ANDRA KAPITLET.
Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.
Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn, som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta maskar.
Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin bostad.
Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung, var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna, visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.
Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel. Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen. Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.
Varje morgon kom det nya par — prydliga unga honor, nyss återkomna från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl med dem.
Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta. Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.
Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han. Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran? Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i hela trakten att söka upp honom.
Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.
En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater. Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft. Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade. Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.
Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon, och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han, den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!
Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck, där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills han var alldeles torr.
Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den glittrande floden: »Vått år! Vått år!»
Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:
»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»
»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en hedersman, — om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»
Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln, om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en människa.»
»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»
Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter sitt: »Vått år! Vått år!»
Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över sädesfältet ner till sångaren.
»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu är det någon, som ropar mig ner till floden.»
»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.
»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var är du, säg?»
Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg som ett purpurrött streck i luften.
»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.
Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben. Abraham såg helt förvånad ut.
»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»
Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade, tjippade och väntade på ett svar — »tjip, tjip» — från en liten guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.
»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja, inte vill jag stå efter i artighet ...»
Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.
»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas, att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man kan komma här på jorden.
»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? — alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra, fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor. Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn, benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna, lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter, som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn, som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.
»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»
Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade närmare.
»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den, då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ... kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.
»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill. Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill, tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»
Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt »tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.
»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen. Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och skamligt sätt’ — ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan, den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.
»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag, som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt att sikta på som du, så grant som du lyser.
»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig, råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare att föda dig och försvara dig än jag!»
»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.
»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant, lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt tystlåten karl!»
Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt militärisk hälsning.
»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö ... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida, strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»
»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.
Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången. Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full hals: »Vått år! Vått år!»
Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig ensammare än någonsin.
Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag, blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta, brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han följde.
Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte. Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt beväxta med snår av lövverk.
Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom. Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten. Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.
Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.
Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina sällsyntaste skatter — solskenets guld, vattnets diamantdroppar, smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen. Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.
Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor? Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»
Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.
Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas, och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här! Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd hagtorn.
Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så behagfullt han kunde.
Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen — alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det, ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.
Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet, hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.
Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.
»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»
Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder, och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.
Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd, att hon ej kunde röra sig på en lång stund.
Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.
Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle främling!
Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse, men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis. Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det, och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom aldrig igen.
Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton från den lysande främlingen.
Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka, tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.
Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom. Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska budskap: »Vått år! Vått år!»