2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land.
Bland de lagbestämmelser från 16- och 1700-talen, som kunna betraktas såsom förelöpare till innehållet i våra arbetareskyddslagar, kunna anföras följande. I en skråordning af år 1621 förekommer en antydan till föreskrift om den ålder, före hvars uppnående barn icke borde antagas till lärlingar. Det heter nämligen däri: »Tager någon mästare an någon lärgosse om 14 år mer eller mindre — — så skola hans föräldrar förtinga sådant med mästaren». I ett reglemente af år 1683 för ett glasbruk i Stockholm stadgades att därefter ingen pojke borde i läran antagas under 15 år gammal. Detta reglemente utstakar äfven noggrant arbetstiden.
1720 års skråordning bestämde att en pojke, som skulle antagas och inskrifvas (i skrået), borde åtminstone vara 14 år gammal. Skråordningarna rörde emellertid endast handtvärket. För de fabriksmässigt drifna yrkena gällde de s. k. hallordningarna. I de två dylika ordningar som utfärdades 1739 och 1770 bestämdes intagningsåldern för »lärobarn» till 10 eller 12 år, en som det synes något sväfvande bestämmelse, som väl icke häller spelat någon roll i praktiken. Hallordningarna ålade för öfrigt fabriksidkaren att vaka öfver barnens gudsfruktan och sedlighet samt låta dem åtnjuta behörig undervisning i läsning och kristendomskunskap, hvilka föreskrifter emellertid tyckas ha blifvit helt och hållet åsidosatta, åtminstone under senare delen af den tid hallordningarna gällde.
I 1846 års fabriks- och handtvärksordning, hvarigenom den föregående näringslagstiftningen upphäfdes och näringsfriheten infördes, bestämdes minimiåldern för arbetare uttryckligen till 12 år. Här betonades också yrkesidkarens moraliska förpliktelser mot arbetarna, särskilt de minderåriga.
Det är en anmärkningsvärd, för riksdagen föga hedrande omständighet, att under den långa strid, som föregick antagandet af 1846 års lag, de minderårigas belägenhet icke tycks ha varit föremål för den ringaste omtanke och att t. o. m. de torftiga bestämmelser i ämnet, som skrå- och hallordningarna innehöllo, uteslötos ur riksdagens förslag till ny näringslag. Att 1846 års förordning kom att innehålla de nyssnämda bestämmelserna, måste därför tillskrifvas uteslutande regeringens initiativ. Detsamma gäller om det tillägg till 1846 års förordning, som 1852 utfärdades af regeringen och hvarigenom nattarbete för arbetare under 18 års ålder förbjöds samt bötesstraff bestämdes för användande af minderåriga arbetare i strid mot 1846 eller 1852 års stadganden.
Dessa stadganden, som sedermera sammanfördes i 1864 års nya näringsfrihetsförordning, blefvo emellertid trots straffbestämmelserna allmänt öfverträdda, som man förstår, på grund af bristande kontroll.
Från tiden 1852-1881 kan framhållas följande. Vid 1856-58 års riksdag föreslogs af nuvarande biskop C. H. Rundgren, att barn ej skulle få antagas i arbete förrän de inhämtat folkskolans minimikurs, hvilket förslag emellertid icke vann riksdagens bifall. Vid samma riksdag väckte Nils Hansson i bondeståndet motion om införande af lagstadgad arbetsdag både för vuxna och minderåriga arbetare. Föranledd af denna motion aflät riksdagen 1857 en skrifvelse till Kongl. Maj:t[[2]] med anhållan om inskränkning af arbetstiden, dock endast för minderåriga i vissa hälsofarliga industrier, samt om effektiv kontroll öfver de begärda bestämmelsernas efterföljd. Riksdagens skrifvelse ledde emellertid icke till något resultat. Däremot hade en skrifvelse vid 1862-63 års riksdag till följd, att Kongl. Maj:t år 1870 utfärdade en förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, där utom vissa allmänna försiktighetsmått beträffande arbetslokal m. m. bestämdes en minimiålder af 15 år för visst farligare arbete. Vid 1870 och 1871 års riksdagar väcktes motioner angående skydd för minderåriga af herr Jöns Rundbäck och vid 1875 års riksdag af herrar F. F. Carlson i första och A. W. Staaff i andra kammaren. Riksdagen aflät nu, 1875, åter en skrifvelse till Kongl. Maj:t, denna gång med anhållan om en författning angående minderårigas arbete i fabriks- och handtvärksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver författningens efterlefnad. Regeringen tillsatte med anledning däraf en kommitté, som år 1877 aflämnade sitt betänkande och förslag, i förbigående sagt väl värda att läsa. Fyra år därefter utfärdades så den begärda förordningen, nämligen »Förordning angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtvärk eller annan hantering» af den 18 november 1881.
Denna lag, som hvad själfva skyddsbestämmelserna angår, utan tvifvel ägde sina förtjänster, saknade dock bestämmelser om effektiv kontroll. Öfvervakandet af förordningens efterlefnad anförtroddes nämligen i strid mot erfarenhetens lärdomar, riksdagens uttryckliga anhållan om statsinspektion och kommitténs bestämda och med goda skäl motiverade förslag, åt de kommunala myndigheterna, hälsovårdsnämd i stad och kommunalnämd på landet. Hela förordningen blef också därigenom icke mycket värd.
Icke desto mindre väckte den en storm af ovilja, hufvudsakligen från arbetsgifvarehåll. Äfven från arbetare kommo dock uttryck af missnöje. Regeringen — den Posseska ministären — visade sig nu sakna all fasthet med afseende på förordningen. Först och främst uppsköts den en gång bestämda tiden för lagens trädande i kraft 5 månader för hela industrin och så, på framställningar af arbetsgifvare, för vissa industrigrenar ytterligare 5 månader och därpå ännu ett år. Vidare förmåddes regeringen år 1883 dels att undantaga hela sågvärks- och brädgårdsrörelsen från lagens giltighetsområde, dels att medgifva väsentliga inskränkningar vid dess tillämpning inom gruf- samt järn- och metallindustrin.
Hela behandlingen af 1881 års förordning ger en god bild af regeringens ställning till arbetareskyddsfrågan för 20 år sedan.
Emellertid fortfor missnöjet med förordningen och tog sig bland annat uttryck vid 1886 och 1888 års riksdagar i ett par motioner, som gingo ut på ytterligare inskränkningar och undantag. Motionerna afslogos dock af riksdagen.
Vid 1884 års riksdag hade herr Adolf Hedin föreslagit, att riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till lagar angående skydd mot olycksfall i arbetet, arbetsgifvares ansvar för sådana olycksfall, olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Riksdagen biföll i hufvudsak herr Hedins motion, och regeringen tillsatte med anledning däraf en kommitté, som år 1888 aflämnade sina grundliga och värdefulla utredningar samt åtskilliga lagförslag. Af dessa ledde endast ett till lag, nämligen till den lag angående skydd mot yrkesfara, hvarom Kongl. Maj:t och riksdag enades år 1889, och som ännu oförändrad (med ett mindre väsentligt tillägg) gäller.
Mot antagandet af denna lag, hvarigenom yrkesinspektionen äfvenledes infördes, gjordes både inom och utom riksdagen många invändningar. Bland annat menade man, att en sådan lag vore alldeles onödig, enär de hygieniska förhållandena samt åtgärderna till förekommande af olycksfall i arbetet redan vore eller närmade sig till att bli fullt tillfredsställande inom den svenska industrin.
De omfattande undersökningar 1884 års kommitté låtit värkställa talade dock ett annat språk. Undersökningarna hade nämligen gifvit vid handen icke blott att i vårt land olycksfall under arbetet förekommo särdeles talrikt, och att dödligheten bland arbetare i åtskilliga yrken var afsevärdt stor, utan äfven att det inom industrin var synnerligen illa beställt med de hygieniska anordningarna samt med skyddsåtgärder mot yttre skador vid arbetet, menlig invärkan af damm, giftiga ämnen m. m.
Ur kommitténs undersökningar kan anföras, att medan — enligt statistiska uppgifter från åren 1879-1882 — den återstående medellifslängden vid 30 års ålder för Sverges hela manliga befolkning utgjorde 36,1 år, var motsvarande tal för guldsmeder och metallarbetare endast 27,6, för tobaksarbetare 25,4 och för bokbinderiarbetare 24, allt bland manliga yrkesutöfvare. Detta förhållande måste åtminstone till stor del tillskrifvas yrkets skadliga invärkan.
Med afseende på antalet olycksfall visade enligt undersökning från åren 1884 och 1885 särskilt grufdriften och maskinindustrin en hög siffra i förhållande till antalet arbetare inom dessa yrken.
Beträffande de bristande anordningarna till skydd för arbetarnas lif och hälsa framgick t. ex. af kommitténs undersökningar, att vid 205 undersökta fabriker och andra industriella anläggningar i Stockholm, där förhållandena snarare måste anses ha varit bättre än sämre än i öfriga orter inom riket, luftväxlingen var »nöjaktig» endast vid 12 % af de 205 etablissementen, och att uti 46 % af arbetslokalerna till och med alla anstalter för luftväxling saknades. Vidare var i ett afsevärdt antal fall värmen i arbetslokalen »synnerligen hög och i hygieniskt afseende ogynnsam». Regelbundet återkommande besiktningar af ångpannor förekommo endast i undantagsfall. I 26 fabriker saknade farliga arbetsmaskiner, såsom cirkelsågar, smergelskifvor m. fl., allt skydd. I 25 fall befanns dammet »besvärande eller rent af förorsakande lidande». I 53 fall antecknades fullständig brist på skydd eller alltför ofullständigt skydd mot damm. I 23 etablissement befunnos arbetare illamående af arbetet med giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade ohälsosamma gaser. I 64 etablissement, där arbetet alstrade giftiga gaser, saknades åtgärder för afledande af ångorna eller befunnos åtgärderna alltför ofullständiga.
Nödvändigheten af bättre skydd mot arbetets faror kunde således ej betviflas annat än af okunnigheten.
Men äfven där ett sådant behof erkändes, gjordes invändningar mot den föreslagna lagen på grund af den därmed förbundna yrkesinspektionen. Man trodde, att denna skulle komma att störa det goda förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, man fann inspektionen innebära ett obefogat ingrepp i arbetsgifvarens själfständighet, talade om »polisuppsikt öfver industriidkarna» o. s. v.
Allmänt tyckes man inom riksdagen ha varit orolig för att en kraftig yrkesinspektion skulle medföra betungande kostnader för industrin, och man var synnerligen angelägen om att inspektionen skulle handhafvas med stor varsamhet gentemot arbetsgifvarna. Lagutskottet modifierade också i enlighet med denna stämning regeringens sannerligen icke för långt gående förslag och gaf i sitt utlåtande följande fingervisning, som gör ett rätt egendomligt intryck, då man besinnar, att det här var fråga om införande af en arbetareskyddslag:
»Det synes nödvändigt,» skref utskottet, »att inspektörerna vid utöfvandet af sin befattning tillvägagå med takt och varsamhet, att icke så höga fordringar ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet onödigtvis försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas, att där synnerlig fara ej är förhanden, behöfliga förbättringar må efter hand vidtagas med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens förmåga att utföra dem, samt att inspektörerna städse ihågkomma, att arbete äfven under mindre gynnsamma förhållanden är att föredraga framför arbetsbrist.»
Lagutskottets behandling af frågan väckte allmän belåtenhet i riksdagen, och dess ändringsförslag blef också riksdagens beslut.
Med afseende på 1889 års lag kan för öfrigt nämnas, att lagen så tillvida icke innebar någon nyhet för vårt land, som det redan, förutom i 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, här och hvar fanns bestämmelser, låt vara af föga praktisk betydelse, till skydd för arbetarnas hälsa, t. ex. i näringsfrihetsförordningen af år 1864 och hälsovårdsstadgan af år 1874. Och i 1884 års grufvestadga funnos några föreskrifter i syfte att bereda arbetarna trygghet mot olycksfall.
År 1890 deltog ju Sverge, som förut är nämt, i Berlinerkonferensen. Med anledning såväl däraf som af klagomålen mot 1881 års förordning tillsatte regeringen 1891 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till den nya eller förändrade arbetareskyddslagstiftning som kunde vara af förhållandena påkallad.[[3]] Kommitténs året därpå aflämnade förslag innehöll dels förslag till lag angående minderårigas och kvinnors användande i arbete, dels förslag till ändring af 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor.
Kommittéarbetets närmaste resultat blef 1896 års förordning »angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland arbetare i tändsticksfabriker».
Hvad frågan om ny skyddslagstiftning för minderåriga och kvinnliga arbetare angår, hördes intet utaf förrän vid 1899 års riksdag, då med anledning af en motion af professor Curt Wallis i andra kammaren om en ny förbättrad lag angående minderårigas arbete upplystes, att regeringen just var sysselsatt med utarbetande af en sådan lag. Vid 1900 års riksdag framlades också ett förslag till ny förordning angående minderårigas och kvinnors arbete.
Detta förslag, öfver hvilket regeringen blott begärt riksdagens yttrande, blef emellertid med ett mindre väsentligt tillägg af riksdagen antaget såsom lag, d. v. s. sådan lag, som ej kan ändras eller upphäfvas utan Kongl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut.
Regeringen fogade sig i riksdagens beslut och utfärdade den 17 oktober 1900 den nya lagen »angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke».
Genom 1900 års lag upphäfdes dock icke 1881 års förordning angående minderåriga »i hvad denna förordning afser minderårigs användande i sådant handtvärk eller annan handtering, som icke idkas i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtvärket eller handteringen skäligen må anses för fabrik». Beträffande småindustrin gäller alltså 1881 års förordning fortfarande. »Till hvad kraft och värkan det hafva kan», skulle man kunna tillägga. Ty kontrollen öfver förordningens efterlefnad är ju anförtrodd åt kommunala myndigheter, hvilkas oduglighet att öfvervaka efterlefnaden af en arbetareskyddslag erfarenheten till fullo bekräftat såväl utomlands som i vårt land, där 1881 års förordning under de 20 år, den varit gällande, i den ojämförligt största delen af vårt land icke blifvit efterlefd.
Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, är icke endast betydelselös, utan skadlig genom den känsla af osäkerhet och orättvis behandling dess ojämna tillämpning medför. Den bör därför antingen helt och hållet upphäfvas eller också ersättas af en annan som följdriktigt tillämpas i hvarje fall.
Reglerandet af de minderårigas arbete inom handtvärket och den öfriga småindustrin måste sålunda ännu anses såsom en olöst fråga.
Från 1890-talet och de senaste åren märkas, förutom hvad redan blifvit anfört, följande lagstiftningsåtgärder och riksdagsförslag på arbetareskyddets område.
Motioner om skärpning, utvidgning och senast om en allmän revision af lagen angående skydd mot yrkesfara ha väckts af herr David Bergström i andra kammaren vid 1894, 1896, 1897 och 1902 års riksdagar, men utan vidare resultat än att lagen år 1895 utsträcktes till att omfatta äfven statens och kommunens industriella rörelser, samt att år 1896 en förordning utfärdades i syfte att låta olycksfallen i arbete komma till yrkesinspektörernas kännedom.
Vid 1891, 1893, 1894 och 1895 års riksdagar väckte herr Fridtjuv Berg i andra kammaren förslag om utredning i syfte att erhålla en lagstadgad arbetsdag äfven för vuxna arbetare i de grenar af vår industri, där sådant kunde befinnas lämpligt. Dessa motioner vunno emellertid icke riksdagens bifall.
På senaste tiden har på arbetareskyddslagstiftningens område uppmärksamheten särskilt tagits i anspråk af sträfvanden att bereda sjöfolk större säkerhet mot olyckshändelser, äfvensom bättre förhållanden med afseende på sundhet och arbetstid. Det måste ju också för hvar och en stå klart, att näppeligen inom något annat yrke arbetsgifvares (resp. fartygsbefälhafvares) försummelse eller oförsiktighet kan medföra så stora faror för arbetarna som här. Och beträffande arbetstid och sundhet, det senare t. ex. med afseende på föda samt luftutrymme och luftväxling i sofrummen, torde sjöfolkets villkor hos oss ingalunda allmänt vara tillfredsställande.
Frågan om denna skyddslagstiftning, som ju för öfrigt icke endast är en arbetareskyddslagstiftning, väcktes i vårt land på 1870-talet under påvärkan af den Plimsollska rörelsen i England.[[4]] 1877 tillsattes också en kommitté för utarbetande af lagbestämmelser ägnade att förekomma eller inskränka olyckor till sjöss. Resultatet däraf blef emellertid icke stort, och de bestämmelser till skydd för sjöfolk som nu finnas i vår lagstiftning äro antingen för allmänt affattade eller ock af annan orsak af föga praktisk betydelse.
Vid 1899 års riksdag väcktes sjöfolkets skyddsfråga åter till lif genom en motion af herr Adolf Johansson i Möllstorp i andra kammaren, och vid 1901 och 1902 års riksdagar ha herrar J. A. Kinnman och E. Smith i andra kammaren framburit motioner i ämnet. Resultatet har emellertid hittills icke blifvit något alls, då visserligen andra kammaren visat sig vilja gå fordringarna på värksam skyddslagstiftning till mötes, men härvid ej erhållit första kammarens stöd.
[2]. Kongl. Maj:t har ända till senare år ensam utfärdat förordningar på arbetareskyddslagstiftningens område. Först vid 1889 och 1900 års riksdagar har riksdagen häfdat sin rätt att tillsammans med Kongl. Maj:t stifta hithörande lagar, åtminstone viktigare sådana.
[3]. I denna kommitté var arbetsgifvareinträsset väl tillgodosett, då det däremot icke fanns någon arbetarerepresentant. Det är för öfrigt karaktäristiskt för kungliga svenska kommittéer i arbetarefrågor att arbetarna antingen icke alls eller också icke med de bästa tillgängliga krafter där blifvit representerade. Möjligen får ett undantag göras med afseende på 1884 års kommitté. Men jämför sammansättningen af de nämda 1875 och 1891 års kommittéer samt af 1891 års arbetareförsäkringskommitté och 1899 års kommittéer i egnahems-, skiljedoms- och arbetsaftalsfrågorna!
[4]. I England hade parlamentsledamoten Plimsoll i början af 1870-talet yrkat på värksam skyddslagstiftning för sjöfolk, hvilket också ledt till åsyftat resultat.