V.

Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun var otålig och ville skynda på honom. Men mannen lät sig nu icke drivas längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde han kosan mot byn för att tala vid andra.

Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.

Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde de nu gå.

De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år, och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de övervinna varje betänklighet och gå.

»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.

Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade ögon ut efter de gående, och de mötande hälsade tyst utan att göra några frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård, stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.

Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona. Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och sorg.

Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.

Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat. Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare, och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.

Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.

»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga Persdotter.

Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en ibland dem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till Nils:

»Nu börja snokarna komma. Men här finna de intet.»

Nils såg vrett på modern och svarade:

»Vet du det?»

Allt sedan den natt, då han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes över sig själv, att han ej vågade visa det öppet.

Men de tre männen stodo tysta framför Elins lik. De veko undan linningen på hennes svepning och sågo alla den röda randen, vilken gick runt om hennes hals. I tigande fasa stodo de så, och ingen behövde säga något till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tänkte: »Detta har icke gått rätt till.» De stodo där länge, och de skälvde så, att ingen av dessa härdade män, som sett livet och kände det, kunde tala.

»Arma kvinna!» sade skolläraren till sist.

Och den gamle mannen darrade på rösten.

Så bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den dödas rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.

Där blev det skolläraren som förde ordet. Han sade dem, att här kunde ingen begravning ske, förrän läkare hade undersökt den döda och givit sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att sådana rykten voro redan i svang. Så såg han på de båda andra kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.

Inga Persdotter och Nils sutto länge tysta vid dessa ord. Så sade Inga Persdotter:

»Skicka ni hit er doktor, får vi se, vad han hittar.»

De tre männen hälsade utan flere ord och gingo ut. Först när de kommit så långt ut på landsvägen, att de ej längre kunde synas från gården, började de andas ut och se på varandra.

»Det var nog bra, att vi gingo», sade nämndemannen.

Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rättskaffens män av allmogen. Ingen av dem tänkte på, att han med denna sin handling uträttat mer, än han skulle och borde. Utanför Larssons gård skildes de åt.

Men i sorgehuset på Möllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande om, vad detta besök skulle föra med sig. De talade därom, därför att de ville glömma fasan för natten, som nalkades, allt som solen sjönk. Och dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera än både mörker och natt.