III.
Nu hade den sista av dem, som besökt Möllinge, lämnat gården. Nu låg Elin svept och klädd på sin sista bädd. Väninnan hade stuckit en psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium för att pryda henne. Nu föll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo tigande om varandra i de tysta rummen.
Nils satt i vardagsstugan och sängen bakom honom stod bäddad. Ögonen höll han öppna, och dock var det honom, som om han ingenting såg.
Från kammaren hörde han Inga Persdotters röst:
»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»
Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.
»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»
Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.
»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det bättre.»
Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:
»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»
Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda rummen lät hon dock stå öppen.
Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han förstod, att han icke skulle få sömn.
»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»
»Är du rädd?» sade Inga Persdotter.
I blotta linnet stod hon på tröskeln och log. Ej heller nu var hon mörkrädd. Ej heller nu kände hon, att fasan omgav henne. Hennes instinkter sovo, och hon erfor något av samma slags lugn som ett nyligen mättat djur.
Men när hon kom närmare och fick se Nils ansikte, mörknade Inga Persdotter och leendet dog på hennes läppar.
»Varför vill du, att lampan skall brinna?» sade hon hårt.
»Därför att när jag ser skenet inifrån dig lysa här på golvet, blir det mindre svårt», svarade Nils.
»Här skall vara mörkt», svarade Inga Persdotter. »Mörkt skall här vara, och du skall sova. Är det inte nog, att lampan fick brinna här halva sista natten för din skull? Hade du varit karl då, hade jag inte behövt släcka nu. Ska de nu ha det att säga, att ej heller i natt kan här i huset vara mörkt?»
Då blygdes Nils att bedja modern längre. Han lade sig stilla ned och såg på den ljusa fläcken, där lampan inifrån kammaren kastade sitt sken över golvtiljorna. Därefter hörde han modern gå till vila inne i kammaren, och ett ögonblick senare såg han mot den öppna dörren skuggan av hennes arm, när hon sträckte ut den för att skruva ned lampan. Då försvann framför honom den ljusa fläcken, som givit honom ro, och runt omkring var mörker.
Men ur mörkret växte syner, och det var, som om allt inom den ensamme mannen plötsligt blivit levande och ljust. Han såg människorna, som kommit och gått i hans hus, och åter kände han, att de kommit för att döma honom, och att han redan var dömd. En rysande ensamhetskänsla bemäktigade sig honom. Ingen hade han att gå till, ingen, till vilken han kunde tala. Därinne, på andra sidan om väggen, hörde han, hur modern redan sov, och han greps av medlidande med sig själv, som skulle ligga ensam och frysa. Det hade plötsligt blivit så kallt, att han hackade tänder. Att svepa täcket omkring de frysande lemmarna hjälpte icke. Kölden gick igenom allt det, som eljest värmer. Kölden kom inifrån. Den kom av, att han var så förtvivlat ensam. Hur hade han så plötsligt blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida världen icke hade någon, till vilken han kunde gå?
Som Nils låg så och arbetade med sig själv och sina egna tankar, kom det för honom, att han ej längre kunde ligga stilla. Det var något han glömt, något, som framför allt annat måste göras. Han vågade ej väcka modern genom att tända på ljus. Därför smög han sig upp i mörkret och trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med svavelstickorna ytterst på spiselkanten, och utan att veta varför, endast driven av ett sällsamt begär att ännu en gång se, gick han på sina bara fötter vägen till salen, där hans hustru låg.
Vid dager hade han ej vågat se på henne. Nu när natten kom, drevs han dit av en oförklarlig makt, som fjättrade hans vilja och oemotståndligt förde honom fram. Hans ögon tycktes genomtränga mörkret, så att han kunde se, och utan att göra buller eller stöta emot, ljudlöst och säkert som en sömngångare, gick han fram genom rummen och öppnade dörren till salen, där Elin låg. Där drog han eld på en tändsticka och närmade sig den döda. När den ena tändstickan slocknat, rev han eld på en ny, och med vidöppna ögon och mun stirrade han på Elins orörliga ansikte. Han stod där, till dess att ingen sticka längre fanns kvar, och när det då blev mörkt omkring honom, tyckte Nils sig ännu kunna se det lugna uttrycket och de slutna ögonen.
»Varför står jag här?» tänkte han. »Och vad vill jag?»
Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att kläda på sig gick han sin vanda gång ned i stallet för att se om hästarna. I mörkret såg Nils något svart ila sig förbi. Men han förstod, att det var hunden, och han blev icke rädd. Fastän han gick omkring så, var det något inom honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han känt efter, att vatten och foder fanns tillräckligt, gick han från spilta till spilta och räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem, räknade han. En, två, tre, fyra, fem. Det fanns fem hästar. Ingen hade tagit bort någon. Flere hade aldrig funnits. Så försökte han vissla på hunden. Han ville smeka Pojken, emedan han varit orättvis och sparkat honom någon gång. När kunde han ej minnas. Men medan han sökte efter hunden, märkte han, att han kommit fram till förstugudörren, som stod öppen, och huttrande av köld steg han uppför trappan och drog igen dörren efter sig.
Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum, där Elin låg, visste han, att han ej var ensam, och att någon följde honom, utan att dock visa sig eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna någon följde honom, som om hans eget jag kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras sida, utan att kunna beröra varandra. »Du är jag», tänkte Nils, »och jag är du. Men varför har du ingenting att säga mig och icke jag dig? Här är så ensamt och mörkt, varför talar du icke? eller varför gör jag det icke själv?» Han stängde dörren om sig och var åter ensam i vardagsstugan. Det vill säga han var, vad människor skulle kallat ensam. Själv visste han ju, att så icke var. Tydligt kände han, att den andre följt med honom in, och när han lade sig, tyckte Nils, att det var två, som på en gång drogo över sig täcket och ryste av köld. Nils var i denna stund nära den gräns, där, om den överskrides, det sista bandet i en människas skäl brister.
Ty mitt framför sängen såg Nils på golvtiljorna en liten fläck av ljus, och han trodde först, att modern låg vaken som han och hade tänt lampan. Men som han stirrade på denna lilla ljusfläck, märkte han, hur den växte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin låg på knä på golvet. Hon låg där i blotta linnet och såg ut, som om hon sprungit upp ur bädden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och huvudet, som hon höll nedböjt. Och mitt emot henne såg han sig själv, den andre, som följt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den andre stod mitt emot Elin, och i handen höll han något, som han lyfte för att slå till. »Skona mitt liv», bad Elin, »jag ska gå själv, jag ska ingenting säga, men skona mitt liv.» Nils hörde allt detta tydligt, där han låg, och han såg den andre, som var han själv, slå till på hennes hjässa. Han såg Elin sjunka till jorden med ett skri. Så hörde han henne rossla och kvida. Så blev allt tyst, och det blev mörkt, mörkt, som om intet ljus någonsin kunnat lysa.
Då stod Nils i förtvivlan upprätt på golvet och skrek högt. Men när Inga Persdotter kom in, och lampan var tänd, låg han åter i sin bädd och ville ingenting svara henne. Han bad henne endast gå. Men när modern dock ej ville lämna honom, då satte sig Nils upp, och med läppar vita av skräck talade han till henne.
»Där låg hon», sade han. »Där på golvet. Där borta stod jag, och jag slog henne i natt, som jag gjorde det i går. Men jag vill inte kläda på henne igen. Jag vill inte ta i hennes döda kropp, inte släpa henne ut och kasta henne i källaren. Jag gör det inte. Bed mig inte. För jag lyder dig inte längre.»
Då greps Inga Persdotter för första gången efter dådet av samma skräck som sonen, och med läppar, vita som hans, frågade hon:
»Var hon här?»
»Ja», sade Nils.
»Och såg du dig själv också?»
»Jag gjorde så.»
»Såg du mig?»
»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»
Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand. Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.
Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.
»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»
Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.
»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.
Men Nils avbröt henne.
»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt, lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»
Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjättrats vid varandra, sutto de båda där, och ingendera vågade gå och lämna den andra ensam. Ty ingen av dem båda hade mod att bli ensam med sig själv. Därför sutto de och väntade, att dagern skulle komma, och långsamt mätte den gamla klockan med sitt enformiga ojämna tick-tack ut tiden. När morgonrodnaden färgade slättens östra moln röda, sutto de där ännu, och det hat, som föddes mellan människor, vilka enats i ont, växte inom dem båda.
Först när solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och sökte vila.
»Jag vet, att jag blir dig kvitt», ropade Nils efter henne. »Jag vet det.»
Då slog den våldsamma kvinnan dörren i lås och lät Nils förstå, att hon kunde leva honom förutan. När dagern kom, var Inga Persdotter åter modig, och mot solen, som långsamt steg, ruvade hon länge över, vad hon icke kunde hindra.