren och lammet.
Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt, att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir synlig för jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.
Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt på hästen och med hans här," 19:19.
Kap. 7.
Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer, adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar, engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v., sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass, bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2) att församlingens nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres på judar och de andra folken, är slut.
Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt står, att de beseglas för att kunna blifva qvar under vedermödan och dock ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.
Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan den stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan komma. Johannes ser dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den "skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa 144,000 skulle beseglas (ej hade blifvit det) 7:3, ser Johannes redan den stora skaran komma ur den stora vedermödan.
Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "Krig" (andra inseglet), "hunger" (tredje), "pest och vilddjur" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som sändas mot den upproriska jorden.
Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?—Jo, icke mindre än tre grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan—ja, af hvilka många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye härskaren:
1. Själarna under altaret, hvilka dö som martyrer genom halshuggning, 6:9.
2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.
3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.
En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått till paradiset; en annan får stanna på jorden, ehuru beseglad emot straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till himmelen. Både paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den "hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.
Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina kläder. Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder—hvarmed enligt kap. 19:8 menas lefvernets rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga handlingar")—hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om, att Herren är oss af Gud gifven till helgelse och förlossning, 1 Kor. 1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit kläderna och voro så passande att upptagas.
Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden, på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel. Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor, afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "alla folkslag och stammar och folk och tungomål."
Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de 144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna. De kallas ju dessutom "Guds tjenare," v. 3. Dock ej så till förståendes, som att de judar, som nu blifva sant omvända, skulle blifva qvar och blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem upplyftade, men derefter komma dessa 144,000 att vakna upp, och det kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt, att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna, komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då behöfva de dem."
"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!
Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de 144,000, som Guds tjenare på jorden, själarna under altaret, tjenande Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran, "tjenande honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa afdelning.