3. Bestämmelser till skydd för minderåriga.
Den nu gällande arbetareskyddslagstiftningen i vårt land kan indelas i följande grupper:
1) Bestämmelser till skydd för minderåriga, 2) bestämmelser till skydd för kvinnor och 3) lagstiftning till skydd för arbetare i allmänhet, oberoende af ålder och kön.
Bestämmelserna till skydd för minderåriga återfinnas i 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors arbete samt i 1881 års förordning angående minderåriges arbete. Härtill kommer i 1896 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor ett förbud för minderåriga att deltaga i visst hälsofarligare arbete.
Beträffande minderåriga arbetare, som stå under arbetsgifvarens husbondvälde, gälla särskilda bestämmelser, åläggande arbetsgifvaren vissa uppfostrareförpliktelser mot de minderåriga, hvilka stadganden emellertid här förbigås såsom ej hörande till den egentliga arbetareskyddslagstiftningen.
Till denna höra ju ej häller följande stadganden, hvilka dock kunna i förbigående nämnas. 1864 års näringsfrihetsförordning föreskrifver bland annat, att minderårig icke får antagas till biträde i handel förrän efter fyllda 12 år. Enligt en förordning af år 1896 kan i stad förbud utfärdas för gossar under 14 och flickor under 15 år att idka försäljning af tidningar, blommor m. m. på sön- och hälgdagar samt öfriga dagar nattetid. Sådant förbud har också utfärdats i våra större städer. Slutligen få enligt en förordning af år 1897 gossar under 14 och flickor under 15 år ej användas vid vissa offentliga förevisningar såsom lindansning, positivspelning, akrobatföreställningar o. d. Afsikten med de båda sistnämda förordningarna är, såsom lätt inses, att bevara barnen för det skadliga inflytande som gatuhandel af tidningar och cigarrer m. m. samt deltagande af offentliga förevisningar visat sig utöfva på barnens sedlighet, skolundervisning o. s. v.
Med afseende på minderårigas arbete inom öfriga områden, t. ex. i jordbruk, värdshus- och källarrörelse m. fl. yrkesgrenar, finnas hos oss inga bestämmelser.
1900 års lag afser förutom vuxna kvinnor endast minderåriga under 18 år. I detta hänseende öfverensstämmer vår lag med t. ex. Norges, Danmarks, Finlands, Englands, Frankrikes och Schweiz' lagstiftning. I Tyskland och Österrike däremot omfattar skyddet ej manliga minderåriga öfver 16 år.
Beträffande området för lagens tillämpning hänvisas till dess 1 §. (Se Bil. I.) Vid en blick på denna faller det genast i ögonen att svårigheter eller godtycke böra kunna uppstå vid afgörandet huruvida en rörelse, t. ex. en mekanisk värkstad, »drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse». Lagens uttryckssätt är ju något sväfvande. Emellertid är det ingalunda lätt att uttrycka skillnaden mellan å ena sidan den större eller medelstora industri, som man vill ställa under lagens föreskrifter, och å andra sidan handtvärket eller småindustrin, som man vill därifrån utesluta. Att, såsom t. ex. den belgiska lagen gör, låta skillnaden bero på det antal arbetare, som sysselsättas i rörelsen, torde näppeligen innebära en tillfredsställande lösning af frågan.
Den bästa lösningen består väl helt enkelt däri att utsträcka skyddslagen öfver till småindustrin. Hvarför skola också handtvärkets eller småindustrins minderåriga arbetare undandragas det skydd som kommer t. ex. fabriksbarnen till del? Man invänder kanske häremot att de i 1900 års lag nämda yrkena i allmänhet innebära större faror för de minderårigas hälsa och kroppsliga utveckling än handtvärket. Men man bör ej förbise att, äfven om så skulle vara förhållandet, hvilket f. ö. ingalunda är gifvet, så är skyddslagstiftningens syfte icke endast att skydda arbetareungdomen för fysiska olägenheter af arbetet, utan äfven att tillgodose de minderårigas moraliska och intellektuella uppfostran, hvilken tillkommer hemmet och skolan, men hvarken fabriken eller värkstaden.
England och Frankrike ha också inneslutit hela handtvärket inom den värksamma och effektivt kontrollerade arbetareskyddslagstiftningens område. Den franska lagen af år 1892 undantager sålunda endast sådana värkstäder, där arbetet blott bedrifves af familjemedlemmar under faders, moders eller förmyndares uppsikt.
Villkoren för minderårigs anställning i de enligt 1900 års lag skyddade yrkena äro följande:
1. Den minderårige skall ha fyllt 12 år.
2. Den minderårige skall antingen efter att ha genomgått fullständig lärokurs ha erhållit afgångsbetyg från folkskolan eller efter inhämtande af ett ringare kunskapsmått erhållit tillstånd att lämna folkskolan (eller ock styrka, att skolpliktigheten äljes upphört, t. ex. på grund af annorstädes inhämtad undervisning).
3. Medelst läkarebetyg skall styrkas att den minderårige icke till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande arbetet.
Från dessa regler, gifvas följande undantag:
1. Minderårig, som uppfyller villkoren 2 och 3 får redan vid 11 års ålder användas vid lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt sågvärk och därmed förenade brädgårdar.
2. Minderårig som fyllt 12 år (eller i undantagsfallet 1. 11 år) och som uppfyller villkoret 3., får, fastän han ej slutat folkskolan, användas i arbete under ferietid.
Såväl nu nämda hufvudregler som undantag gälla lika för gossar och flickor.
Beträffande nu först en minimiålder af 12 och ännu mer af 11 år ha invändningar framställts däremot både ur hälsovårdens och uppfostrans synpunkt. En internationell kongress för hygien, som 1887 hölls i Wien,[[5]] uttalade sålunda i en resolution att åldersklasser under 14 år borde vara helt och hållet uteslutna från fabriksarbete. Vid 1900 års riksdag yttrade förre chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör Almén bl. a.: »Åldersgränsen 12 år är nära nog onaturlig. Individen har då ej nått den utveckling att han kan uthärda ansträngning utan att taga skada däraf. — — Min bestämda mening är, att minderårige ej skola få användas till industriellt arbete förrän de fyllt 13 år.»
I Tyskland stadgas absolut förbud för minderårigs användande i fabriker, bärgvärk och grufvor m. m. före uppnådda 13 år. I Schweiz och Österrike är minimiåldern åtminstone för fabriksarbete 14 år. I öfriga länder är den i allmänhet såsom hos oss 12 år, i några sydliga länder, där som bekant den fysiska utvecklingen inträder tidigare, dock ännu lägre. Minimiåldern är f. ö. i hvarje land bestämd af hänsyn såväl till de minderåriges kroppskrafter som af där gällande skollagstiftning. Så är äfven fallet hos oss, där just emot en ifrågasatt höjning till 13 år anförts att detta ej med nu gällande bestämmelser rörande folkskoleundervisningen vore lämpligt. I regeringens förslag vid 1900 års riksdag läses sålunda följande yttrande af civilministern: »Sådan denna (folkskoleundervisningen) för närvarande är anordnad, har i regeln barnet i åldern mellan 12 och 13 år inhämtat det kunskapsmått, som berättigar detsamma att afgå från folkskolan. Därmed har också skolpliktigheten upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket minimiåldern för inträde i industrins tjänst måste vara afpassad, så vida man vill undvika att legalisera en kortare eller längre, men för minderårige utan tvifvel i hög grad skadlig period af sysslolöshet.»
Häremot kan emellertid invändas att enligt gällande folkskolestadga (af år 1897) undervisningen skulle af skolmyndigheterna inom kommunerna kunna ordnas så, att barnen i regel finge gå i skolan till eller in på det 14:de lefnadsåret, och säkerligen skulle en uppfordran till undervisningens ordnande på detta sätt ligga just däri, att minimiåldern för anställning i arbete bestämdes till 13 år.
Såsom minimiåldern för inträde i industrins tjänst nu blifvit bestämd — till i regel 12 år — föreligger i stället fara att folkskoleundervisningen på grund af påtryckning från deras sida som ha inträsse af att använda barnen i arbete, skall anordnas med hänsyn till en tidigare afslutning af skolgången. Men detta innebär dels att skoltiden flyttas tillbaka till för undervisningen mindre fruktbara år, dels att skolkursen, som enligt folkskolans normal-plan borde ta 6 år i anspråk, krymper ihop och undanstökas på kortare tid.
Att åter en sådan fara värkligen är för handen, åtminstone på de orter, där undervisningens vänner icke äga nog talan, framhölls vid lagens tillkomst bl. a. af herrar Fridtjuv Berg och E. Hammarlund i en motion i andra kammaren. Det heter där: »För hvar och en, som haft anledning att närmare följa vårt folkskoleväsendes utveckling under de båda senaste årtiondena, är det en välbekant sak att inom flertalet kommuner, där industriinträssena äro förhärskande, en stark sträfvan gjort sig gällande bland industrins målsmän att söka få folkskoleväsendet så ordnat att det bäst passar för deras behof af minderårig arbetskraft.»
Herrar Berg och Hammarlund föreslogo också med instämmande af flera andra riksdagsmän och i enlighet med de önskningar, som från flera håll framställts af folkskolans målsmän utom riksdagen, att minimiåldern skulle bestämmas till 13 år. Detta blef ju emellertid — beklagligtvis — icke riksdagens beslut.
Men om man ur uppfostringssynpunkt måste beklaga att minimiåldern fastställdes till i regel 12 år, så gäller detta i ännu högre grad om undantaget 11 år såsom minimiålder i visst arbete[[6]] samt om medgifvandet att barn, som efter inhämtandet af ringare kunskapsmått än den fullständiga lärokursen erhålla behörigt tillstånd att lämna skolan, få börja det industriella arbetet.
Med afseende på detta »behöriga tillstånd» förhåller det sig på följande sätt. Enligt folkskolestadgan kan den lärjunge, som af fattigdom hindras att begagna undervisningen, erhålla tillstånd att lämna skolan, blott han inhämtat en viss mindre lärokurs (den s. k. minimikursen). Någon pröfning af barnets fattigdom kommer vanligen ej i fråga, det är nog, att barnets målsman förklarar sig vilja ha in barnet på en fabrik. Och minimikursen är så obestämd angifven att den ofta af vederbörande ansetts, äfven med blott 4 månaders undervisningstid på året, kunna vara undangjord inte bara före 12 utan t. o. m. före fyllda 11 år, i synnerhet om barnet börjat sin skolgång redan vid 6 års ålder, hvilket af fackmän anses alldeles förkastligt.
Men genom allt detta är vägen öppnad för industrin att rycka till sig barnen innan de ens fått den nödtorftiga undervisning som den fullständiga lärokursen innebär!
En särskild frestelse för industriidkarna, understödda af barnens målsmän, att ordna undervisningen i eget inträsse ligger dessutom uti medgifvandet att få använda barnen i arbete under ferierna. Man kan befara att på grund af detta medgifvande ferierna inom industriorterna skola svälla ut på undervisningstidens bekostnad och att där skall komma att bli såsom det redan nu mångenstädes är, nämligen att undervisningen endast pågår ett mindretal, t. ex. 4 månader om året.
Medgifvandet måste därför anses synnerligen olämpligt. Åtminstone borde en inskränkning göras i rätten att använda barn i arbete under ferierna, t. ex. en inskränkning till vissa månader af året. Och tillfredsställande kunna förhållandena ej anses vara förrän barnen helt och hållet förskonas från industriellt arbete medan de ännu befinna sig i skolåldern. Att skolundervisningen då också bör pågå under så lång tid af året att den återstående tiden innebär en välbehöflig och nyttig hvilotid och ej en skadlig sysslolöshetstid, säger sig själf.
Nu får man visserligen gentemot de här framhållna undervisningssynpunkterna ej så sällan höra att det vore nyttigt och nödigt för ungdomens uppfostran till framtida arbetsduglighet o. d., att barnen så tidigt som möjligt finge användas i lönarbete. Emot detta resonemang skulle jag emellertid vilja anföra ett yttrande af centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskolelärareförening (i en framställning till regeringen med anledning af förslaget till 1900 års lag).
»Det är förvisso alldeles riktigt,» säger styrelsen, »att barnen skola öfvas i arbete, och detta redan från sina spädaste år. Men de skola arbeta under uppfostrares ledning, och deras arbete skall äga ett uppfostrande syfte samt ordnas så, att det motsvarar deras utveckling och är ägnat att steg för steg för steg utveckla deras växande krafter. Där barnarbetet ej är af denna art, där uppfyller detta icke sitt ändamål, och följden blir, att de ungas håg förslöas och deras krafter i förtid brytas. Rådfrågar man den dagliga erfarenheten, så finner man ock, att ett indragande i fabriksarbetet, innan kroppens och själens krafter någorlunda vunnit stadga och utveckling, alldeles icke främjar arbetslusten och arbetsfarten, utan tvärtom framkalla den vana vid att sköta förefallande sysslor på ett lamt, håglöst och tanklöst sätt, hvaröfver med rätta så ofta klagas. De afgjort dugligaste arbetarna äro i allmänhet att söka bland dem, som under de egentliga barndomsåren fått tillhöra hemmet och skolan samt där genom lämpligt arbete fått sina kroppskrafter stärkta och sin omdömesförmåga väckt och närd. Redan nu finnas äfven hos oss flera arbetsgifvare, som inse detta, och inom kort skall utan tvifvel den öfvertygelsen vara allmän, att vårt lands industriella framtid ingalunda beror på arbetarnas tidiga inträde i fabrikerna, utan i främsta rummet på deras friska kroppsliga och andliga energi samt på deras odlade intelligens.
Om hvad nu blifvit anfört är riktigt med hänsyn till det industriella barnarbetet i allmänhet, så gäller det naturligtvis i allra högsta grad om den kvinnliga ungdomens deltagande i detsamma. Där flickorna redan från barnaåren indragas i fabrikslifvet, där blir i de flästa fall deras sedlighet undergräfd och deras utbildning i husliga sysslor omöjliggjord. Den minderåriga fabriksarbeterskan förlorar lätt den eljäs hos kvinnan så naturliga känslan för hemmet, och de mångahanda praktiska färdigheter, som särskilt för en arbetarehustru äro så oumbärliga, blir hon aldrig i tillfälle att förvärfva.»
Med afseende på det tredje villkoret för anställning i industriellt arbete enligt 1900 års lag, nämligen läkarebetyget, vore ju intet annat än godt att säga därom, därest man ägde garanti för läkarens opartiskhet. I England, där läkareundersökningarna af minderåriga arbetare spela en viktig roll och lära ha visat sig välgörande, är det förbjudet för läkare, som direkt eller indirekt är inträsserad i en industriell rörelse, att utfärda läkarebetyg för där anställd minderårig. Någon sådan bestämmelse finns inte i vår lag.
Om arbetstid, arbetsdag och raster under arbetet stadgar 1900 års lag följande. Nattarbete är i regel förbjudet för alla minderåriga, eller närmare uttryckt: minderårig får ej sysselsättas i arbete i industriellt yrke nattetid mellan kl. 7 på aftonen och 6 på morgonen. Arbetsdagen för 12-åringar är högst 6 timmar, och för minderårig, som fyllt 13 år, högst 10 timmar. Arbetsdagen skall afbrytas genom »lämpliga» raster; huru långa eller anordnade, säger lagen däremot icke. Vidare bestäms att minderårig ej skall tillåtas att under rasterna uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet luften är förorenad af ämnen, som äro skadliga för hälsan,[[7]] samt att det i sådant fall åligger arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum, där de minderåriga kunna vistas under rasterna och intaga sina måltider.
Från dessa regler göres ett afsevärdt undantag för grufvor, industriella anläggningar, där arbetet drifves med s. k. ständig eld, samt för sågvärk och därmed förenade brädgårdar. Nattarbete medgifves nämligen här för gossar fyllda 14 år, hvarjämte deras arbetstid får utsträckas till i medeltal högst 12 timmar af dygnet. (Se de närmare villkoren härför i 8 § 1 mom.)
Hvad nu det allmänna förbudet mot minderårigs användande i nattarbete beträffar, öfverensstämmer vår lag häri med lagstiftningen i de flästa andra länder. Äfven där är vanligt, att undantag göras för industrier, som gå med ständig eld, dock icke ett så vidsträckt undantag som hos oss. I och för sig måste äfven detta undantag väcka betänkligheter. Det är nämligen enligt läkarevetenskapens liksom den allmänna erfarenhetens vittnesbörd obestridligt, att människan under uppväxtåldern är i synnerligen stort behof af ordentlig sömn. Men däraf följer att nattarbete vid dessa år, åtminstone de ömtåligare åren, borde vara alldeles förbjudet, ty att sofva på dagen innebär icke den ostörda sömn, som behöfves.
Hvad 6 timmars arbetsdag för 12-åringar angår, får det måhända ej anses för mycket. Att däremot, såsom lagen gör, höja maximalarbetsdagen till 10 timmar redan för 13-åringar, måste anses som ett felgrepp. Ur hälsovårdssynpunkt har man nämligen bestämt motsatt sig en så lång arbetsdag för barn vid denna ålder. Sålunda yttrade chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör Linroth samt medicinalrådet Wavrinsky i ett utlåtande öfver det inom civildepartementet utarbetade förslaget till 1900 års lag:
»För 12-14 åriga barns normala utveckling i såväl andligt som kroppsligt afseende erfordras i långt högre grad än för den fullvuxne, att dem lämnas nödig hvila och vederkvickelse mellan arbetstimmarna, så att kroppsorganen dels hinna att beredas ersättning för förbrukade ämnen, dels befrias från genom arbetet i väfnaderna uppkomna sönderdelningsprodukter. Hvarje arbete, som bedrifves alltför länge och ansträngande, värkar skadligt på barnets organism, orsakar utmattning och förlust af kroppskraft. Fortfar öfveransträngningen, inträder snart allmän sjuklighet. Den dagliga erfarenheten jämte dödlighets- och sjukdomsstatistiken från industriorter, där barnarbete i högre grad anlitas, lära också, att fabriksarbete, framför allt i slutna lokaler, är outhärdligt för barnorganismen och i förtid uttömmer barnens krafter, därest det ej regleras genom klokt och efter barnens fysiska utveckling afpassade arbetstider.
Barn i ofvannämda ålder hvarken böra eller kunna därför i regel utföra så ihållande arbete som fullvuxna. Så länge deras organism icke vunnit erforderlig kraft och skolan icke afslutats, måste arbetstiden för dem vara begränsad och de vara befriade från för dem skadligt arbete.
Af ofvan anförda skäl anses allmänt en arbetstid af sex timmar för barn under 14 år icke böra öfverskridas.[[8]]
En så lång arbetstid (10 timmar), äfven om hufvudsakligen lättare handtlangningsarbete därunder utföres, måste dock blifva mer än tillåtligt ansträngande för ett 13 års barn, synnerligast om de påbjudna rasterna icke skola inberäknas i de angifna arbetstiderna, vid hvilket förhållande arbetsdagen för dessa 13-åringar skulle kunna uttänjas till icke mindre än tolf timmar.[[9]]
Hälst skulle vi för vår del vilja förorda sex timmar för barn intill 14 år och tio timmar för minderårig mellan 14 och 18 år, emedan dessa arbetstider ovillkorligen äro de, som ur sanitär synpunkt bäst lämpa sig för de minderåriga arbetarna.»
Om rasterna under arbetet har ju vår lag ej sagt mer än att sådana skola finnas. Det måste dock, hvilken åsikt man än må ha angående arbetsdagens längd, vara klart att rasternas lämpliga anordning och tillräckliga längd är af största vikt för att skydda de minderåriga emot öfveransträngning. Det hade därför varit önskvärdt att lagen gifvit närmare bestämmelser om rasterna. I den utländska lagstiftningen har man också varit angelägen därom. I de norska, danska och engelska lagarna stadgas t. ex. att senast 4½ (i vissa fall 5) timmar sedan arbetet börjat, skall rast inträda. I den engelska väfnadsindustrin skall rasternas längd under dagen vara sammanlagt 2 timmar.
1900 års lag har, i likhet med den utländska lagstiftningen i allmänhet, stadgat absolut förbud mot minderårigs användande i visst arbete. Enligt vår lag äro sålunda gossar under 14 år och alla kvinnliga minderåriga uteslutna från arbete under jord i grufvor eller stenbrott. Vidare får minderårig ej användas till visst farligare maskinarbete (6 §). Slutligen kan Konungens Befallningshafvande förbjuda eller föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande i arbetet (10 §).
Bland lagens öfriga bestämmelser märkes stadgandet om den årligen återkommande läkarebesiktningen af alla vid industriellt yrke anställda minderåriga (11 §). Dessa besiktningar böra, rätt skötta, kunna bidraga till en värdefull utredning om t. ex. fabriksarbetets invärkan på de minderårigas fysik. Men då erfordras också att besiktningsläkarna gå planmässigt och insiktsfullt till väga, hvilket vid den besiktning (för år 1901) som hittills hållits ingalunda öfverallt varit förhållandet. En bestämd och för alla läkarna likformig instruktion angående besiktningens förrättande är synbarligen af behofvet påkallad.
Slutligen kan också nämnas att enligt 1900 års lag arbetsgifvaren är skyldig att bereda minderårig arbetare, som ej fyllt 15 år, den ledighet som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning (3 §).
Kontrollen öfver lagens efterlefnad är anförtrodd åt yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt, samt i fråga om grufdrift åt bärgmästarna. Angående det biträde som andra myndigheter äro skyldiga att lämna yrkesinspektör eller bärgmästare se 9 och 13 §§. För att underlätta kontrollen är äfven stadgat att på arbetsställe, där minderåriga sysselsättas, skola finnas anslagna dels gällande lag angående minderårigas arbete, dels uppgift å de tider, då för minderårig arbetet börjas och slutas samt rasterna infalla.
För att utöfva tillsynen öfver lagens efterlefnad på ett arbetsställe äger yrkesinspektör eller bärgmästare samt den läkare, som af Kon. Bef. är förordnad att förrätta den årliga besiktningen, tillträde till arbetsstället. Likaledes få de företaga nödiga undersökningar på platsen samt äga tillgång till den registerbok öfver de minderåriga, som arbetsgifvaren är skyldig att inneha, och de skol- och läkarebetyg, med hvilka han skall styrka sin rätt att använda de minderåriga i arbetet.
Tillträde till arbetsstället har den inspekterande endast under den tid arbetet pågår och först efter tillsägelse hos yrkesidkaren eller arbetsföreståndaren om afsikten att där företaga inspektion. Dessa bestämmelser, som äro hämtade från 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara, där man icke torde kunna göra någon invändning mot desamma, måste då det gäller att kontrollera, huruvida lagen om minderåriga på ett arbetsställe efterlefves eller ej, anses olämpliga.[[10]] Bestämmelserna sakna också motsvarighet t. ex. i Englands arbetareskyddslagstiftning, enligt hvilken inspektörerna äga när som hälst fritt och obehindrat tillträde till de anstalter, öfver hvilka de ha tillsyn. Detta är ock en genomgående princip i Tysklands, Schweiz', Österrikes, Frankrikes och Danmarks skyddslagstiftning.
Hos oss torde stadgandet om den inspekterandes anmälan ha tillkommit af en missriktad hänsyn för arbetsgifvaren. Det skulle nämligen vara nedsättande för honom, om inspektören utan hans eller hans arbetsföreståndares vetskap finge komma in till arbetsstället. Men detta är en felaktig syn på saken, ty inspektionen är ju till för de lagstridiga arbetsgifvarnas skull, men måste för att vara värksam mot dessa vara anordnad på det mäst effektiva sätt. För öfrigt är kontrollen äfven riktad emot arbetarna, som dels i egenskap af föräldrar till barnen, dels emedan de behöfva de minderåriga till biträde i arbetet, frestas att befrämja öfverträdelser af skyddslagen.
En annan inskränkning i den fria kontrollen öfver lagens efterlefnad är den äfvenledes från 1889 års lag hämtade bestämmelsen att viss del af fabrik, värkstad eller annan arbetslokal må för bevarande af yrkeshemlighet undantagas från inspektion.[[11]] Vid meningsskiljaktighet härvid mellan yrkesidkaren och yrkesinspektören hänskjutes saken till Konungens Befallningshafvande.
Hvad slutligen straffen för öfverträdelser af lagen angår, kan påpekas att det icke blott är yrkesidkaren, utan äfven den minderåriges fader eller målsman som straffas, nämligen i fall öfverträdelsen skett med faderns eller målsmans vetskap och vilja. Straffet för yrkesidkaren är för öfrigt högst 500 kronors böter.
Öfverträdelser af lagen åtalas af allmänna åklagaren.
Med afseende på bestämmelserna om minderårigs användande i handtvärk och annan småindustri må här, förutom hvad redan blifvit sagt om 1881 års förordning, endast nämnas följande. Villkoren för inträde i arbetet äro att den minderårige fyllt 12 år, att han inhämtat folkskolans minimikurs, samt att han ej till följd af sjuklighet eller kropplig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande arbetet (styrkt genom läkarebetyg). Nattarbete mellan kl. 8 på kvällen och 6 på morgonen är förbjudet, och arbetsdagen skall afbrytas af lämpliga raster.[[12]]
[5]. Den 6:te internationella kongressen för Hygien och Demografi.
[6]. Berlinerkonferensen ansåg att för nordligare länder 12 år borde vara minimiålder utan undantag.
[7]. Att minderåriga få arbeta i en för hälsan skadlig luft, förutsättes sålunda uttryckligen.
[8]. Af denna mening var äfven Berlinerkonferensen.
[9]. I de tio timmar, under hvilka 13-åringarna enligt 1900 års lag få användas i arbete, inberäknas naturligtvis icke rasterna.
[10]. Huru skall t. ex. den inspekterande kunna kontrollera att de minderåriga under rasterna ej uppehålla sig i arbetslokal, där luften är förorenad af hälsoskadliga ämnen, om han ej äger tillträde till arbetsstället annat än då arbetet pågår?
[11]. Denna bestämmelse har på området för 1889 års lag endast i undantagsfall åberopats af yrkesidkare och alltså hittills ej inneburit något hinder af nämvärd betydelse för inspektionen.
[12]. 1881 års förordning, hvilken ingår såsom n:o 64 i Svensk författningssamling för år 1881, kan genom bokhandeln erhållas till ett pris af 10 öre.