II.
I vardagsstugan, där Elins döda kropp låg, talades icke mycket. Tysta gingo alla, som voro därinne, sin väg. Skräcken hade slagit människorna, vilka kommit dit för att se, och ingen trodde, att den döda av sig själv fallit ned i den trånga källaren och av våda lyktat sitt liv. Därför gingo alla tigande bort, och de togo skräcken med sig ut över bygden.
Men de, som gingo bort, ersattes snart av nya. Var och en berättade för andra, vad han hade sett, och de, som hörde, måste själva gå till olycksstället och övertyga sig om, att deras öron hade hört rätt. De stannade alla framför den döda, och var och en, som gick därifrån, utbredde och fördubblade den fasa, som börjat komma över bygden, fasan för det namnlösa brott, vilket satte liksom en fläck på alla.
Inga Persdotter kom sent till Möllinge, och när hon kom, var det Kerstin Larsson, som skickat henne bud, ehuru Nils bett, att man ännu skulle skona modern. Inga Persdotter satt i moderns stuga och sydde på sin gråa kjol, när budet med underrättelsen om sonhustruns död nådde henne. Så fort hon fått höra allt, slog hon ihop händerna och utbrast: »Nu ska de väl skylla Nils och mig för detta.»
Och först ville hon icke gå.
»Jag orkar det aldrig», sade hon.
Det var den gamla modern, Karna Andersdotter, som måste uppmana henne att gå till sonens hem, där olyckan brutit in.
»Du kan väl aldrig bli skylld för detta», sade hon. »Du var ju här i natt.»
Men vid det att hon sade detta, försvunno hennes ögon i skrynklorna, och vad hon tänkte, visste ingen.
Inga Persdotter kom till Möllinge, och vad hon där sade, lade de närvarande på minnet. Med snabb tunga förklarade Inga allt, och i allas närvaro utfrågade hon Nils om, vad som skett, innan han lämnade hemmet och åkte till skogen. Och Nils svarade på hennes frågor, därför att han då som alltid böjde sig under hennes makt. Men inom sig visste han, att han redan var dömd, och att motstånd tjänade till intet.
Dock ville han icke hjälpa till att bära hustruns döda kropp från vardagsstugan och in i den stora salen, som nu stod öppen och skulle göra tjänst. Han föregav, att han icke orkade, och han gjorde detta, ehuru han märkte, att de som voro närvarande förstodo, att hans vägran kom av, att han ej vågade vidröra Elin. Han såg främmande människor lyfta henne upp inför sina ögon och bära henne bort. Och han kände sig till mods, som om allt detta icke anginge honom. Det som skulle komma, kom ändock. Och han skulle icke uppleva, att han fick följa hustrun till jorden.
Ty skräcken gick över bygden, och Nils kände dess smitta i sitt eget blod, och därav trycktes han till jorden. Skräcken verkade så, att alla, vilka tillfrågades, om de ville hjälpa till att avkläda, tvätta och svepa den döda, svarade nej. Fullt påklädd låg Elin på det stora bordet inne i salen. De, som burit henne dit, tyckte, att nu hade de gjort nog. En efter en skakade de sina huvuden och gingo därifrån. Och de visste alla, att över det hus, de lämnade, vilade förbannelsen.
Då var det Kerstin Larsson, den dödas väninna, och den enda, vilken i livet haft hennes förtroende, som hyste förbarmande. Hon talade med andra, och hon befallde sin egen piga att hjälpa till. Själv lade hon också hand vid verket. Men Inga Persdotter gick ut ur rummet och sade, att hon måste gå för att trösta Nils.
Medan kvinnorna så arbetade med svepningen, talade de ej mycket med varandra, men var och en gissade den andras tankar. De blottade den dödas hals, och de sågo det röda märket, vilket gick som ett band runt omkring. De frågade sig själva och varandra, om detta kunde vara märke efter ett fall. Och just som de ömsat linne på den döda, kom Kerstin Larssons man in och begärde att få se Elin.
Inga Persdotter hatade såväl honom som hans hustru, emedan hon visste, att i dem hade Elin haft goda vänner. Men hon kunde icke vägra Larsson att komma in, och hon följde honom själv fram till den döda.
Larsson stod där stilla och iakttog allt. Hans ansikte var blekt och strängt, och hans ögon voro vakna. Han såg den röda randen, som gick runt halsen, och hans ögon borrade sig ett ögonblick in i hustruns, som mötte hans. Men därinne yttrade han intet, stod bara stilla, överlade, tänkte och såg. Så gick han därifrån, tigande som han stått där.
I vardagsstugan satt Nils, och när Larsson gick honom förbi, stannade han och sade barskt:
»Hade du haft någon hos Elin och icke ständigt låtit henne gå så ensam, när du var borta, då hade detta icke hänt.»
Nils såg slött på den talande och svarade:
»Jag har det nog tungt ändå, utan att du behöver lägga sten på börda.»
Därmed gick Larsson ifrån gården, grubblande över, vad som skulle komma att ske efter detta.
Men därinne sysslade kvinnorna med den döda, och som de sågo henne ligga där, sade den ena:
»Hon har två örhängen, men av dem är det ena avslitet. Det lilla trekantiga stycket, som hänger löst ned, är borta på ena sidan.»
Då stannade alla i sitt arbete. De ropade in Nils och visade honom, vad de sett. Alla märkte, att han blev häpen över denna upptäckt och förvirrad. Men för att ingen skulle misstänka något, gick Nils ned i källaren och sökte. Därifrån kom han hastigt tillbaka och berättade, att han funnit det saknade stycket av örhänget där. Åter sågo kvinnorna på varandra, utan att säga något, och åter gick Nils in i vardagsstugan, där Inga Persdotter sysslade vid spisen, och satte sig där.
Nu började kvinnorna att reda ut den dödas hår, och som de gjorde detta, funno de intrasslat i håret det saknade stycket av örhänget. De jämförde och försökte på det ställe, där det blivit avslitet, och alla sågo, att det passade.
Då bådo de åter Nils komma in och visade honom, vad de funnit. Nils tog i sin hand det lilla metallstycket, som sade så mycket, och inom honom blev det svart. Men han försäkrade dock, att han funnit något i källaren.
Därmed lämnade han rummet, och i det han stönade högt, lade han sig ned på sängen i vardagsstugan. »Vad angår allt detta mig?» tänkte Nils. »Jag är ju ändå dömd. Människornas ögon ha dömt mig.»
En stund senare kommo kvinnorna ut i vardagsstugan. Deras arbete var fullgjort. Då sågo de Nils utan rock och skor ligga på sängen, och de trodde, att han sov.
Då pekade pigan, Ida Qvick, som Kerstin Larsson befallt hjälpa sig, på hans ena fot och sade högt, så att alla kunde höra det:
»Nils har blod på strumpan.»
Nils blundade och låg en stund stilla, som om han ingenting hade hört.
Då upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp ögonen.
»Jag har gjort mig illa i foten», sade han lågt.
Men inom sig tänkte han: »Vad betyder det, om blodet syns? De veta det ju ändå alla.»
Då sågo de främmande på varandra, och den ena efter den andra gjorde sig redo att gå. Men Kerstin Larssons hjärta var fullt av sorg och harm, och hon kunde ej lämna huset, innan hon känt sig äga visshet.
Därför kallade hon på Inga Persdotter och sade:
»I ska väl gå in nu och se på henne. I har inte gjort det förr.»
Och detsamma sade hon åt Nils.
Ingen av de båda hade någon brådska att gå. De sågo på varandra och menade, att tids nog fingo de se sådant.
Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist läto de tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen, där den döda låg. De sågo mot golvet när de gingo, och ingen av dem hade lust att gå först. Till sist kommo de likväl in, men när de inkommit, stängde Inga Persdotter dörren efter dem båda.
Utanför den stängda dörren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon förstod, att hon bryggt ett helvete åt de båda, som hon tvingat därin. Men när hon utanför ingenting kunde höra, grep henne lusten att se, och innan någon anade det, hade hon öppnat dörren och trädde in till de båda andra i likrummet.
Då såg hon Inga Persdotter och Nils Tufvesson sitta därinne i den skumma salen, där lakanen hängde för fönstren. De sutto i rummets bortersta vrå och samtalade viskande med varandra. Och båda hade vänt sina ansikten så, att de ingenting kunde se.
Med starka ord och hån i stämman bad Kerstin Larsson Inga Persdotter och hennes son att dock se på den döda.
»I ska väl se, om det som är gjort, är bra», sade hon.
Inga Persdotter mötte hennes blick.
»Det vet vi ändå», sade hon. »Och för denna gång ha vi sett nog.»
Då lät den tappra kvinnan dem båda gå förbi sig. Själv stängde hon dörren om dem båda, och när hon gick, kände hon, hur benen veko sig under henne efter den våldsamma spänning, som nu var förbi.