TREDJE AKTEN.
Teatern föreställer nejden i Birkala kring kullen Junturin-mäki, som synes midt på Teatern inemot fonden, hvilken visar, mellan odlade stränder, tvänne stora, af holmar, fjerdar och sund, uppfyllde vattendrag, förenande sig till Satakundas eller Kumo elf, invid en Riddarborg, belägen på en udde, formerad af elfven och en djup vik, vid hvars stränder synas en myckenhet båtar.
FÖRSTA SCENEN.
Finsk Allmoge af båda könen, unge och gamle, i mera hyfsade drägter. Äldre Finnar, hvaribland isynnerhet märkes TUISKO, något afsides, synas rådslå. En afskiljd groupp samtalar hemligt. Åtskillige varubyten sysselsätta en del Allmoge, och ungdomen är innebegripen i Finska lekar och dansar.
CHOR.
Vid Junturinmäki åter vi oss samla
Under sång och dans och lekar, unga, gamla.
Höfdingen, vi Riddaren kalla,
Glädjas låter alla.
Ljungelden han säges likna uti striden.
Då han segrat, i hans ögon strålar friden,
Bjudande alla fångne skoning,
Frihet och försoning.
CHOR af sammansvurna inom sig.
Vi kommo hit hemligt till blodig lek,
En qvinna förrådde oss, hämden oss svek.
EN FINSK YNGLING, till en Tärna, som aflägsnat sig något ifrån de andra.
Hvi ser jag dig ej mer i lunden och i hagen?
TÄRNAN.
Derför att löfven gulnat, ängen ligger slagen.
YNGLINGEN.
Känslan förblir nog varm, fast himmelen blir mulen.
TÄRNAN.
När sommarns blommor vissnat, säges den bli kulen.
YNGLINGEN.
Hyddan är varm och egen, blif dess ordnarinna.
TÄRNAN.
Är det ditt alfvare, tör du din önskan vinna.
(Dans.)
CHOR af Ynglingar
Tärnor, då glädtigt i dansen J svingen,
Kärleken slår med den skiftande vingen;
Hjertats och naturens Gud
Unga tärnan gör till brud.
CHOR af Tärnor.
Stojande Ynglingar, J mågen glamma
Om denna Guden, han är dock densamma
Skalken oss vår mamma sagt.
Tärnor, varom på vår vakt.
CHOR af gifta Qvinnor.
Liksom ett löf uppå glansk-isen drifvet,
Värnlösa tärnor, sådant är lifvet
Utan stöd af troheten.
Tärnor, skapen, vården den.
CHOR.
Hvilken mängd af fångar tåga hit från borgen?
Skola våra nöjen störas utaf sorgen?
Få vi ömkans känslor lyda?
Hvad må allt betyda?
ANDRA SCENEN
DE FÖRRE. BIRGER. JOUKAVAINEN. RUHO. Fångne Finske Krigare.
BIRGER, införande fångarne.
Här, tappre, på en ort, för Er af helig art,
Vill Riddarn söka slut uppå den långa tvisten,
Med landsmän språken fritt. Hit Riddarn kommer snart,
Han kommer såsom Svensk och Christen.
(Birger går.)
TREDJE SCENEN,
DE FÖRRE, utom Birger.
(Den Finska Allmogen närmar sig till fångarna och blandar sig bland dem med deltagande och uppmuntran.)
CHOR af sammansvurna.
I högen äro vapen och hit kommit män.
I tysthet det fallna kan uppstiga än,
JOUKAVAINEN, framkommen ensam, främst på scenen.
Jag, Joukavainen, öfvervunnen!
En tapprare än jag är funnen;
Och dock jag andas än! — Och grämelse och harm
Ej förmågan i min barm,
Ej släckt mitt ögas ljus! Hur kan med Riddarns mildhet
Förenas sådan kraft? — Nu blygs jag för min vildhet.
Mitt segervissa mod mig fram mot honom dref;
Han mig på lifvet sprang. — Jag föll, och fången blef —
Men huru fången? — Ej förnedrad,
Ej skymfad. — Nej, tvärtom af fienderna hedrad.
Ej hämd för Kyros brand. — Jag, här bland Finske män! —
Det är en högre dygd, jag kände icke den.
CHOR af Allmogen till Joukavainen.
Herre, hvars tapperhet alla berömma,
Stå ej så dyster, dela vår ro.
Sök ibland oss att Er olycka glömma,
Kom ibland oss att bygga och bo.
DE SAMMANSVURNA, till Joukavainen.
Forntida Gudar vi, lycklige, glömma
Kring denna kulle i christelig ro.
JOUKAVAINEN.
Fången kan icke sin olycka glömma,
Tvungen af segrarens vink att bero.
CHOR af Allmogen.
Svenskarna mottaga mandomen, äran,
Som sine bröder, det känne vi;
Och hvar och en, som blir christen till läran,
Hyllas och skyddas och genast blir fri.
DE SAMMANSVURNA.
Trefnad och ödmjukhet alstrar den läran,
Ljufligt att lyda och kalla sig fri.
JOUKAVAINEN.
Fåfänga maningar! Veten att äran
Följer blott styrkan, som känner sig fri.
TUISKO.
Vår fordna Furste, han, som ifrån denna kulle
Uttalat Guda-ord, och tjusat med sin sång,
Han kommer, Finnar, varen vördnadsfulle,
Och stören ej den gamles gång.
FJERDE SCENEN.
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA.
WÄINÄMÖINEN.
Fosterlandskänsla, Guda-flamma,
Som lättar tyngden utaf mina band,
Du återstår ännu, du är ännu densamma
Du fordom varit! — Sköna strand,
Ej mer densamma du! — Förtyngd af Riddarmuren,
Är ej så fri, som förr, naturen.
Dock ännu hög står mina fäders graf.
Folk, som mig segrarn nalkas låter,
Se en förjagad Drott framstaplar till dig åter,
Stödd af sin dotter och sin vandringsstaf.
En dyster hamn från fordna tider,
Han emot ättehögen skrider,
Beröfvad allt hvad förr han ägde här
Ett rum, ett litet rum, att hvila han begär.
Min harpa skall ej mera klinga,
Du helga kulle, från din höjd;
Och känslan sig mot molnen svinga,
Som fordom vid naturens fröjd.
Då framkom allt hvad skapadt andas
Med ilad flygt, med störtadt språng
Då såg man lamm med ulfvar blandas,
Att lyssna, tjuste, till min sång,
Och fiskarna i fjerden spritta;
Och Sjöfrun maka sig på strand;
Och björnen fram ur skogen titta;
Och masken kräla opp ur sand.
Och fält och lunder sig beskruda
Med lifvad grönska, färgors prakt
Och stjerne-rymden hördes ljuda
Om jordens tjusning, Ukkos makt.
Men snart…
Med stormvindens fart —
Sågs blodströmmar gjutas,
Och sällheten slutas
I Borgtornets natt;
Der Jätten bevakar,
Med svärdvana drakar.
Vår röfvade skatt.
EN MAN af de sammansvurna, som smygt sig till Wäinämöinen, hemligt.
Låt harpan få klinga
Från Junturis topp,
Och svärd skola svinga
Ur grafvarna opp.
WÄINÄMÖINEN, som lyssnat, utbrister med smärta, högt.
Den eld är förkolnad
Mig Gudomen gaf.
Jag är blott en vålnad
På frihetens graf.
TUISKO nalkas, vördsamt men med värdighet, åtföljd af allmogen.
Vår frihet är ej död, den lefver i den trefnad
Som Svenska Styrelsen ingjuter i vår lefnad.
Höj blicken, gamle Drott, och säg, om du ej ser
Fält, rikare än förr, och hyddor mera trygga.
Så Svenskarna oss lärt att odla och att bygga.
(Joukavainen och Emoina hafva emellertid ställt sig på hvar sin sida om Wäinämöinen.)
EN FINNE, framvisande hvarjehanda trädredskap ock bohagsting.
Jag önskar att få visa Er
De redskap sjelf jag gjort.
EN ANNAN, framvisande hvarjehanda jernsaker.
De jern jag sjelf kan smida.
EN ANNAN, framvisande åtskilliga fiskredskaper.
De nät jag knutit sjelf.
JOUKAVAINEN, som betraktat allt med uppmärksam förundran.
Det är förundransvärdt.
Hvem lärt Er detta allt?
FLERE RÖSTER.
Det Svenskarna oss lärt.
TUISKO.
Se, våra qvinnor här på Edra blickar bida.
EMOINA, till en ung qvinna af hopen.
Dig denna drägten kläder bra.
QVINNAN.
Jag sytt den sjelf.
EN ANNAN, framvisande en garnhärfva.
Det garnet sjelf jag spunnit.
EN ANNAN, framvisande ett stycke tyg.
Jag sjelf väft detta tyg.
EMOINA.
Allt min beundran vunnit.
Hvem lärt Er detta?
FLERE QVINNO-RÖSTER
Svenskarna.
WÄINÄMÖINEN, djupt.
J ären med era öden
Belåtne?
EN MÄNGD RÖSTER, högt.
Ja.
FLERE SAMMANSVURNE bakom Wäinämöinen, hemligt.
Nej.
WÄINÄMÖINEN.
Genom segrarns nåd
Jag står här bland ett folk jag älskar in i döden.
Ännu en gång jag önskar ge ett råd.
Vill någon utaf Er från en snart slocknad gnista
Af eld uti mitt bröst nu hämta opp det sista?
FOLKET.
Ja, alla.
WÄINÄMÖINEN.
Följen mig, J männer. Jag begär
Att qvinnorna må dröja här.
(Wäinämöinen, åtföljd af alla männerna, begifver sig till kullen i fonden, bakom hvilken de synas omgifva Wäinämöinen, i en krets som tillkännagifver en rådplägning. De sammansvurne omgifva den delen af kullen, som är vänd emot åskådarena, och synas sysselsatte med något som ej tydligen kan skönjas. Qvinnorna qvarblifva framme på scenen, jemte EMOINA, försänkt i så djupa tankar, att hon icke märker de henne på ett vördnadsfullt afstånd omgifvande qvinnorna.)
Allt hvad jag sett och hört i dessa sköna dalar,
Om Riddarn med förtjusning talar.
Med hvilken skonsamhet bemöttes ej min far
Som fången, af förtviflan slagen,
Uti sitt sista hopp bedragen,
Ett mål för Riddarns omsorg var.
Och hvilken omsorg! Ömheten och styrkan,
Som lugnar sinnet och som hjertat rör,
Förente sig deri. O! det min plåga gör,
Att ej min tacksamhet får sträcka sig till dyrkan! —
Till dyrkan — ja, jag känner här,
(lägger handen på hjertat)
Att han mitt hjertas afgud är.
Min själ är ren, det vet du store
Försonare och Gud, på hvilken Riddarn tror.
Det förekommer mig som han din afbild vore.
Din lära, tolkad af min bror,
Sig väg till mina känslor banat,
Med lidelser jag rönt, med dygder som jag anat.
Gjut äfven i min faders bröst
Din höga sanning och din tröst.
(Hennes åtbörder röja en brinnande och stum andakt.)
CHOR af Tärnor.
Försökom skingra denna smärta,
Som herrskar i dess ädla hjerta.
(De närma sig.)
Hon synes vara stadd i bön.
Hvad hon är ung, hvad hon är skön!
(Emoina, som hört de sista orden, sansar sig under synbart bryderi.)
CHOR af Tärnor.
Då Sverges Kung din fader unnat
Det skydd, som Riddaren förkunnat;
Sänk ej din blick mot jorden ner.
Sköna Furstinna, sörj ej mer.
EMOINA, märkande ett korss, som den främsta Tärnan bär på bröstet.
Jag ser, du tror de christnas lära.
TÄRNAN.
Min Brudgum gaf mig det att bära.
EMOINA.
Han är?
TÄRNAN.
Det väcke ej ditt hat,
En Riddarns kämpe, Svensk soldat.
CHOR af Tärnor.
En Finlands tärna.
Ger gerna
Sin hand
Åt en Svensk, han kommer från frihetens land.
Svenskarna skydda
Vår hydda
Vår ro.
Åt en Svensk vårt öde vi gerna förtro.
FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE. RIDDAR CARL. (Då Riddaren inkommer, aflägsna Tärnorna sig småningom ifrån Emoina under den sista strophen af sången.)
RIDDAR CARL, som nalkas Emoina vördnadsfullt.
Om alla fångar, dem jag skonat
Och kring sin Höfding stå på en dem helig ort,
Er med de ödens kast försonat,
Som mig till deras, — ack! till eder ovän gjort;
Så tillåt nu, då pligter tvinga
Till stridens fasor mig ej mer,
Att alla fångars frihet bringa
Som tacksam offergärd åt Er.
Ni räddade mitt lif. Höj, dyrkade Furstinna,
Höj, värdet af Er skänk med gåfvan af Er hand.
Blif fridens Engel i Ert fosterland!
Blif Edra landsmäns skyddarinna.
O! blif min maka…
(Faller på knä. Redan vid Riddarens första inträde på Teatern förmärkes mycken rörelse ibland de sammansvurne vid högen, och under hans förklaring till Emoina skönjes att högen är öppnad och att vapen utbäres derifrån. Joukavainen, som af några sammansvurne blifvit förd till öppningen, synes villrådig vid deras uppmaningar, men då någre af den smyga sig bakom Riddaren, i synbar afsigt att mörda honom i detsamma han faller på knä för Emoina, utbrister)
JOUKAVAINEN, i det han framrusar.
Håll!
EMOINA, med anskri.
Hjelp!
(Riddarn reser sig lifligt och drar sitt svärd.)
JOUKAVAINEN (hetsigt till de sammansvurne. Till Riddaren).
Hämden den är min.
Brudröfvare, nu kommer stunden.
Försvara dig.
RIDDAR CARL.
Mot hvem?
JOUKAVAINEN.
Mot mig.
RIDDAR CARL.
Din arm är bunden.
JOUKAVAINEN.
Min arm?
RIDDAR CARL.
Ja, fånge, din.
JOUKAVAINEN, utom sig, i begrepp att angripa.
Ha!
EMOINA, som kastat sig emellan Riddaren och Joukavainen, återhåller
Joukavainens arm.
Ifren öfvervinn.
EN AF DE SAMMANSVURNE.
Hvar stund är dyrbar nu, fort, frie männer, hasten.
(De nalkas Riddaren.)
WÄINÄMÖINEN, som trängt sig fram, myndigt.
Jag afskyr detta svek. Folk! vapnen från Er kasten.
(Rop bakom Teatern, larmtrumman höres.)
RIDDAR CARL, blixtrande.
Nej, de behålle dem, sin frihet äge de,
Som svekfulle förrädare.
Gudlöse, kommen, jag trotsar Er alla.
RÖSTER af gubbar, qvinnor, ynglingar och barn, som tränga sig fram emellan de på scenen varande och omgifva Riddaren.
I fara vår Höfding, vår skyddsgud, vår vän!
Kring honom, kring honom, vi lefva, vi falla.
(De bilda en groupp omkring Riddaren.)
JOUKAVAINEN, förvånad.
Sällsamme syn!
RIDDAR CARL, hvars blixtrande stridslust öfvergått till förtjusning.
Afundas mig den.
SJETTE SCENEN.
DE FÖRRE. BIRGER, i spetsen för Svenska Soldater, hvilka störta fram från ena sidan af Teatern. De sammansvurne Finnarna, äfvensom, de fångne och nyss åter beväpnade, intaga den andra, och synas vilja försvara sig.
BIRGER.
Skyndom oss, Höfdingens lif att försvara.
RIDDAR CARL, midt emellan Svenska och Finska troppen, omgifven af förutnämda groupp, till de anryckande Svenskarna.
Halt, hjertan omge mig, jag sväfvar ej i fara.
WÄINÄMÖINEN, till Riddar Carl.
Försöket mot ditt lif jag icke gilla kan,
Men då det nu är gjort, mig tillhör, Riddersman,
Att dela mina vänners öden,
Och bana dem och mig en frejdad väg till döden.
(Tar ett svärd och ställer sig i spetsen för Finska kämparna. Emoina, som hittills varit ibland dem som omgifvit Riddaren, staplar, under synbar förtviflan, till sin far.)
JOUKAVAINEN, till Riddaren.
Ställ dig framför din tropp; jag ställer mig för min.
(Skakar sitt svärd.)
Emoina älskar du, försök om hon blir din.
RIDDAR CARL, till Väinämöinen.
Befall att dina vapen hvila
Tilldess jag blifvit hörd.
WÄINÄMÖINEN.
Välan.
JOUKAVAINEN, otåligt.
Låt tungan ila.
RIDDAR CARL, till dem som omgifva honom.
Min tjusning tackar Er. O! må jag blifva värd
En dag de trohetsprof, jag nu hos Eder funnit.
Gån.
(De skingra sig. Riddaren till Finnarna.)
Striden önskar jag, men, Finnar, ej med svärd,
Ty nog af blod har redan runnit.
Nej, strid med tankans fria magt
Jag haft till ändamål allena,
Då här jag låtit Er förena
Förutan något tvång. Jag känner, att man sagt:
När Wäinämöinens harpa klingar
Från samma höjd den fordom gjort,
Då dåna hämdens starka vingar
Från rum till rum, från ort till ort.
(till Wäinämöinen)
Väl, Furste, på den jord som dina fäder gömmer,
Omgifven af ditt folk, träd opp! Nu är det tid. —
Jag vågar mana dig till strid
Emot den Religion du hatar och fördömmer.
Din harpa tag; din stämma veckle opp
De Gudar hämdens läror yrka.
Försoningslärans tro och hopp
Skall möta dig med andans styrka.
WÄINÄMÖINEN.
Jag antar striden. Än en gång
Man höra må den Gamles sång.
SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE. PATER ANTON inkommer, bärande ett korss. Honom följer en CHOR af christne lärans bekännare, hvitklädde. Wäinämöinen betraktar Pater Anton med synbar känsla.
RIDDAR CARL.
Träd, Pater Anton, fram, att inför landsmän bära
En helig gärd åt sanningen.
(till Wäinämöinen)
En röst, mer kär än min, utveckla må den lära,
Som manar till försoningen.
WÄINÄMÖINEN, efter att en stund hafva kämpat mot ett mägtigt intryck framträder med sin harpa. Pater Anton möter honom med ett korss.
Bestrid ett Väsen, om du gitter,
Som uppbyggt uti djupets famn
En verld nedom sin fot, från klippan der han sitter;
Och Ukko Jumala är detta Väsens namn.
(Sätter sig vid harpan.)
Herrskaren sitter på klippiga stolen,
Verldsödets harpa invid honom står.
Lifvet upprinner och upp ljungar solen:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Gudarna kommo på tonerna neder;
Och hvarje makt öfver fasorna rår.
För deras verkan sig stoftet bereder:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Hvar utaf dem fick sitt Rike att styra,
Men efter den öfver gränsorna går
Kommer en ton, som bestraffar hans yra:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
De kallas hämd dessa straffande toner.
Snart eller sent uti våldsmaktens spår
Gjuta de kraft i förtryckta nationer:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Hvarifrån fick menniskan sitt välde öfver djuren?
Från den ton som tankans krafter sänkte till naturen.
Hvarifrån kom ungdomskänslan, kärleken och våren?
Från den ton som lifvets glädje alstrar uti spåren.
Hvarifrån få sanningarna, dygderna sin dyrkan?
Från den ton som lifvets värde gjöt i mannastyrkan.
Hvarifrån kom visheten, som ålderdomen stöder?
Från den ton der lifvets frukt mot vinterdrifvan glöder.
Herrskaren, sitter på klippiga stolen;
Verldsödets harpa invid honom står.
Lifvet upprinner, och upp ljungar solen:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
CHOR af Wäinämöinens folk.
På dessa sånger, som känslorna röra,
Svaren, J Christne; Soini, låt höra.
PATER ANTON.
Alla väsens vårdare och far,
Från hvars tanke evigheten strålar!
Stoftets son den thron förgäfves målar,
Som du i ljusets ursprung har.
Öfver allt, der lifvet har sin boning,
Der är Skaparn, ordnande och mild.
I den höga läran om försoning
Skänkte han åt jordens folk sin bild.
Korsets lidelser sig skulle blanda
Med naturen i dess pröfvo-år,
För att helig göra denna anda
Upp till Gud från tid och öden går.
Tro och Hopp och Kärlek, dessa trenne
Andans barn upplysa lifvets stig.
Genom tron du evigheten känne
Och dess lön af hoppet öppnas dig.
Kärleken sig på de båda stöder.
Lifvets väsen i naturens skrud
Gör den alla menniskor till bröder,
Såsom af en och samma Gud.
CHOR af Christne.
Jordens folk! Er tro i samljud stige
Genom skyn i hoppets morgonglans.
Kärleken det brödrabandet vige,
Som ger stöd, förlåtelse och sans.
Utaf fiender försvinne namnen
Ifrån jordens kretsar mer och mer,
Alla Christne öppna broderfamnen. —
Älsken oss, vi skole älska Er.
(Wäinämöinens folk, som under sången röjt en stigande rörelse, störta sig i de christnes emot dem öppnade armar.)
ALLMÄN CHOR.
Bröder, ja, vi skole älska Er.
(Wäinämöinen, som qvarblifvit ensam, betraktas af Emoina med bedjande blickar.)
RIDDAR CARL.
Menskor, varen alla bröder!
Ingen Herre, ingen slaf.
Ljuset denna frihet föder
Christendomen Eder gaf.
Svensken, lifvad af den läran
Som han fört till Auras strand,
Söker med förtjusning äran,
Helgon i hans fosterland.
Dock utaf dess glans betagen
Har han ordningen till vän.
Alla lyda under lagen,
Allas frihet skyddar den.
Svenskar älska fosterlandet,
Finlands söner likaså.
Viljen J föreningsbandet
öfver hafvets böljor slå?
JOUKAVAINEN.
J, Christne! Känslan som jag röjer
Vid Edra gerningar, vid Edra sångers ljud,
Allt öfvertygar mig att starkast är Er Gud.
För korset jag min hjessa böjer.
Ja, Svenskar, med Er kraft min arm förenas må.
RIDDAR CARL (ger ett tecken, och Svenska baneret, föreställande en himmelsblå glob med tre kronor, uppburen af 2:ne lejon, framföres till honom.)
Sen Sveriges baner, ett fäste för dess ära:
Upplysning, Frihet, Lag, tre kronor i det blå,
Som tvänne höjda lejon bära.
Vid det tillhöre Er att tro och huldhet svära.
JOUKAVAINEN.
Hör, korsets Gud, och eden tag!
Jag svär, att Sverges Konung lyda
Vid dessa kronor, som betyda
Upplysning, Frihet, Lag.
CHOR.
Åt Sverges Kung vid Sverges fana
Går eden från ett troget land.
Hans bud må oss till äran mana;
Vår frihet vårdas af hans hand.
WÄINÄMÖINEN, utbrister.
Du ensam, Turilas!
RIDDAR CARL.
Han? Ledarn af en liga?
(till någre)
Dock — fören honom hit. Må straffets lagar tiga
På denna högtidsstund, då, christendomens namn
Upplåter allmän brödrafamn.
JOUKAVAINEN, till Wäinämöinen.
Hvi står du dyster, stum? — Ser du ej fosterlandet
Fritt och förädladt? — Tröstad blif
Af vissheten derom. Gå, stärk föreningsbandet,
Din dotters hand åt Riddarn gif.
Du låfvat genom den belöna
Den tappraste, den ädlaste. Välan,
Mitt anspråk upphör nu. Med denne Riddersman
Ej någon täfla djerfs. Må hon hans dar försköna.
RIDDAR CARL, till Joukavainen.
Du öfverraskar mig. Djupt känner jag mig rörd.
Ett handslag.
(Sträcker handen.)
JOUKAVAINEN, slående sin hand i Riddarens.
Bergfast tro!
RIDDAR CARL, till Wäinämöinen.
Jag önskade bli hörd
Af dig, du ädle Drott, som lyckan förolämpat,
Men som mitt hjertas hyllning fått.
Du har ej känt den Gud, mot hvilkens kraft du kämpat.
Jag varit i hans hand ett ringa verktyg blott.
Förlåt mig pligtens tvång! — Kom, blif i dessa bygder
Af alla sedd som far, och skänk oss dina dygder.
En mera nära rätt att vörda dig som far
Mig i försoningsstunden låfva.
Men ej som segrens skörd, som hjertats fria gåfva
Din dotters hand för mig ett himmelskt värde har.
Jag älskar henne ömt, dess bild i hjertat buren
Ger höjning åt min själ, förhärligar naturen.
Ett namn, min Konungs nåd, ett, kanske aktadt, svärd,
Det är mitt enda hopp att anses henne värd.
Sköna Emoina! förtro dina öden
Åt detta hjerta, som brinner för dig.
Tag mot min trohet in i döden,
Och folkets kärlek dana kring mig.
WÄINÄMÖINEN, till Emoina.
Vill du bli christen?
EMOINA.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Du äge sjelf att svara
På Riddarns fråga.
RIDDAR CARL.
Blif min brud,
Tillbedjansvärda, det förklara.
EMOINA.
Ja, gerna.
RIDDAR CARL.
Trohet inför Gud.
CHOR.
Gif, sköna tärna,
Gif gerna
Din hand
Åt Hjelten som kommit från frihetens land.
Riddarn vet skydda
Vår hydda
Vår ro.
Du honom ditt öde må gerna förtro.
WÄINÄMÖINEN, förenande sin dotter med Riddaren.
I lifvets skiften stödjen ömt hvarandra.
Hvad känslor utaf lugn och sällhet!
PATER ANTON.
O, min far,
Du blir ju christen?
WÄINÄMÖINEN.
Nej. Jag vill till skuggor vandra,
Lyst utaf samma tro, hvarvid jag lefvat har.
Jag alla sett kring korset sig församla,
Men qvarstår dock, ruin utaf det gamla —
Ruin af sanningen — af villan — lika godt,
Jag oförändradt ger det lån af ljus jag fått
Åt danarn åter. Meningar må falla,
Må stiga. Känslan byts ej hos en åldrad man.
Hvar trosbekännare förklarar sin som sann;
Men dygder alstras af dem alla,
Det ser jag, Riddar Carl. Kom i min famn, min son,
I famnen af en hedning, som förlåter
Den kraft som störtat honom från
Sitt välde. Var för Finska undersåter
Hos Sverges Kung en trogen tolk.
De äro danade för heder.
Djupt känsligt under hårda seder,
Till själ och hjerta ett förträffligt folk.
O min Emoina, tryggad för ditt öde
Jag vandrar hädan till de döde!
För sista gången kom, o Soini, i min famn! —
På jorden lemnar jag min harpa och mitt namn.
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. TURILAS.
WÄINÄMÖINEN, till Turilas.
Jag är besegrad och Gudarna glömmas,
Jag går i högen bland fädren att gömmas.
Mig min enda trosförvandt från ljuset skall skilja.
Du skall högens ingång stänga; det är min vilja.
EMOINA.
Din enda trosförvandt! Jag dig förstår, min far,
Och nu hos dig en bön jag har.
Om ett beslut, som utgör min förfäran,
Du rygga vill, och fly till någon okänd strand,
Ledd utaf denna trogna hand,
Afsvär jag genast christna läran
Med glädje, — ja — i trotts af denna tår,
Som utur själens djup vid Riddarns åsyn går.
WÄINÄMÖINEN.
Du älskar Riddarn?
EMOINA, döljande ansigtet mot sin faders bröst.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Och ville dock försaka
Den sällheten att bli hans maka,
Blott för din far?
EMOINA.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Hör. En gång skall jag dock dö.
Hvad blir ditt öde då? — Du tiger! —
(Sedan han betraktat Emoina, som höjt sina ögon emot sin fars.)
Strålar skina
Ur dessa ögona och tårar skymma mina.
Din sällhet, tryggad nyss, skall ej din far förströ.
EMOINA.
Jag ju af dina blickar röner,
Att jag ännu din ömhet har.
Låt mina tårar, mina böner,
Dig hålla uppå jorden qvar.
PATER ANTON.
Om du en mensklig känsla röner
För dem du lifvet gifvit har,
Låt deras ömhet, deras böner,
Dig hålla uppå jorden qvar.
RIDDAR CARL.
Vid tjusningen mitt väsen röner
Att nu få kalla dig min far,
Var icke döf för våra böner!
Blif vid din tro ibland oss qvar.
JOUKAVAINEN.
Af Finlands döttrar, Finlands söner,
Du anses som en vördad far,
Kring dig förenas våra böner,
Blif ibland oss på jorden qvar.
WÄINÄMÖINEN.
Upphören att min känsla skaka.
EMOINA.
Tag dina grymma ord tillbaka.
PATER ANTON.
Dröj ibland oss en längd af tid.
RIDDAR CARL.
Njut allmän aktning, dygdens frid.
EMOINA.
Förskjut ej din Emoinas tårar.
WÄINÄMÖINEN.
Hvad hennes blick mitt hjerta sårar.
EMOINA.
Rörs af mitt qval, mig ej förskjut.
WÄINÄMÖINEN.
Jag ändrar icke mitt beslut.
CHOR.
Vi, Finlands döttrar, Finlands söner,
Dig bedje, vördnadsvärde far,
Var icke döf för våra böner
Och dröj bland oss på jorden qvar.
WÄINÄMÖINEN.
Om den en villa är, den Guda-tro som farit
Vid korsets sken från detta land,
Som hamn jag forska vill, och derför stoftets band
Jag lossar nu. Nog menniska jag varit.
J, mina barn! vänner, faren väl!
(Vill gå mot högen.)
RIDDAR CARL.
Jag vågar hindra dig, i kraft af det befäl…
WÄINÄMÖINEN, afbrytande.
Håll, ej ett ord derom, så framt du ej vill digna
En dag till jorden, höljd af min förbannelse.
Du sagt, att jag är fri: betänk det, Riddare.
(Riddarn drar sig med sorgsen vördnad tillbaka. Wäinämöinen med mild och rörd stämma.)
Barn, vänner, närmen Er! Jag önskar Er välsigna.
(Alla närma sig vördnadsfullt omkring Wäinämöinen, som höjer händerna öfver dem.)
Er sällhet bilde sig på ärans fasta grund.
Jag manar ödenas förbund
Att knytas vid min röst från mina fäders grafvar.
Med dygd och idoghet, i Finland bygge bo
Orubblig helgd åt svuren tro,
Som frie, aldrig såsom slafvar.
Stån opp! Aflägsnen Er!
(Alla draga sig något tillbaka på ömse sidor af Teatern, så att medlersta delen deraf visar Wäinämöinen fristående, och i fonden den öppnade ingången till högen. Wäinämöinen med stark inspiration.)
Ha! Gudar i mitt bröst
Nedstiga! Det är tid att J Er uppenbaren.
Snart till Er ära mer ej höjes någon röst,
Om ej med underverk Ert välde förklaren.
Min lefnad var en strid för Eder. Sanningen
Sist uti högens djup jag går att söka än.
Om jag ej tomma digter vördat,
Så låten verlden se belöningen jag skördat,
Och vid min harpa, högst på kullens topp
Min hamn, förklarad, höjen opp,
Att, vittnande om Er, förkunna Eder ära! —
Men händer detta ej, då vågar jag begära
Förlåtelse af dig, Du, Tingens Upphofsman,
Att jag en lära följt jag trodde vara sann.
Och skulle några ljufva toner
Osynlig hand på harpan slå;
Så lyssnen! Danarn lönar då
Dygd inom alla religioner.
Ren ifrån jorden höjs min själ.
Barn, Vänner, Fosterland! O, faren väl!
(Wäinämöinen träder med en exalterad känsla in i högen. Hans harpa har emellertid blifvit ställd uppå dess topp. Han sjelf synes knäböjd med åtbörder utmärkande en brinnande andakt, under det ingången igenmuras af Turilas. Emoina, som sjunkit i vanmagt, understödes af Riddaren.)
ALLMÄN CHOR.
Vi, som ljusets frukter skörde
Under himlalärans skygd,
Offret af den Gamles dygd
Nu med tårar heligt vörde.
Himlars Herre! med förskoning
Blicka uppå stoftet ned.
Då för villorna du led
Ljudade din röst: Försoning.
Vid Chorens slut afbrytes dess döende toner af melodiska ljud, liknande Æolsharpans, och kommande från kullens topp, hvarest en sakta susning tillkännagifver ett vindkast. En allmän uppmärksamhet på dessa ljud åstadkommer rörelse hos alla på scenen, då Rideaun faller.
Upplysningar till Lyriska Försöket Wäinämöinen.
[1] Wäinämöinen är den märkeligaste af de mythologiska bilder, som framskymta utur Finnarnes äldsta fornsånger, eller som de på landets språk kallas: Runor. Hans fader Jätten Kalewa, eller Kawe, hade tolf öfvernaturlige Söner, af hvilka det vill synas såsom om Wäinämöinen varit den mägtigaste, genom sin förmåga att uppväcka känslor. Alltid kallad Wäinämöinen den Gamle, framställes han såsom spelande på sin harpa, då han verkar, och dessa verkningar äro i sanning poetiska. Sittande på en klippa vid harpan, bragte han hela naturen i rörelse och hänryckning. Runorna säga att: luften dallrade, liflösa ting rörde sig, den kalla Nordans portar brusto, bergen skakade och gåfvo genljud, djuren till, och sjelfva björnen tittade fram vid gärdesgården, foglarna ilade genom luften, fiskarna sprittade i vattnet, och Sjöfrun makade sig opp på stranden, för att lyssna till hans spel och sång. Den unge Joukavainen ville en gång trottsigt bestrida honom väldet; men då fattade Wäinämöinen harpan, och sjöng om Skapelsens under och naturens rikedom, så hänförande, att Joukavainen föll till föga, erkännande djupt rörd Wäinämöinens öfvermakt. Runorna gifva Wäinämöinen endast tvänne barn, en Son och en Dotter. De sednare Runorna beskrifva Wäinämöinen såsom merändels alltid åtföljd af Jungfru Maria den Huldrika (Neitzy Maria Emonen), hvaraf jag tagit mig anledning att låta denna känsliga Gubbe alltid åtföljas af en huld Dotter, som jag kallat Emoina. Jag har trott mig kunna framställa Wäinämöinen såsom en af Svenska Konungen Eric den Helige förjagad Furste, hvilken söker att återfå sina förfäders herradöme, och der åter införa förfädrens Gudalära. Alla landsorter i Finland formera sig anspråk på att vara Wäinämöinens egentliga hembygd; alla hafva Sagor och minnesmärken om honom, mer och mindre fallne i glömska. Ju högre opp mot norden man kommer, desto friskare äro dessa minnen. Fornforskarne må tvista om Wäinämöinens egentliga hemland, jag har i min digt gifvit honom det som passat bäst för mitt ämne, i synnerhet som sägner till stöd derföre icke saknas.
[2] Birkala, ett namn ifrån hedenhös uppå en trakt, belägen till största delen uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det så kallade Björneborgs Län, samt till en mindre del i Tavastland, anses härleda detta namn ifrån Birkarlar, som skall betyda Handelsmän. Traktens geographiske läge synes kunna göra den till en medelpunkt för landsortens handel. Birkala Sjön, kallad Pyhäjerfvi, det vill säga: den helige sjön, emottager vatten ifrån tvänne, alldeles särskilta, stora Vatten-Systemer. Det ena kommande i en månggrenig sträckning af öfver 20 Svenska mil ifrån Österbotten, och det andra ifrån de, genom sköna vuer i landet mycket kända Tavastländske fjärdarna uti Längelmäki, Orivesi, Sahalax, Kangasala, Pelkenä, Hauho, Lampis, Hattula, Säxmäki, Lämpelä och Wesilax. Dessa båda, i Pyhäjerfvi förenade Vattendrag, bryta sig, under ett vid Pyhäjerfvi strand belägit Säteri, med namnet Vik, ut ifrån landthöjden genom forssen Ämäkoski, det vill säga, Moderforssen, som egenteligen kan anses såsom början till den af geographerna kallade Kumo elf; men hvilken jag i min digt kallat Satakundas elf, derföre att den allt ifrån sin början ända till sitt utlopp i hafvet vid staden Björneborg, flyter endast och allenast genom Satakunda Härader. Förenämde Ämäkoski vattenfall är pittoreskt, och var det i synnerhet innan strömrensningarne började. Hela vattenmassan störtar sig våldsamt emot ett högt och brant berg, bryter sig deremot och tager en helt annan riktning ned uti en djup, hvarigenom den sjudande flyter i en rät linia inemot mil. Stränderna på ömse sidor af denna forss äro åtminstone af ett högt kyrkotorns höjd ifrån vattubrynet, så branta att de, med få undantag, endast äro tillgänglige för klättrare, samt voro ännu för några år sedan tätt beväxte med mörk och åldrig tall- och granskog. Den långa skummande forssen genom detta mörka djup, har, kanhända, gifvit den sitt andra namn, Nockia, det vill säga, Skorstensfejaren; hvilket jemväl är namnet på ett nära till forssen på elfvens andra strand belägit Säteri, der den Österbottniske Bondehären, anförd af Jacob Ilkka under det så kallade Klubbekriget, anfölls och skingrades af Clas Flemming år 1597. Nedan om Ämäkoski, på 3 mils afstånd, ökas elfven af de vattendrag, som ifrån den i 1 mils långa socknen Ikalis, genom den namnkunniga Kyroforss, faller ned uti Kyro Kyrkfjerden, och derifrån vidare genom Sjuroforss, utgörande gränsen emellan Birkala och Karku socknar, förenar sig med den af mig kallade Satakunda elfven. Kyroforss, der jag uppställt min första Akt, är genom Skjöldebrands Voyage Pittoresque både beskrifven och åskådlig gjord. På Birkala sidan om det derifrån kommande vattendraget är en stor, vild och bergig skog. I denna skog, ej långt ifrån Sjuro, finnes ett högt berg, som röjer grofva spår af menniskohänder, i ändamål af dess ytterligare befästande mot anfall. Der nedanföre, in åt skogen, är en ängsdäld, hvarest jag uppställt andra Akten. Här äro åtskillige urgamla vapen, såsom stenyxor m.m. fundne, och der berätta sägnerna att Wäinämöinen sökt försvara sig emot Svenskarna, med tillägg, att då han såg sig nödsakad att fly, ryckte han ur berget löst en klippa, kastade den i sjön för att stiga på, och komma torrskodd öfver till andra stranden. Af denna klippa, formerades sedermera en med några träd beväxt liten holme. Ofvanom Ämäkoski, på Säteriet Viks åker, närmare stranden af en vik, som skiljes ifrån elfmynningen genom en udde, finnes en kulle, i form af en stor Ättehög. Den kallas Junturinmäki, och säges vara ett gammalt offerställe (Uhripajka). Der har jag uppställt Tredje Akten. Der skulle, enligt berättelserna, folk ifrån alla håll, ankomne till det mästa på båtar, hafva, efter slutad skörd i September, kommit att offra och göra byteshandel. Sanning är, att ifrån urminnestider har en höstmarknad i Birkala existerat, dit allmogen från vidt aflägsna orter föra sina producter, mästadels på båtar, till afsalu. Landskapet kring Junturinmäki, och i synnerhet sedt ifrån en nära invid belägen ås, framställer rundt omkring åskådaren en mera än 2 mils tafla af Fjärdar, Vikar, Insjöar, Sund, Åar, Bäckar. Elfmynningen som slingrande banar sig väg till den mörka och djupa forssdälden, en myckenhet uddar och holmar, odlade strandslätter, hvarest för det närvarande synas, 2:ne Kyrkor, 8 Herregårdar, 3 Officers-Boställen, 9 Byar, oberäknadt en mängd enstaka Hemman; Boningsplatser och Torp, höga med tall och gran beväxte kullar och åsar, samt djupa dälder, om sommarn emaljerade med blommor; lunder af löfskog, som höja sig opp ur dälderna, och utgöra, så till sägandes, medlare mellan den glättigt rika och dystert höga naturen. Hvem som behagar, kan med några steg ifrån landsvägen controllera denna uppgift. På åkern, ett litet stycke ifrån Junturinmäki, fanns för icke lång tid tillbaka qvar spår af ruiner, och en häst som plöjde föll för 15 à 20 år sedan plötsligen ned uti ett obekant källarhvalf under åkern. Sägnerna omtala, på detta ställe skulle i äldsta tider hafva stått en borg, bebodd af en Finsk Furste, som varit en likaså ifrig som envis hatare af christendomen. Han skulle hafva haft en dotter, ung och skön, det förstås, och efter denna Prinsessas hemliga kärlekshandel med en christen Prest, har ännu en klippa i sjön sitt namn Papinkari (Prestklippan). Sagans christne Prest, som älskade den hedniska Furstedottren, har jag trott mig saklöst kunna göra till en Svensk Riddare, men Presten deremot till Prinsessans Bror. Den hedniska Furstens boning, eller borg som det i sägnerna heter, skall sedermera af de christne blifvit intagen och förstörd, samt marknadsplatsen flyttad ifrån Junturinmäki en mil derifrån vid samma sjöstrand till Pispala (Biskopsplatsen), som skall hafva sitt namn deraf, att en Biskop derstädes predikat Evangelii sanning för den församlade marknads-menigheten. Marknads-platsen flyttades på 1770-talet till den då inrättade nya staden Tammerforss, der det Österbottniska vattendraget ifrån den stora Näsijerfvi-fjärden genom en stark forss, faller ut i Birkala-Sjön. Jag har valt denna ofvanbeskrifne ort till Skådeplatsen för min digt, bland alla andra skäl äfven derföre, att den var på den tiden i synnerhet en vigtig communicationspunkt emellan de inre nordliga delarna af landet och de södra mera fruktbara, der Svenskarna rådde. Detta synes Birger Jarl hafva insett, ty hans eröfrings-åtgärder sträckte sig förnämligast till att försäkra sig om Satakunda och trakten derifrån till Tavastehus, hvars Slott af honom byggdes.
[3] Finnarna oppe i landet nyttja ännu i denna dag båtar som äro långa, smala, platta i botten och utan köl. Då de på sina färder komma till forssar, som ej med båt kunna passeras, draga de båtarna öfver land på kaflar, eller rullar, som de sätta under dem ideligen allt efter som tåget framskrider, intill dess de hunnit nedom, eller uppom forssen, då båtarna åter utskjutas i sjön och folket troppar in. En sådan båt, rodd af 12, 16, 20 och ända till handfasta roddare, hvarje roddare om en åre, löper med mycken snabbhet på vattnet, och en kapprodd af 15 à 20 sådane båtar, med röda och hvita qvinno-drägter försedde, är ett verkeligen vackert skådespel.
[4] Ukko, en af Finnarnas äldsta Gudar, hvars makt synes hafva sträckt sig till alla grenar af Verldsstyrelsen. Ukko betyder på landets språk en gammal vördig man, Farfarsfar och åskan kallas "Ukko" ännu i denna dag. Då Finnarna vilja uttrycka sig att åskan går, säga de: Ukkoisen-Jyristä, hvilket öfversatt betyder: Den gamle bullrar.
[5] Sjöfrun spelar en betydande role i de Finska Sagorna, och föreställes i starka forssfall eller brusningar uppstiga, och i solskenet kamma sitt långa hår.
[6] Satakundas Vapen är en Björn, som reser sig på bakfötterna.
[7] Kiwutar, en förfärlig plågo-möja, förmenades hafva sitt tillhåll på plågobacken eller marken (Kipumäki), hvarest hon uti en ofantelig sten-gryta troddes koka plågorna. Till denna plågo-ort drifva trollrunorma allt hvad som plågas skulle.
[8] Det är en verkelig sanning, att Finnarna fordom hade visse träd uti skogarna, som ansågos helige. Hvar och en borde, då han passerade förbi ett sådant, kasta opp på dess grenar en qvist, hvarmed han vid annalkandet måste förse sig, så framt ingen olycka skulle hända honom. En trovärdig och upplyst man har berättat mig, att ännu i sednare tider skall ett sådant träd på ett uppgifvit ställe hafva funnits, med sådane qvistar rikt försedt, hvilka ännu fortforo att af förbigående ytterligare ökas. En nykommen själasörjares nit hade låtit nedhugga denna styggelse till allmogens stora harm, som deraf förespådde en stor hvälfning i landet; hvilket ock inträffade. Sägner om ett så beskaffadt heligt träd vid Sjuro saknas icke, äfvensom om en flere hundraårig Gubbe, som skulle hafva bodt i en kula vid en källa nära detta heliga träd.
[9] Då de hedniske Finnarne fingo någon christen Prest till fånga, brukade de, efter grymma misshandlingar, omlinda honom med halm, samt fastbinda honom, sålunda utstyrd, vid en trädstam öfver en eldbrasa.
[10] Offer-eld plägade Finnarna taga genom gnidning af torra trädstycken mot hvarandra. All annan än en sålunda erhållen eld, ansågs icke bra vid offringar. Elden ansågs eljest ursprungligen, enligt Sagorna, vara funnen uti en af Wäinämöinen uppfängad krampfisk, hvaruti fanns en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven ett rödt nystan, i nystanet eldgnistan.
[11] Se Franzéns stunder i Lappland, 2:dra stunden, ifrån pag. 43 till och med 47, rörande Lapparnas Trollkarlar, eller så kallade Bålmän. Bra många af Bondfolket tro ännu i denna dag, att Lapparna kunna trolla.
[12] Namn på Lappska Gudar. Då Lappske Bålmännen, efter sine vidunderlige contorsioner, sluteligen nedfalla i sin extas eller dvala, förmenas de fara till Jabmiaimo, de dödas boning, der Jabmiakka är herrskarinna. Återkomme derifrån medföra de sin såmedelst förvärfvade vishet rörande besvärjningens föremål.