IV.
Men ute i bygden gick skräcken från hus till hus och höll människorna vakna. Som Inga Persdotter tänkt, när hon i stolta vanvettsdrömmar från den mörka skogsbacken såg ned över de slocknande ljusen i byn, så gick det också. Ljusen slocknade senare än eljest den natt, då Inga Persdotter och hennes son i ruvande ångest delade varandras vaka, och skrämseln för dådet var det, som hindrade människorna från att sova. Det blev många nätter, som följde på varandra. Och icke blott den första natten slog denna Inga Persdotters högmodiga spådom in. Natt efter natt spridde sig skräcken allt längre. Flere och flere blev det, som den höll vaken, snart visste alla olyckan med Elin Olasdotters död.
Men det fanns heller icke en, som under allt detta icke anade, att ett brott hade blivit begånget. När medvetandet om sådant träffar människor, då är det först gärna, som om något sov inom dem. De flesta äro ju slöa och likgiltiga för andras lidanden och andras öden. De flesta av dem tänka som så: allt detta angår icke mig. Låt var och en sköta sig. Jag mitt, och du ditt. Var och en för sig. Och Gud för oss alla.
Människorna måste hava tid för att besinna sig. De måste hava tid, även därför att deras dom ej skall falla för hastigt, för orättvist. Dårar äro de, vilka löpa efter varje känsla, som tillfälligtvis flammar upp.
Det var ett besinningsfullt, långsamt folk, som bodde i denna trakt. Människorna fattade långsamt eld, och de togo ej vid sig för småsaker. Att nämndemannen och hans hustru kommo åkande dagen efter dotterns död, det var i sin ordning och ej mer än man kunnat vänta. Ola Persson såg gammal och förgrämd ut, när han kom. Det var många, som sett honom komma, och medan han var inne på Möllinge, skockades folk utanför på vägen. Det var, som om alla väntat, att någonting då skulle hända. Men deras väntan blev besviken. Ola Persson och hans hustru gingo blott, gamla och nedböjda, in i salen, där deras dotter låg.
Som det höves i sorgehus, talade de icke mycket. Ola Persson själv stod framför liket med händerna hopknäppta och bad tyst. Hans hustru hade tagit plats bredvid honom, och hennes tårar runno. Men mycket frågade de icke, och mycket blev icke sagt. Ej heller intogo de mera förtäring, än nödvändigt var, i sorgehuset. Som de kommit, vände de åter hem, lovande att komma tillbaka till begravningen. Mängden, som skockat sig på vägen, gav plats, när vagnen åkte förbi.
Också Ola Persson behövde tid för att betänka sig. Också han var en långsam man, och han ville gärna överlägga med sig själv, innan han handlade. Förgrämd och sörjande for han till sitt hem, och med bitterhet tänkte han på, att om han behållit dottern, utan att fråga, när hon gående kom den långa vägen till sitt hem och bad honom därom, då hade detta aldrig skett.
Men när Ola Persson och hans hustru rest, och alla visste, att begravningen var utsatt till söndagen, då var det, som om människorna börjat vakna. Då började de också att tala, och allt vad som förut endast viskats man och man emellan, det sades nu högt, och de, vilka förut fruktat för sina egna tankar, klädde dem nu i ord och fruktade icke. Det visade sig då, att ingen trodde, att Elin dött en naturlig död. Alla anklagade Inga Persdotter, och ehuru ingen fritog Nils Tufvesson för delaktighet i brottet, dömde de honom dock milt. Över traktens betänksamma, tunga och tröga befolkning kom en hemsk fruktan, att rättvisa icke skulle bli skipad. Det syntes alla som en stor ogärning, i vilken var och en hade del, om den döda nu skulle begravas, utan att något blivit gjort för att finna gärningsmannen. Allt vad som kommit i dagen, när Elin blev funnen och svept, var i vars mans mun, och alla väntade, att den rätte mannen skulle komma och föra allas talan i en rättvis sak.
»Gud kan icke tillåta sådant», tyckte de. »Gud som skapat världen och givit oss lagar och budord, kan ej vilja, att detta oerhörda skall ske. Han kan ej vilja, att begravningen får försiggå i lugn, och ogärningsmannen sedan sitta i ro och njuta frukterna av brottet, som för var man ligger i öppen dag.»
Så gick rättfärdighetskänslan sin gång över denna bygd. Den kan sova i vardagslag, och i det, som smått är, sluta människorna ögonen till och le. »Det är världens gång», säga de, när de möta orätt. »Och orätt kan ingen hindra.» I handel och vandel sker mycket, för vilket människorna blunda, emedan de själva veta sig i stånd till detsamma. Men när något väldigt händer, då ropar det emot himlen, och det är som om ej ens den ringaste kunde sova lugnt, förrän rättvisan gått sin gång, och sanningen kommit i dagen.
Här blev det från början icke en man, som trädde fram och förde allas talan. Men en av de nätter, då Inga Persdotter och Nils rasade mot varandra efter det dåd, de samman begått, brann länge ljus i en byggnad, vilken ej långt från Möllinge ligger vid landsvägen. Ljuset brann länge, därför att två människor där lågo vakna och talade om det brott, som fyllde hela bygden med skräck. Ljuset brann i fönstret bredvid verandan, som vette ut mot den välvårdade trädgården med fruktträd, bärbuskar och bersåer. En strimma av detta ljus föll mellan vildvinets risiga grenar, och därinne var det Kerstin Larsson, som höll sin man vaken. Hon gjorde det därför, att hon talade ut, vad hela bygden tänkte, och hon var modig, emedan hon visste detta. Men därjämte kände hon det så, som hade den döda talat genom hennes mun, och denna känsla fick hon, emedan ingen annan i livet stått henne så nära. Därför talade Kerstin under tårar och med lidelse, som den gör, vilken talar sin egen sak.
»Det kan aldrig vara rätt, detta», sade hon. »Det kan aldrig vara rätt. Här ligger Elin svept och skall komma i jorden. Om två dagar står begravningen. Man skall ringa över henne, och prästen skall läsa över hennes döda mull. Så skall kistan sänkas ned, och en liten stund därefter är graven fylld med jord. Vad som finns därnere, kan ingen veta och ingen se. Men de, som gjort detta, skola sitta i säkerhet och ro, och när ett år har gått, är alltsammans glömt. Sådant kan aldrig vara rätt, varken inför människor eller inför Gud.»
»Varför reste Elins fader härifrån och sade ingenting?» invände mannen.
»Därför att han icke visste, vad du och jag vet», genmälde hustrun ivrigt. »Kvarnbo ligger långt härifrån.»
Hennes ansikte var rött av iver och sorg, och hennes klara ögon glänste. Med livliga åtbörder fortfor hon:
»Han har icke sett randen, som gick omkring Elins hals. Han var icke inne som jag och såg, när Inga Persdotter och Nils sutto ensamma i salen, där liket stod. Som missdådare sutto de där och talade tyst med varandra. Och ingen av dem vågade lyfta sitt huvud och se på den döda. Inte heller såg Ola Persson Nils, när han låg på sängen med blod på strumpan och ingenting kunde svara för att förklara sig. Han såg ej heller, när vi fann örhänget i Elins tjocka hår. Hade han sett allt det, då visste han som jag, att det är bara en, som har gjort det, och hon heter Inga Persdotter. Då hade han heller icke rest, som han gjorde. Ty Inga har övat brottet, så visst jag ligger här. Men Nils vet om det, och han har nog hjälpt henne. Ty när modern velat det, så har han icke förstått bättre än att lyda, stackare han.»
Men mannen ville ännu icke ge Kerstin rätt. Ty han tyckte icke om att låta hustrun råda för lätt. Därför svarade han:
»Jag har ingen makt och myndighet här. Ty jag är ingen målsägande.»
Då reste sig hustrun upp i bädden och slog ihop sina händer, så att det small.
»Är inte var människa målsägande, där man ser, att blodig orätt sker?» ropade hon. »Kan du gå på begravningen och vara med, när Elins kista sänkes i graven och se mördarna stå där och sörja henne? Kan du se sådant, när du vet, att med ett enda ord kunde du ha hindrat det, och bara för att du skämdes stiga fram, har du låtit allt gå, som det gått?»
Larsson tänkte i grunden detsamma som hustrun. När han talade emot henne, skedde detta mest, därför att han gruvade sig för att stiga fram och synas. Han ryggade också tillbaka för att blanda sig i en sak, som skulle föra rättegång, dom och rannsakning med sig. Bättre än hustrun förstod han, att för en oskyld person låg däri en fara. Men innerst kände han som hon och önskade, att allt måtte komma i dagen. Därför var det blott som ett sista självförsvar han yttrade:
»Varför gör ingen annan detta?»
»Just därför att ingen annan gör det, måste du träda fram», var hustruns svar.
Under det att Kerstin Larsson talade vidare, låg hennes man stilla och lyssnade till hennes ord. Inom sig kämpade han samma kamp, vilken alla de utkämpat, som trätt fram i större frågor och på större slagfält och vunnit ryktbarhet genom sitt mod. Och det inre motstånd, han inom sig själv hade att övervinna, var så mycket starkare, som han med sin handling intet annat kunde vinna för egen del än medvetandet, att han gjort en god gärning och handlat rätt. Ty när rättvisan en gång segrat, skulle han, som blott varit ett ringa medel i dess tjänst, glömmas.
Emellertid talade Kerstin Larsson vidare, och med kloka ord sade hon sin man, hur allt skulle göras. Orden trängde in i den lyssnande mannens sinne, och ju längre han lyssnade, desto klarare blev det honom, att här fanns blott en väg att gå, samt att han och ingen annan måste gå den.
När han kommit så långt, kände han inga betänkligheter längre. Han kysste hustrun till godnatt och sade:
»Nu vill jag sova.»
Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, förstod Kerstin Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita på sin man.
»Du är ändå en karl», sade hon och släckte ljuset.
»Fastän jag haltar på ena benet», svarade mannen halvt i sömn.
Och som han sade detta, skrattade han till, så att bädden skakade.
»På hjärtat haltar du inte», svarade hustrun.
Larsson sov redan, när hon sade detta. Men hustrun låg länge vaken och tänkte på sin vän, och att hon, som så länge lidit orätt i livet, nu ändå till sist skulle få rättvisa i sin grav.