TREDJE KAPITLET.
»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång. Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar skulle undgå honom.
Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor. Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.
Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen. Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens, och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga, hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren, förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri. Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.
Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten. Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med så lidelsefull längtan.
Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»
Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära — den skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade på honom med skrämd förvåning.
Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat. Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel, och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal, som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade.
Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!» bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet. Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt. Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor.
Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade han in alla de stormande känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!»
Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar. Kardinalen kände, att stunden var inne för honom.
»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner, så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg.
I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde, bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv dagsresa, innan han själv märkte det.
Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat en sådan jakt som den hon narrade honom till under de följande dagarna. Av fruktan och blyghet hade hon tillbragt nästan hela sitt liv bland småbuskarna. Kardinalen var en trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. Han älskade att gunga i vinden och skjuta fram genom rymden som en pil. Att så där vingla fram över trädstockar, bland löv och genom toviga snår tröttade och retade honom mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland drev han henne ur hennes gömställe, och då rusade hon vilt uppför kullar och nedåt dalar, sökande ett nytt snår; men vart hon än styrde kosan, var kardinalen endast ett andedrag bakom henne, och med varje tillryggalagd mil växte hans lidelse för henne.
Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; endast mil efter mil av outtröttlig förföljelse. Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen beträffade, måste han fortsätta jakten ända till sitt sista andedrag. Det var ett underverk, att den skrämda fågeln kunde hinna undan. Hon var tydligen illa däran, tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar voro borta, och en penna i hennes vinge var bruten. En gång hade hon flugit för lågt och stött huvudet mot en staketribba, så att en droppe blod trängde fram och hon pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen trängt in henne i en vrå och försökt hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga henne att ta reson, men hon slet sig ifrån honom och rusade bort alldeles skräckslagen, lämnande honom efter sig halvdöd av längtan och samvetskval.
Men hur vettskrämd hon var eller vart hon styrde kosan i sin hejdlösa flykt, kom hon alltid ihåg en sak, och det var att inte utsätta kardinalen för den förbittring, som väntade honom vid Rainbow-Bottom. Kippande efter andan, darrande av fruktan, längtande efter säkra gömställen, utmattad och halvblind efter alla olyckor under flykten genom främmande trakter, jagade den trötta fågeln framåt på måfå, men hon skulle hellre ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige förföljare i gapet på de ursinniga fienderna.
Stackars lilla befjädrade varelse! I hela sitt liv hade hon varit stadd på flykt för faror. Hon kunde ej förstå, att kärlek och beskydd nu erbjödos henne i denna granna förklädnad, och hon bara flydde och flydde ...
Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek hade kardinalen en gång låtit sig bli efter, för att hon skulle få vila sig, och innan han fått en aning om, att en annan fågel var nära, hade en oförsynt släkting till honom från Limberlost givit sig med i jakten och förföljde henne nu så häftigt, att hon med ett skrik av fasa svängde om och ilade tillbaka till kardinalen för att söka skydd. Hans vrede vid åsynen av rivalen blandades med det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom i sin nöd, och nu greps kardinalen av ett sådant raseri, att han tycktes växa till sin dubbla storlek. Som en flammande brand av hämnd kastade han sig över Limberlost-parvenyn, så att han föll till marken som en enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och klor gjorde han sitt angrepp, och då han tygat så illa till sin rival, att han hade hoppat bort darrande, med toviga fjädrar fläckade av sitt eget blod, kom kardinalen ihåg sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg förhoppning om belöning.
Hon var så säkert gömd, att fastän han sökte, ropade och bad, fann han intet spår av henne på hela dagen. Kardinalen blev nästan ifrån sig, och hans ömma, bönfallande rop skulle ha rört vem som helst utom en vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken riktning han skulle förfölja henne. Natten kom och fann honom i en feber av kärlekskval och oro, men den bragte vila och besinning. Hon kunde inte ha hunnit så långt. Därtill var hon för uttröttad. Han skulle inte låtsa om, var han var. Snart skulle hon inte längre stå ut med hungerns och törstens lidanden.
Han gömde sig i pilarna nära det ställe, där han tappat bort henne och väntade så tåligt han kunde, och det var en klok plan. Strax efter dagningen kom hon, darrande av fruktan, smygande ner till floden för att dricka. Det var en nästan brutal grymhet, men hennes rädsla måste övervinnas på något sätt, och med ett utrop av triumf var han tätt bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd blick och rusade bort. Jakten började åter och fortfor tills hon tycktes vara alldeles utmattad.
Den morgonen kunde ingen rival sticka sig in. Kardinalen flög bredvid henne och gav henne en smekning eller försökte kyssa henne, så snart det ringaste tillfälle yppade sig. Hon var nästan utsliten, hennes flykt var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen gjorde allt vad han kunde. Om hon stannade för att vila, kröp han så nära henne han vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! Kom hit!»
Då hon tog till flykten igen, motade han henne så skickligt, att hon flera gånger sökte hamn i sumaken, utan att veta var hon var. Då hon gjorde detta, satte han sig på närmaste gren, och medan de båda vilade sig, sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande kärlekssång, djupt nere i strupen, och med varje ton flyttade han sig försiktigt närmare. Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän hon kippade efter andan och flämtade av rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade sig närmare, ty då skulle den lilla skygga varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon tog till flykten, fann hon honom så envist i sin väg, att hon tvärvände och flämtande tog sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt så många gånger, att hon tycktes känna igen sumaken som en räddningsplats, drog kardinalen sig åt sidan och offrade all den andedräkt han hade kvar på en jublande triumfvissling, ty nu började han förstå, hur han skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i luften, och med ett kast, som skulle ha hedrat en flugsnappare, högg han sig en broms.
Med ett ömt »tjip» från gren till gren kom han med den, långsamt och försiktigt. Eftersom han själv var halvdöd av hunger, förstod han, att hon måste vara nästan utsvulten. Han hoppade emot henne ivrigt men varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och bromsen i sin näbb, så att hon kunde se den. Han sträckte ut hals och ben så långt han kunde, då han räckte henne flugan. Vad gjorde det, att hon tog den med ett ryck och flög en halv kilometer, innan hon åt upp den? Hon hade tagit emot mat av honom! Det var en början. Han drev henne försiktigt till sumaken och höll henne med outtröttligt tålamod kvar där hela dagen. Han bar till henne alla utvalda läckerheter han kunde hitta i sumakens omedelbara närhet, och ibland tog hon en bit ur hans näbb, fastän han oftast nödgades lägga den på grenen bredvid henne. I skymningen försökte hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, men kardinalen motade henne med ändlöst tålamod och ömhet till sumaken, tills hon uppgav sina försök och i skydd av en vild vinranka slingrad omkring den gren, som var kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt trötta huvud under vingen och somnade. Då hon sov gott, kröp kardinalen så nära han vågade, och med ett öga på sin lilla gråa älskling och det andra spejande efter varje tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där.
Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var, utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett. Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven.
Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom hit! Kom hit!»
Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig, aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr, ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.
Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut, böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.
Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:
»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»
»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken», svarade Maria.
»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»
Maria fnös till.
»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»
Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon.
Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli, mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.»
Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå; men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem.
»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.»
Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet, öppnade köksdörren och tittade nedåt floden.
Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst. På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!» Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem. På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!»
Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever», sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går jag.»
Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den andra foten.
»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här smörjan», mumlade hon.
Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed rågångsstaketet nedåt floden.
Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram.
Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och glädje.
»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?»
»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet, mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!»
Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan.
»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du kom hit, mitt gull», viskade han.
»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria.
»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att anmärka på henne, må du tro», sade Abraham.
Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna.
Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne, stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen, var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga sig upp till henne.
Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en anständig människa, Abraham?»
»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag tro att jag är.»
»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»
»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»
»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»
Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.
Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes vissnade och tårfuktade.
»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening att visa någon missaktning för kvinnokönet.»
Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham», medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara i fred.»
Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.
»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»
»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken, efter du är så förtjust i dem.»
»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på det.»
Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»
De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom hit!»