6. Yrkesinspektionen.

En af hörnstenarna i all arbetareskyddslagstiftning är, såsom af det föregående torde ha framgått, en af staten ledd inspektion öfver skyddlagarnas efterlefnad. Detta insåg man också vid stiftandet af 1889 års lag, i det man samtidigt införde yrkesinspektionen för att göra lagen värksam. Skada blott att man då ej tog steget fullt ut och införde en värkligt effektiv inspektion!

Inspektionspersonalen, som från början bestod af tre yrkesinspektörer, ett alldeles för ringa antal, hvilket också framhölls vid 1889 års riksdag, ökades från och med 1895 till fem yrkesinspektörer jämte en tillförordnad inspektör öfver sprängämnestillvärkningen. Vid 1900 års riksdag, då ju tillsynen öfver efterlefnaden af den nya lagen angående minderåriga och kvinnor anförtroddes åt yrkesinspektörerna (jämte bärgmästarna), bestämdes deras antal till åtta förutom den tillförordnade. Regeringen hade föreslagit, att de fem inspektörerna skulle erhålla hvar sina två underlydande tjänstemän, s. k. assistenter, till biträde. På så sätt hade den ordinarie inspektionspersonalen kommit att bestå af 15 personer i stället för 8, såsom nu blef bestämt. Riksdagen ville emellertid ej att inspektionen skulle handhafvas af personer med den jämförelsevis ringa erfarenhet och auktoritet som assistenterna antogos skola komma att besitta. Likaså afslog riksdagen regeringens förslag vid 1901 års riksdag om 8 assistenter till de 8 yrkesinspektörernas hjälp. Att en väsentlig förstärkning af inspektionspersonalen är absolut nödvändig, visades dock till fullo af regeringen.

Bestämmelserna om yrkesinspektionen återfinnas i lagarna af år 1889 och 1900, i en af Kongl. Maj:t utfärdad »Instruktion för yrkesinspektörerna» samt i några andra författningar.

Yrkesinspektörerna tillsättas af regeringen och kunna när som hälst entledigas från sin befattning. De lyda närmast under kommerskollegium. Utom fast lön, 5,000 kr., åtnjuta de reseersättning och dagtraktamente under sina tjänsteresor.

Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[[14]]

Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med vederbörlig stränghet.

Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen anledning att förvåna sig öfver dess affattning.

I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»

Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan också med arbetarna för att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten, arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara riktigt.

Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes, möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet. Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen. I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.

Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar sig, att synnerlig fara är förhanden, genast förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[[15]]

Men i alla öfriga fall är förfarandet mycket omständligare. Det tillgår nämligen då på följande sätt: Vid eller kort efter sitt första besök på ett arbetsställe lämnar yrkesinspektören åt yrkesidkaren ett skriftligt meddelande om de anordningar han anser böra vidtagas, hvarjämte utsättes den tid inom hvilken anordningarna böra vara värkställda.[[16]] Befinnes sedermera, vid inspektörens efterbesiktning, att yrkesidkaren ej rättat sig efter de gifna anvisningarna, kan inspektören hos Kon. Bef. anhålla om vederbörligt åläggande för yrkesidkaren. Men inspektören kan också nöja sig med att förnya sina en gång gifna anvisningar och torde i de flästa fall också — i full öfverensstämmelse med lagens anda — välja denna »varsammare» väg. Vänder sig emellertid inspektören, nu eller sedan yrkesidkaren för andra gången trotsat hans föreskrifter, till Kon. Bef., är saken därmed ingalunda alltid nära sitt slut, utan det kan dröja ganska länge om, innan de behöfliga anordningarna bli värkställda. Kon. Bef. skall nämligen innan han fattar sitt beslut först höra yrkesidkarens mening och stundom äfven inhämta andra yrkesidkares yttrande — däremot aldrig arbetarnas! Och sedan Kon. Bef. fattat sitt beslut äger yrkesidkaren rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga beslutet. Gör han det, kan saken betydligt förhalas innan det afgörande beslutet blir utfärdat.

Vare sig det nu blir Kon. Bef:s eller Kongl. Maj:ts beslut, som skall värkställas, gäller att om yrkesidkaren ej inom utsatt tid själf vidtagit anordningen, värkställes den genom polisens försorg på yrkesidkarens bekostnad.

I denna sista händelse såväl som om yrkesidkaren öfverträdt ett Kon. Bef:s förbud mot arbete kan yrkesidkaren också drabbas af bötesstraff, hvilket däremot icke är förhållandet, om han underlåtit att efterkomma yrkesinspektörens anvisningar, huru viktiga dessa än äro för arbetarnas skydd.

Anmärkningsvärdt är med afseende på förfarandet att yrkesinspektören icke blifvit tillerkänd samma befogenheter på sitt område som bärgmästaren enligt grufvestadgan på sitt. Vid grufdriften äger nämligen grufmästaren förelägga grufägaren att inom viss tid vidtaga nödiga anstalter till trygghet för arbetarna vid äfventyr förutom af bötesstraff, att anstalten värkställes på grufägarens bekostnad genom bärgmästarens försorg eller att grufarbetet förbjudes tills anstalten blifvit gjord. Och där grufarbetet medför synnerlig våda för arbetarna äger bärgmästaren omedelbart förbjuda arbetet (hvarvid förbudet står vid makt tills på förd klagan annat förordnas af bärgsöfverstyrelsen).

Men att yrkesinspektören sålunda hvarken har någon makt eller i sitt tillvägagångssätt är ålagd att förfara på ett kraftigt och bestämdt sätt, utan tvärtom blott uppmanas till hänsyntagande och varsamhet gent emot arbetsgifvarna, måste ur skyddssynpunkt anses såsom ett afgjort fel i anordningen af vår yrkesinspektion. Lagens ändamål vinnes icke genom ett legaliserat beskedlighetssystem, det torde erfarenheten från de år, yrkesinspektionen varit i värksamhet, alltför väl ådagalägga. Såsom ett bestämt önskemål måste därför uppställas att yrkesinspektörerna erhålla kraftigare hjälpmedel till sitt förfogande. Särskildt borde de, där synnerlig fara för arbetarnas lif eller hälsa är för handen, äga rätt att förbjuda arbetet tills vederbörliga skyddsanordningar blifvit vidtagna.

En god hjälp åt yrkesinspektörernas bemödanden att få skyddsanordningar värkställda vore kanske redan en bestämmelse i lagen att inspektörens meddelande till yrkesidkaren skulle på synlig plats i arbetslokalen vara anslaget en viss tid framåt. Detta borde ej häller innebära något obehag för arbetsgifvaren, nämligen om han ställde sig anvisningarna till efterrättelse, ty ett meddelande af yrkesinspektören om åtgärders vidtagande innebär ej ett klander mot arbetsgifvaren; denne kan ju, om än aldrig så välvillig emot arbetarna, ha förbisett nyttan och nödvändigheten af de skyddsåtgärder, som inspektören med sin erfarenhet och blick genast finner erforderliga.

Beträffande yrkesinspektionen sådan lagen ordnat densamma kan för öfrigt anmärkas, att det icke finnes någon garanti för att arbetarna få veta af inspektörens besök på ett arbetsställe och därigenom beredas tillfälle att för honom då framställa sina klagomål eller synpunkter i afseende på arbetslokal och anordningar. Härutinnan skulle möjligen vara skäl att bestämma rätt och skyldighet för inspektören att vid besök på arbetsställen belägna utom den ort, där han är bosatt, låta i arbetslokalen anslå kungörelse om viss för arbetarna lämplig plats och tid, då de kunde få tala med honom.

Lagen har ej häller tillförsäkrat arbetarna rätt att få förhållandena på ett arbetsställe undersökta af yrkesinspektör. Vid den praktiska utöfningen af sin värksamhet torde emellertid våra yrkesinspektörer betrakta som sin ämbetsplikt att infinna sig på anhållan af fackförening eller enskild arbetare, om af den gjorda anhållan framgår att det kan finnas skäl för densamma. Vid anonyma skrifvelser fästes däremot intet afseende.[[17]]

Yrkesinspektörernas uppgifter enligt 1900 års lag äro dels att öfvervaka lagens efterlefnad (utom när den angår grufdrift), dels att tillvarataga de minderåriga arbetarnas inträsse genom att, där visst arbete befinnes synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, hos Kon. Bef. föreslå antingen förbud mot de minderårigas användande däri eller föreskrifvande af särskilda villkor därför. (10 §).

Slutligen märkes bland yrkesinspektörernas åligganden skyldighet att med uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till skydd mot arbetets faror, att för hvarje år afgifva berättelse[[18]] om sin värksamhet samt redogörelse för inträffade olycksfall m. fl. skrifgöromål, hvilket allt tar en stor del af inspektörernas tid i anspråk, men dels är nödvändigt förbundet med inspektionsvärksamheten, dels af betydelse för skyddslagstiftningens utveckling och därför ingalunda öfverflödigt.

Med afseende på lagstiftningen angående yrkesinspektionen bör äfven nämnas den stadgade skyldigheten för arbetsgifvare att göra anmälan om olycksfall som drabba arbetarna, nämligen om olycksfallet medfört döden eller oförmåga under minst 14 dagar till sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat arbetarens krafter och färdigheter. En sådan anmälan göres på landet till länsmannen och i stad till magistraten (i Stockholm till öfverståthållareämbetet). Vederbörande yrkesinspektör skall sedan genom myndigheterna erhålla del af anmälan och äger att påkalla polisförhör i anledning af olycksfallet, därest sådant förhör ej blifvit hållet eller bestämt att hållas.

De svenska yrkesinspektörerna torde under de närmare 12 år yrkesinspektionen funnits till ha tillvunnit sig allmänt erkännande för sin under de gifna förutsättningarna förtjänstfulla värksamhet. Beklagligtvis ha arbetsgifvarna dock i många fall icke visat sig villiga att efterkomma yrkesinspektörernas anvisningar. I åtskilliga fall ha de också ådagalagt en värklig tredska, som med yrkesinspektörernas svaga hjälpmedel, lagens beskedlighet och det omständliga förfarandet varit svår nog att öfvervinna. Säkerligen skall härvid den nya lagen »angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet» af den 5 juli 1901, då den träder i kraft, visa sig vara ett godt stöd åt yrkesinspektörernas bemödanden att få erforderliga anordningar till skydd mot olycksfall vidtagna. En direkt hjälp i detta afseende kommer väl också den under utarbetning varande författningen om ångpannor att gifva. Men beträffande åtgärder mot ohälsa i arbetet stå yrkesinspektörerna i lika svag ställning som förut, om de ej erhålla bättre hjälpmedel till sitt förfogande.

Att arbetarna mången gång ställt sig kyliga emot eller rent af motarbetat yrkesinspektörens sträfvanden, vitsordas också af inspektörerna, och kan naturligtvis ej vara till fromma för vinnande af ett skyddslagens ändamål.

Slutligen må framhållas att yrkesinspektörernas antal varit och fortfarande är alldeles för litet. Vid 1900 års utgång, då yrkesinspektionen varit i värksamhet 10½ år, hade sålunda endast 7,785 eller ungefär hälften af de 15,415 arbetsställen, som år 1900 beräknades höra under inspektionen, hunnit inspekteras. Och den ökning af inspektörernas antal, som från och med år 1901 inträdt, motväges mer än väl dels af industrins utveckling, dels af det arbete inspektörerna fått sig tillagt genom skyldigheten att öfvervaka efterlefnaden af 1900 års lag. Inspektionspersonalens förstärkning måste därför betraktas såsom en oeftergiflig fordran för möjliggörande af en effektiv inspektion.[[19]]

[14]. I vårt land ha vi ej såsom i England, Frankrike och Danmark äfven kvinnliga yrkesinspektörer, hvilka man i dessa länder ansett mer lämpade än de manliga att utöfva vissa delar af inspektionen.

[15]. Ett sådant förbud gäller tills, på förd klagan, annorlunda förordnas af Kongl. Maj:t.

[16]. Afskrift af ett sådant meddelande kan hvem som hälst på muntlig eller skriftlig begäran erhålla af yrkesinspektören emot viss mindre afgift.

[17]. En skriftlig anmälan till yrkesinspektören behöfver endast adresseras till »Yrkesinspektören i N. N. distrikt» (det distrikt till hvilket arbetsstället hör), och till den stad, efter hvilken distriktet har sitt namn. Enligt Kongl. Brefvet af den 19 okt. 1900 omfattar Hernösands distrikt Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län, Gefle distrikt Gefleborgs, Kopparbergs och Västmanlands län, Stockholms distrikt Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala och Gottlands län, Örebro distrikt Örebro, Södermanlands och Värmlands län, Linköpings distrikt Östergötlands och Kalmar län, Jönköpings distrikt Jönköpings, Kronobergs och Hallands län, Göteborgs distrikt Göteborgs, Bohus, Älfsborgs och Skaraborgs län samt Malmö distrikt Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län.

[18]. Yrkesinspektörernas berättelser jämte kommerskollegii yttrande med anledning däraf utgifvas årligen i tryck.

[19]. För jämförelses skull kan nämnas att i Danmark utgjorde under finansåret 1897-98 de arbetsställen, som föllo inom den egentliga yrkesinspektionens område, 5,922 medan inspektionspersonalen bestod af 15 personer (2 inspektörer och 13 assistenter). Detta gjorde ju omkring 400 arbetsställen på 1 inspekterande, då däremot hos oss komma i medeltal omkring 2,000 arbetsställen pr inspektör. För närvarande har Danmark 20 egentliga inspektörer mot våra 8!

Bil. I.
Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke;

gifven Stockholms slott den 17 oktober 1900.[[20]]

1 §. I denna lag förstås med minderårig den, som är under aderton år, och med industriellt yrke idkande såsom näring af sågvärks- och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift eller annat därmed jämförligt arbete; masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturvärk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom handtvärk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-, bryggeri-, kvarn- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med fabriksdrift jämförlig handtering.

2 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig användas allenast under villkor att den minderårige fyllt tolf år och antingen, efter att hafva genomgått fullständig lärokurs, erhållit afgångsbetyg från folkskolan eller, efter inhämtande af ett ringare kunskapsmått, erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock styrker, att skolpliktigheten äljes upphört. Hvad sålunda föreskrifvits i fråga om inhämtat visst kunskapsmått såsom villkor för minderårigs användande i dylikt arbete, hvarom ofvan sägs, må dock icke utgöra hinder för minderårigs användande i dylikt arbete under ferietid. — Innan minderårig må i sådant arbete antagas, skall hvarje gång medelst läkarebetyg styrkas, att den minderårige icke till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses af det ifrågavarande arbetet komma att lida men. — Det åligger yrkesidkare att under den tid, minderårig är i yrkesidkarens arbete anställd, hafva i förvar den minderåriges intyg om ålder och inhämtat kunskapsmått äfvensom det i denna paragraf omförmälta läkarebetyg.

3 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig, som ej fyllt tretton år, användas högst sex timmar och annan minderårig högst tio timmar af dygnet. — Arbetsgifvare vare skyldig att bereda hos honom anställd minderårig, som icke fyllt femton år, den ledighet, som för deltagande i fortsatt skolundervisning kan erfordras.

4 §. Arbetstiden för minderårig skall afbrytas genom lämpliga raster; och må minderårig ej tillåtas att under rasterna uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet luften är förorenad af ämnen, hvilka äro för hälsan skadliga; åliggande det i sådant fall arbetsgifvare att anvisa lämpligt annat rum, där minderåriga kunna under rasterna vistas och intaga sina måltider.

5 §. Minderårig må med arbete i industriellt yrke icke sysselsättas före klockan sex på morgonen eller efter klockan sju på aftonen.

6 §. Minderårig må icke användas till att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin, rem-, axel- eller annan kraftledning; ej häller må minderårig tillåtas att från eller på i gång varande kraftskifva af- eller pålägga rem, kätting eller lina, så framt icke särskilda mekaniska anordningar äro vidtagna och dessa blifvit godkända af den, som, efter hvad i 9 § sägs, har att vid ifrågavarande arbetsställe utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna lag.

7 §. Med arbete i industriellt yrke må kvinna, som födt barn, icke sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarebetyg styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet. — Till arbete under jord i grufva eller stenbrott må kvinna icke användas och ej häller minderårig af mankön under fjorton år.

8 §. 1 mom. I grufarbete äfvensom i arbete vid masugnar eller hyttor, stångjärnsbruk, manufakturvärk och andra industriella inrättningar, där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, samt vid sågvärk och därmed förenade brädgårdar, må, utan hinder af föreskrifterna i 3 och 5 §§, arbetstiden för minderårig af mankön öfver fjorton år utsträckas till i medeltal högst tolf timmar af dygnet och jämväl till annan tid än mellan klockan sex på morgonen och klockan sju på aftonen, under villkor att arbetet är indelat på skift sålunda, att ett och samma arbetslag icke två nätter å rad arbetar på det skift, hvarunder midnatt infaller, och alltid har tillfälle att åtnjuta åtta timmars hvila mellan skiften; dock må å arbetsställe, där arbetet för samma arbetslag är begränsat till högst åtta timmar af dygnet, nattarbete för hvarje arbetslag under hvar tredje vecka äga rum hvarje natt. — 2 mom. I lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt sågvärk och därmed förenade brädgårdar må minderårig, som fyllt elfva år, användas under iakttagande i öfrigt af föreskrifterna i 2 § och hvad äljes i denna lag finnes stadgadt. — 3 mom. Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång, må eftergift i de uti 3 § gifna bestämmelser kunna meddelas af Kommerskollegium för en tid af högst fyra månader och af den, som, efter hvad i 9 § sägs, har att vid ifrågavarande arbetsställe utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna lag, för högst en månad.

9 §. Tillsyn å efterlefnaden af denna lag utöfvas, i fråga om grufdrift, som är att hänföra till bärgsbruk, af bärgmästarna, och i öfriga fall af yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt. — undanröjes eller, där sådan ej finnes, kommunalnämd samt skolråd och skolstyrelse äfvensom vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- eller stadsdistriktsläkare vare pliktige att lämna yrkesinspektör och bärgmästare det biträde, som af deras tjänsteåligganden, enligt denna lag, kan påkallas; och äga yrkesinspektör och bärgmästare att i förekommande fall anlita polismyndigheten.

10 §. Finnes minderårigas sysselsättande i visst arbete vara synnerligen ansträngande eller för deras hälsa vådligt, må deras användande i dylikt arbete kunna förbjudas eller särskilda villkor för deras sysselsättande därmed föreskrifvas. — Yrkesinspektör och, i fråga om grufdrift, som är att hänföra till bärgsbruk, bärgmästare åligger att, där de finna förbud eller särskilda föreskrifter i nu nämda hänseende af omständigheterna påkallade, därom göra framställning hos Konungens Befallningshafvande, hvilken det tillkommer att i anledning af sålunda gjord anmälan besluta.

11 §. En gång hvarje kalenderår äfvensom äljes, då i följd af sådan anmälan, som i 10 § sägs, eller af annan anledning Konungens Befallningshafvande så aktar nödigt, skall vid arbetsställe, där minderåriga arbetare sysselsättas, företagas läkarebesiktning å därstädes anställda minderåriga till utrönande huruvida arbetet är för den minderåriges hälsa menligt. — Öfver värkställd besiktning skall vederbörande läkare uti den 12 § omförmälta registerbok göra anteckning, angifvande huruvida minderårig må i arbetet fortfarande sysselsättas; och må yrkesidkare icke i strid mot innehållet i sålunda gjord anteckning i arbetet använda minderårig, intill dess annorlunda kan varda af Konungens Befallningshafvande förordnat, — — — Besiktning, hvarom nu förmäles, förrättas af legitimerad läkare, som därtill förordnas af Konungens Befallningshafvande. — — —

12 §. Det åligger yrkesidkare att för hvarje kalenderår föra särskild registerbok öfver de af honom under året till arbete i industriellt yrke använda minderåriga. Denna registerbok, — — — skall upptaga, bland annat, den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag, faders eller målsmans namn och hemvist, dag för anställning i arbetet, den tid af dygnet, hvarunder den minderårige varit i arbetet sysselsatt, det slag af arbete, hvari den minderårige varit använd, dag för afgång ur arbetet äfvensom anteckning därom att de i 2 § omförmälta intyg aflämnats. — — —

13 §. Hälsovårdsnämd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämd äfvensom skolråd och skolstyrelse äga att genom person, som nämden, skolrådet eller skolstyrelsen inom eller utom sig utser, granska registerbok samt de uti 2 § omförmälta intyg. Sådan rätt tillkommer jämväl vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare.

[20]. N:o 75 af Svensk författningssamling för år 1900. Erhålles i bokhandeln för 15 öre.

Bil. II.
Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara;

gifven Stockholms slott den 10 maj 1889.[[21]]

1 §. Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring af sågvärks- och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufvedrift, eller annat därmed jämförligt arbete, som icke är att hänföra till bärgsbruk; masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturvärk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att som handtvärk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-, bryggeri-, mjöl- och sågkvarns- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med fabriksdrift jämförlig handtering.

(Genom tillägg af den 13 dec. 1895 skall hvad i denna lag stadgas ock gälla om sådan i 1 § omnämd industriell rörelse, som af staten eller kommunen idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.)

2 §. 1 mom. Idkare af yrke, som i denna lag afses, är pliktig att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller äljes med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos honom anställda arbetares lif och hälsa.

2 mom. Härvid skall särskildt iakttagas:

a) å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom att golföppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;

b) å hissar, kranar eller andra därmed jämförliga hjälpmaskiner skall tydligt angifvas deras bärighet i vikt samt, då de äro afsedda för persontrafik, jämväl det antal personer, som kan utan fara på en gång begagna dem;

c) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen kan ske, vara behörigen kringgärdade;

d) där yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar träffas för arbetarnas räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade utgångar och fönster, säkerhetsstegar och dylikt; dock att hvad sålunda är stadgat i afseende å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning å redan befintlig fabrik eller värkstad i vidsträcktare mån än så vidt utan större olägenhet eller kostnad kan ske;

e) gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att arbetarna, där de iakttaga vanlig försiktighet, icke kunna skadas af i gång varande maskiner;

f) motor skall, där den ej uppställes i särskilt rum, utan har sin plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i beröring med dess rörliga delar;

g) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna, böra kringgärdas eller äljes så anordnas, att, så vidt möjligt, den med dem förbundna fara undanröjes, hvarjämte dessa inrättningar skola å ställen, där arbetarna kunna med dem komma i beröring, vara så tillräckligt belysta, att de tydligt kunna urskiljas, då de äro i gång;

h) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta på förut bekantgjort sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en motor kraft ledes till flera våningar eller rum, skall så anordnas, att antingen hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum stannas oberoende af motorn, eller ock signal från hvarje arbetsrum gifvas att stanna denna;

i) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, där så lämpligen kan ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende af motorn stanna dem; för till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina, där sådant är förenat med fara, skall särskild inrättning finnas;

k) därest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller smörjas medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara vidtagna till förekommande af skada.

3 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur så påfordrar, skall särskilt tillses:

att för hvarje där sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej understigande sju kubikmeter, jämte erforderlig luftväxling; dock att i redan befintlig fabrik eller värkstad mindre luftutrymme tillstädjes, där synnerligen värksam anordning för luftväxling vidtages;

att arbetet äger rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat såsom värksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra damm, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som till maskiner och redskap.

4 mom. I arbetslokal skola, där så finnes nödigt, anslås föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika olycksfall och ohälsa i arbetet — — —

Å särdeles farliga ställen skola anslag anbringas, som uppmana till synnerlig försiktighet.

[21]. N:o 19 af Svensk författningssamling för år 1889. Erhålles i bokhandeln för 10 öre.--Obs. tillägget af den 13 december 1895.