XLI.
Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat.
"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.
Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation hvilade deröfver.
Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af en skymt af vemod.
Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt.
"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta Qvidja! Ack, hvarför fick icke han glädjas deraf?" En klar tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter väcka dessa minnen."
"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera. Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig glädje."
"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja."
Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går till Åbo med ett kronans skepp."
Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Na, hvad hörs?"
"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon."
"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt."
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.
"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande, slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig helsning till afsked."
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är."
"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.
"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. Åtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade erhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte, och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som en bondqvinna."
Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt vägen.
Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.
Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen säger ynglingen: "Jag har kommit för att utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat den åt mig?"
"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är större synd att hålla, än att bryta."
"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"
"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar i en ädel hand."
"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på försöket."
Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du? Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner har icke burit hand på sin konung."
"Och dock, Hebla, har han så gjort,"
Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder, jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så, men jag — jag tror dig icke!"
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."
Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga."
"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle konung, då hade jag fordrat min pant af dig, nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?"
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."
"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver du dem?"
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:
"Nej, Weli, icke behöfver jag ord."
"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."
"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."