XXXVIII.
Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning eller yttrande något ord.
Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är styrkan bruten, är modet krossadt?
Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, hon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan på det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat och offrat allt, för samma idée, för "konungen." Hon hade kämpat för den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land att mana godt före, att verka ädelt och godt före, hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner och anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. Då drabbade ännu ett slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som ännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in i den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu sjönk modren tillsammans för slaget.
Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade burits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle gjutas, ännu nere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur voro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.
Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning öfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu utbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och skärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken, att kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för att i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods.
Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet sjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon ännu skakades af konvulsiviska snyftningar.
Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista helsningarna från sonen och brödren grepo än mera djupt, genom medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och på den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet äfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut tanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och långvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.
Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne åter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.
Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, och läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför henne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och för de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde Hebla och Sigrid.
Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna sängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, dörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig ned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.
Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta hvad hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!"
Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna brusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart reste han åter opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock huru förfärliga dagar jag upplefvat."
Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.
"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba.
"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var så rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att han lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se er."
Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik nyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda matta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sin far. Han omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig gossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning omtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld, sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och tjugutvå faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, hörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull."
Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa händelser, så som han det gjorde.
Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde henne ut i det yttre rummet.
"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med tåren i ögat."
Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de bedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu med Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre rummet, stängde Peder till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala med dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha också delat allvare mången gång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall gömma den åt mig."
Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill, Weli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke sjelf?"
"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. Jag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor får veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!"
Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer mig."
"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag här svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der är min pant, Hebla, förvara den åt mig."
Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju synd, förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode Gud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga ed?"
"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall jag afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla, kanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se der åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. Framför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre."
"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den förfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig."
Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i
Heblas hand qvarlåg hans eds underpant.