XV.
Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha bara tålamod."
Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande.
"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, släntren J fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"
Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes tydligt öfver den andra.
"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.
De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter, oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det, att der ej blir att stå sten på sten."
Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.
Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda mordet.
Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor!
I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona. Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de upproriske.
Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram hit?"
"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att detta föranledt denna nya resning."
"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."
"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.
"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man, för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och, rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de brefförarne och kastade dem i en vak på isen."
"Nå än Abraham sjelf?"
"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom, ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången till Sverige."
"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"
"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och plundrande, ha de åter vidtagit."
"Hvem anför dem nu?"
"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den största. Ofverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar, men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han vara!"
En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från bönderna?"
"Intet."
"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat."
Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.
"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är mer än en ärlig krigsman kan stå emot."
"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk, och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa."
"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt, emot hans furstliga onåde."