FÖRSTA KAPITLET.
Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt uppmuntringsrop — »Good cheer!» — till människorna. Hans sång jublade av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av frukt, myriader insekter — och aldrig ett dyft att göra utom att bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel lycka.
Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt, hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande genom fruktträdgården.
Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost, fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten, små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.
Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär, vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren, dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.
Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.
Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten, då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt vad som har hemortsrätt i denna del av landet — underjordiska, krypande eller bevingade varelser — finns i Limberlost; men framför allt är det ett favorittillhåll för fåglar.
Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar, risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar; nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut, fylla träsket med klagande ljud.
Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.
Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel med vackra fjädrar.
Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle, att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av resultatet.
Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig an med att ruva, innerligt glad och belåten.
Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och begärde eftertryckligt mat.
Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken. Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.
Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste, som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion. Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» — »Hir! Hir! Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.
Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet först, så att vattnet rann med fjädern.
Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad, att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans bekantskap.
Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.
Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.
Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det, visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög, vild utflykt.
Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält, som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader. Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.
Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.
Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var. Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara, glidande silver var en hemlighet för kardinalen.
Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna ojämförliga höstdag.
Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink, som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen. Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.
Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt. Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!
Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.
Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig. Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en påfågel och skrockade som en nötskrika.
Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good cheer! Good cheer! Good cheer!»
Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt! Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid till sin familj vid kvällens inbrott.
Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned och fann ett vinterhem efter sitt tycke.
Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så mycket man ville.
I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han, då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.
Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att det var ett riktigt under.
En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer! Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»
Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska lukt var frömjöl från trädens hängen.
Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast, marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte, och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd, gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden. Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed vägarna och klädde varje kal fläck.
Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista. Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark, som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem igen.
Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden, fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar, stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.
Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna. Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.
Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna, och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit. Nu var det slut med att lata sig.
Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo. Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde han sin färd norrut.
Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen, att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.
Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka, och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av hans: »Good cheer! Good cheer!»