4. Bestämmelser om kvinnoarbetet.
Statens ingripande genom 1900 års lag i de vuxna kvinnornas rätt att fritt råda öfver sin arbetskraft innebar en nyhet för vårt land. Några lagbestämmelser utöfver de i 1900 års lag gifna finnas icke häller med afseende på de vuxna kvinnornas arbete.
I allmänhet har lagstiftningens grund, då det gällt kvinnoarbetet, varit hänsyn dels till hem och familjelif samt kvinnans sedlighet, dels till kvinnans och det kommande släktets hälsa och kroppskrafter. Dessa skäl, och särskilt det sistnämda, ha ock varit så talande att krafvet på frihet för kvinnan att lika obehindrat som mannen förfoga öfver sin arbetskraft i de flästa länder måst vika. Lagstiftningen utomlands bestämmer nu icke blott såsom hos oss förbud mot visst slags arbete och för barnaföderskor att en viss tid efter nedkomsten användas i arbete, utan äfven förbud emot nattarbete, t. ex. i England och Schweiz; vidare gifvas bestämmelser om maximalarbetsdag samt om raster, hvarvid middagsrasten i t. ex. Schweiz skall vara längre för dem som ha att sköta hushåll o. s. v.
Vår lag ger med afseende på kvinnoarbetet endast följande två föreskrifter (i 7 §):
1. Kvinna, som födt barn, får icke sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarebetyg styrkes att hon tidigare kan börja arbetet utan men.
2. Till arbete under jord i grufva eller stenbrott får kvinna icke användas.
Med afseende på de industrier, inom hvilka dessa bestämmelser gälla, kontrollen öfver deras efterlefnad och straff för öfverträdelse af desamma hänvisas till hvad förut är sagt angående de minderårigas arbete.
Mot den tid af 4 veckor efter barnsbörden, under hvilken kvinna ej får användas i arbete, kunna framställas befogade anmärkningar. Denna tid är nämligen enligt fackmännens utsago under alla förhållanden för kort för att moderns organism skall hinna återgå till sitt normala tillstånd. I regel erfordras härför en tid af 6-8 veckor. Skulle emellertid modern något dessförinnan utan olägenhet kunna deltaga i visst lättare arbete, så borde åtminstone industriellt arbete under de 4 första veckorna vara absolut förbjudet utan möjlighet att med läkarbetyg kunna komma in i arbetet tidigare. Nu liksom inbjuder lagen till utfärdande af intyg, för hvilka skickliga och samvetsgranna läkare icke torde kunna stå.
I den tyska lagen af år 1891 är också förbudet för arbete under de fyra första veckorna oeftergifligt, och för arbete under de två följande veckorna fordras läkarbetyg. I Schweiz är förbudstiden 6 veckor.
Att förbudstiden icke bestämmes för kort, är dessutom icke blott nödvändigt för modern, utan äfven af största vikt för barnet, som särskilt under de 6 första veckorna alltför väl behöfver moderns ständiga omvårdnad. I den nya danska lagen, som med afseende på barnaföderskor för öfrigt öfverensstämmer med vår lag, betonas uttryckligen barnets inträsse. Det heter nämligen där att det ifrågavarande läkarebetyget skall styrka att arbetet kan ske utan skada vare sig för barnet eller modern. I vår lag sägs däremot endast att arbetet skall kunna ske »utan men». (Jämför 7 §.)
Ett önskemål med afseende på lagstiftningen angående barnaföderskor är för öfrigt att befria dem från arbete äfven en tid före barnsbörden, då ansträngande arbete äfvenledes kan vara till skada för mor och barn. Detta önskemål, som naturligen är svårare att i lagstiftningen praktiskt förvärkliga, har dock blifvit beaktat åtminstone i den schweiziska kantonen Glarus' lagstiftning och i den spanska lagen af år 1900. I Glarus stadgas angående barnaföderskor förbud mot industriellt arbete under 8 veckor, däraf minst 6 veckor efter nedkomsten. I Spanien stadgas — förutom förbud mot arbete under de 3 veckorna närmast efter barnsbörden — att om en arbeterska begär ledighet på grund af väntad förlossning, skall hennes plats behållas för hennes räkning från och med det hon begärde ledigheten till och med 3 veckor efter nedkomsten.