VII.
I hörnet af Riddargatan och Riddarhustorget låg ett fyravåningars stenhus med järnstaket på taket och många fönster på framsidan, hvilkas stora antal i förhållande till husets längd gifvit huset namnet »Lyktan». Hvarje den tidens gatpojke visste lika säkert hvar det låg, som ett stadsbud i våra dagar vet hvar »Grand hotel» eller »Rydberg» ligger.
I bottenvåningen var kaffehus, som förestods af Isaac Rausells enka, och som flitigt besöktes af riksdagsmännen. Äfven andra medborgare, som kände sig hågade att hällre inomhus vid en flaska Rheinvin få erfara dagens nyheter än att uppsnappa ryktena därom bland nyhetskrämaren på torget, gingo dit.
I den rökfyllda källarsalen härskade för det mesta det politiska kannstöperiet, där diskuterades pro et contra om turken och ryssen. Vanligtvis interfolierades diskussionerna af kommunalgräl, t. ex. om hvem som hade längsta gårdstomten att hålla ren, om det var rätt och billigt att Riksens ständer endast frågade efter de valda herredagsmännen och icke efter dessas patroner o. s. v.
Nu sent på kvällen sutto de hedervärda upprätthållarne af fäderneslandets storhet och ordningsmaktens anseende utmattade af tankeansträngning eller kanske snarare af ångorna från vin- och ölmuggarna och lutade sig öfver borden, gäspande i kapp med värdinnan, som med sin stora nyckelknippa i handen satt bakom disken och längtade i sitt stilla sinne att de snart skulle gå, så att hon fick öfverräkna sin vinst och släcka ljusen.
I andra våningen fanns en stor sal med fönster åt gården. Här voro flere riksdagsmän af mösspartiet samlade, till största delen adelsmän, men äfven flere betydande män från präst- och borgarstånden. Vid salens öfre ända stod ett långt, svartmåladt bord, omgifvet af höga rundkarmade stolar, i hvilka de förnämste tagit säte.
Vår gamle bekante, prosten Sinius, hade för tillfället ordet. Att det var något viktigt ämne som afhandlades kunde man förstå, när man såg hans röda ansikte och hur han rörde på armarna. Eljes var det få bland samlingen, som tycktes lyssna till de makligt på hvarandra följande orden. I synnerhet var detta förhållandet med de yngre af partiet, som samlat sig kring småborden längre ned i salen, där vinkannorna gingo laget rundt.
Det var första gången Sinius fått deltaga i klubbens möten. Han hade nämligen endast en kort tid tillhört mösspartiet, och man hviskade om att han ämnade på nytt öfvergå till hattarna. Och att detta rykte icke helt och hållet var gripet ur luften framgick, såsom läsaren torde erinra sig, af det samtal som han haft med biskop Juslenius samma kväll Svenske kom till staden. Men sedan hans möda att omvända sin gamle vän till hattpartiet misslyckats, trots alla skäl han uppletat från Atlantican, hade han, trogen sin natur, godmodigt vikit undan för den starkare viljan, och stannat kvar i mösspartiet, tröstande sig med att det icke var så lätt för en fridens man att motstå frestelserna och stadga sitt omdöme.
Men att hans politiska öfvertygelse icke ansågs så synnerligen fast, därom vardt man snart öfvertygad af den ringa uppmärksamhet, hvarmed man hörde på hans tal. Till och med stormännen kring bordet, en Åkerhjelm, Dünker, Fuchs, Wrede och andra pratade hela tiden högljudt med hvarandra.
Hans anförande gick ut på att öfverskyla sitt vacklande mellan partierna. Och början var icke oäfven. Genom att tala om de öfverordnades plikter mot de underordnade ville han vinna på sin sida de yngre medlemmarne af partiet, bland hvilka det hörde till god ton att förhäfva sig mot alla äldre, som icke kunde nog klandras och häcklas. »En underordnad», sade han, vore lika nödvändig som en öfverordnad; ty hans arbete var lika ansträngande som dennes. Han visste det själf, då han i hela sitt lif fått träla och arbeta för andra. Ej häller var det arbetets beskaffenhet, utan arbetets myckenhet, hvarvid man borde fästa afseende. Den underordnade behöfde lika stora anlag och lika stor förmåga som den öfverordnade att göra sin tjänst. Endast ancienneteten och åldern gåfvo den senare företrädet.
Men nu begick han ett fel. När en person som han, hvars hela korpus talar om välmåga, berättar sina lidanden och försakelser, verkar det i regeln komiskt och det gjorde så äfven nu. När han förklarade att han trälat och arbetat i hela sitt lif, brast hela församlingen ut i skratt och det dröjde en god stund,
innan ordföranden kunde äska ljud. Nu steg blodet åt hufvudet på honom och han rusade i vredesmod fram till bordet, där ordföranden satt.
»Hvad jag förebrår dem?» skrek han till svar på något inpass af de kringstående. »Jo, jag förebrår dessa styrande och öfverordnade, dessa hattchefer, dessa himlastormande filistéer, dessa all god ordning undergräfvande skrymtare och fariséer – –. Jag förebrår dem att de vilja eftersträfva alla privilegier inom republiken. För att upphjälpa fiskerierna, för att åstadkomma en ny handelsinrättning på Västindien, för att befordra salttillförseln, för att öka mullbärsplanteringen kring Stockholm, för att införa god hushållning i lappmarkerna, för att upphjälpa statsmannanäringarna och landtbruket i Finland etc. etc. och så in æternum ... Hvilken är det som skall göra detta? Jo, Kongl. Maj:t – d. v. s. hattcheferna. Nu tillsätta de en komité, för att denna skall få tillsätta en mängd ämbets- och tjänstemän, för att dessa skola få besätta ämbetena och tjänsterna med vänner och släktingar. Hvart vill man komma? Sverige är icke, till följd af sitt nuvarande luftstreck, såsom våra fäders Manhem.» – Här hördes skratt och fnissande från några af de yngre –. »Vi kunna icke i allt efterapa utländingens näringar. Vi måste hushålla vackert i början, vara inhemska och framför allt låta de reela vinsterna utfalla lika åt alla. Vi måste gå varligt och säkert de första stegen och, först om dessa utfalla gynnsamt, införa de nymodiga uppfinningarna. En gammal prästman, det kan vara onödigt att utsäga hans namn», fortfor han nu allt mer och mer uppmuntrad af bifallet som hördes, »hade användt flere års studier för att undersöka vårt språks böjlighet för kyrkomusik. Men – hvad sägen I därom, högvälborna män af ridderskapet och ni andra, högvördiga och högvälaktade män af de andra stånden. Hvad sägen I därom att några ogudaktiga höga skrymtare vägrade Kongl. Maj:ts privilegier på tryckningen af hans arbete?»
»Ingenting!», hördes, med tonvikt på hvarje stafvelse, en torr, vresig stämma nerifrån dörren och i nästa ögonblick såg han framför sig biskopens stränga och allvarliga anlete.
»Ingenting hafva vi väl, goda herrar, att göra med enskilda angelägenheter på detta rum», fortsatte Juslenius, sedan han med en bugning hälsat på de närvarande. »Min gamle vän och ståndsbroder, märker jag, har icke hunnit lägga bort olaterna från det ställe, där han först lärde sig tala om allmänna saker. – Men låt emellertid icke mina ord väcka onda tankar», tillade han i mildare ton, då prosten denna gång tycktes hågad att på fullt allvar upptaga stridshandsken, i det han med ett vänligt småleende fattade dennes hand. »Vi måste alla enas i kärlek, ty det kräfves allt vårt mod, alla våra krafter, för att vi må kunna besvärja faran. Ställningen är allvarligare än man vill tro», fortfor han, då man skockade sig omkring honom. »Sedan den olyckliga Gyllenstjernska affären har sinnesstämningen bland folket börjat luta öfver åt våra motståndares sida och det kan endast vara genom vår Herres synnerliga bistånd som vi kunna hindra ett orättmäktigt och ovist krig att komma till utbrott.»
– »Men vi ha mäktiga allianser? ... Frågan rör sig endast om en defensiv allians med Frankrike?» hördes några röster bland mängden.
»Allianser! Ständigt heter det att man har mäktiga allianser. Det är i sanning löjligt att se med hvilken girighet den lättrogna hopen slukar det lösa allianspratet, som nu för tiden höres på kaffehus och källare, där man gör långa kannstöperier nätterna i ända öfver hvad turken gör med ryssen. Allt detta är ju icke annat än ett eko från Gazette d’Altona, denna oerhördt fräcka lögntidning, som en hvar i tur har i sin sold. Uppriktigt sagdt, hvar finnas dessa allianser? – Frankrike vill hjälpa oss, men kan icke en gång sköta sina egna affärer. – Ottomaniska porten? – Skola vi vända oss till hedningarne efter hjälp? Så kommer turen till våra hemliga eller uppenbara ovänner. Att Preussen fikar efter Pommern känna vi af underhandlingarna från anno 27. England vill icke att någon skall störa dess handel i Östersjön, Danmark söker endast ett gynnsamt tillfälle att försvaga oss» ...
»Men man har sagt», hördes nu en röst, »att uppror skall utbryta i Ryssland.»
»Man hoppas lätt på det man ifrigt önskar», sade biskopen och smålog. »Liksom det verkligen i vår tid skulle kunna gå så långt i söndring inom ett folk, att den ena hälften kallade ett annat folk till hjälp för att krossa den andra hälften, för att, sedan detta vore gjordt, såsom erkänsla bedja främlingarna i all ödmjukhet att få vara deras vasaller. – Nej, goda herrar! För visso ej» återtog han efter en stunds tystnad, under det hans genomträngande blickar öfverforo de kringståendes anleten, hvilka hela tiden uttryckte nyfikenhet och den mest spända uppmärksamhet, – »förvisso ej! Jacta est alea: tärningen är kastad! – Våra motståndare hafva redan visat hvad de föra i skölden. Plomgren sade senast i dag att om vi icke gå till verkligheter skulle vi bortnegociera såväl anseende och ära som konjunkturer och välvilliga vänner – vi känna alltså hvad klockan är slagen. Låtom oss därför uppbjuda våra sista krafter att hindra verkställandet af deras planer!»
Högljudda bifallsrop hälsade dessa ord.
»Vi kunna räkna på sju röster i rådet», invände slutligen, då sorlet tystnat, en äldre man med rödlett ansikte, inklämdt i en stor allongeperuk. »I mindre sekreta deputationen äro vi ju lika starka.»
»I sekreta utskottet följer hela hjorden med Lewenhaupt och Lagercrantz», inföll en annan.
»Om denne Mathesius icke bekänt så mycket i Gyllenstjernska saken», vågade åldermannen, som ändtligen lyckats att få visa sin viktiga min bland de framför ståendes utspända rockar, invända, »kunde man lättare röra sig med affären.»
»Om åtta dagar föredrages krigsbetänkandet i stånden», återtog biskopen, utan att fästa sig vid dessa invändningar. »Till dess måste vår plan vara uppgjord.»
»Hvem vet», sade Sinius, med en förstulen blinkning åt några äldre borgare, hvilka hittills uppmärksamt lyssnat till hvad han förtrodde dem, »om krigsmännen hade så orätt, när man noga öfvertänker saken. Kanhända allt lyckligast skulle ändas, om sakerna finge gå sin gilla gång. – Vi äro nu i minoriteten och det torde vara klokast att tänka sig för, innan man öppet kastar sig i striden.»
Dessa ord voro som oljan på glöden och det kräfdes biskopens hela anseende för att hindra de yngre medlemmarne af partiet att med handgripliga medel fortsätta den siste talarens omvändelse.
»Det är ett vacklande hos våra bästa vänner», började biskopen, sedan lugnet någorlunda återställts, »ett vägande hit och dit, att man kunde förlora sitt sunda förnuft för mindre. Är väl detta att stå fast i sin tro? Skola vi söka likna dessa sprätthökar bland ridderskapet, som dagen i ända gå i nattrock och puderkappa och icke bry sig mera om vårt fädernesland än hvad nyhetskrämarne förtälja på Nya Kungsholmsbron, Riddarhustorget eller Liljeholmen, där de få lära sig sina politiska talesätt och ordvridningar? Eller skola vi söka likna dessa predikare bland mitt vördiga stånd, som taga Guds ord till förevändning att ibland en oupplyst menighet sprida partihat och partistrid, men som med sina krigiska åtbörder endast komma fruntimren att mysa, barnen att skratta och hundarna att skälla? Eller skola vi kanhända söka likna dessa politiska kannstöpare bland borgerskapet, som om hvardagarna icke tänka på något annat än Memels oxkött, Hollstein-smör och Wismar-hafre, men då söndagen kommer vid en mugg öl och en pipa knaster bilda sig en ny politisk öfvertygelse, hvilken de inbördes rosa såsom ofelbar, men som endast går ut på att plocka de bästa glöden under deras egen gryta, utan tanke på vårt kära fädernesland? – Nej, fasta i vår tro på hvad som är bäst och gagneligast för vårt folk, skola vi i stället, riddersmän, präster och borgare, ena våra krafter för att göra det sällt och därvid afstå från alla enskilda beräkningar, samt ihärdigt sträfva mot vårt gemensamma mål, som är fäderneslandets förkofring. Endast därigenom kunna vi segra öfver våra motståndare – men därigenom kunna vi det, ty enad kraft gifver styrka. Låten Eder därföre framför allt icke förskräckas, redelige riddersmän och Ni af de andra stånden, om några af mina kolleger skulle vara nog gudlöse att från sin heliga plats i Guds tempel utslunga hädiska tankar om förträffligheten af krig och örlig. Må de tala illa om våra fredssträfvanden, må de säga att vårt folk icke är af samma kraftiga stam som våra fäder voro, må de banna, predika och orsaka ett stort rop i staden och på landet. Deras makt är likväl icke mer. Vår tid har nyare, kraftigare vapen, hvilka för hvarje dag som kommer allt djupare skola undergräfva deras tron.»
»Men jag kommer för långt från ämnet», återtog biskopen efter en kort tystnad, under det hans blick långsamt öfverfor den uppmärksamt lyssnande församlingen, »och olyckan kan icke afvändas med långa tal. Konsten är att finna ett verkande medel som uppskjuter själfva krigsförklaringen. Det är härom vi skola öfverlägga. Att vinna flere röster i rådet för vår sak är visserligen ett godt medel, men dessa röster kunna icke värfvas utan penningar och hvar finna sådana i en hast?»
»Franske ministern har i går lyft två millioner dukater från banken» – inföll en äldre borgare – »jag såg själf de tunga påsarna, då de fördes uppåt Drottninggatan åt det Wredeska huset till.»
»De ha ökat antalet af sina fritafflar», inföll en af de yngre bland officerarne. »General Stenflycht lär ärna inrätta fullständiga kvarter, där det skall bjudas både på logement och spisning.»
»Amiral Stenhöök», inföll en annan, »påstod nyligen att en ung man, som vill vara comme il faut, måste tillhöra hattpartiet, som var det enda parti i landet, sade han, som respekterade äldre folks dräkt och coiffure.» –
»Tyst då en gång, mina herrar», hördes baron Wredes röst öfver sorlet, »låt vår lärde vän här först säga sin tanke, hur vi på bästa sätt skola komma ur detta trassel.»
»Pengar!» var det enda ord, hvarmed biskopen besvarade denna uppmaning, under det hans skarpa forskande blickar öfverforo församlingen.
»Pengar» återtog han, i det han rätade ut sin ståtliga gestalt, »är vårt enda räddningsmedel – men alla våra tillgångar äro tyvärr uttömda och hvar finna nya källor? – Alltsedan Gyllenstjernska affären vägrar, såsom vi alla veta, ryske ministern nya tillskott; på England står nu vårt sista hopp – men hvar finna en underhandlare?»
»Här, här!» ropade några unga officerare, höjande ölmuggarn, bortifrån ändan af salen, under det de öfriga stodo tysta.
»Har Ni då eftertänkt, go’ herrar», fortfor Juslenius, i det han vände sig till de unga officerarne »att värjan är till ringa tjänst vid underhandlingar; och att vägen leder vid ringaste felsteg till Rosenkammaren eller Hvita hästen. Nej så mycket ser jag klart, att försiktighet är att föredraga framför mod.»
»Vi hafva bådadera!»
»Est multis certare datum, sed vincere paucis, det är: många stridsmän, få segervinnare», svarade biskopen, under det att ett nästan omärkligt leende öfverfor hans anlete. – »Då jag icke ser någon af mina äldre vänner, som vill göra mig den äran stridig, är, jag färdig att själf åtaga mig detta ämbete. – Men hvar finna ett säkert rum, där man ostörd kan underhandla?» återtog han, då det bifallssorl som följde på hans erbjudande tystnat.
Alla sågo menande på hvarandra och ingen syntes hafva lust att taga till ordet. Sinius, som icke glömt den leende min, med hvilken åldermannen åsett hans reträtt vid den storm af ovilja som hans medlingsförslag uppväckte, utan hela tiden funderat på någon passande vedergällning, var den som först bröt tystnaden.
»Vi hafva» sade han, »en gammal hedersman ibland oss, som ofta sagt att det högsta han önskade här på jorden vore att hans pipbruk måtte få lån af ständerna och komma i flor och anseende och ’att han därför vore villig till allt för att kunna göra sitt parti en tjänst’ – hvad säger ålderman Smedman härom?»
Åldermannen som icke noga hört på hvarom frågan handlade, förklarade genast att allt hvad han ägde i löst och fast stode till partiets tjänst, ty utan partiet kunde ju aldrig riket komma till en reel kredit, ett yttrande från den allt annat än modige åldermannen, som uppväckte ett högljudt jubel från de unga officerarnes sida. Det dröjde en god stund, innan biskopen återvann ordet.
»Det är ett farligt förehafvande som min ärade vän nu åtager sig», började denne till Smedmans stora förvåning. »Men det måste vågas, ty att handla utan engelske ministern är det samma som att bygga på lösan sand eller åtminstone lika fåfängt», fortfor han med en förstulen blick på Sinius, »som vissa af mina ärade ståndsbröders försök att utfinna lapidem philosophorum, medium inter Substantiam & Accidens eller medium inter Spiritum & Corpus, för att nu icke tala om deras fåfänga försök att finna qvadraturam circuli, perpetuum mobile eller det rätta uttalet af ordet Cicero. – I vårt partis namn», återtog han med allvarlig stämma, »tackar jag emellertid min ärade vän Smedman. Måtte icke framtiden väcka ånger inom hans själ för det att han vågat så mycket för sitt kära holländska pipbruk.»
Härmed var öfverläggningen slut och det bestämdes nu att underhandlingen skulle äga rum följande afton. Smedman skulle till denna tid hafva upptagit en bakport på sitt hus, hvilken hittills varit uppfylld med gamla tjärtunnor och dylikt skräp. Härigenom hoppades man kunna vilseleda förräderikommissionens spejare, hvilka allt sedan Gyllenstjernska affären haft dubbel aflöning, hvarigenom deras misstänksamhet och spaningsifver snart sagdt icke mera kände några gränser.
Sedan åldermannen hunnit öfvervinna den första öfverraskningen, gick han in på allt hvad man föreslog honom, hvilket hade till följd att de unga officerarne till slut ville bära honom i guldstol genom salen. Han tyckte, sade han, att hela affären var en sådan småsak, att »han icke behöfde tänka på den mer än på ett fartyg som gick från Riga till Stockholm midsommartiden».
Det var därför i den mest upprymda sinnesstämning som han utkom i rummet utanför, där han satt ifrån sig sitt spanska rör. Hans skinande anlete utvisade ett fullkomligt glädjerus. Han inlät sig därför i samspråk med en »tjänande broder» och skrattade helt öfvermodigt, då denne berättade att han, under det de högvälborna herrarne haft sin öfverläggning inne i salen, tyckt sig se själfva hin onde i dörren till det yttre rummet.
Åldermannens munterhet hade till följd att historien genast blef bekant.
Biskopen själf tog vaktmästaren, gamle Kinkel, i förhör. Han hade varit ner på källaren efter knaster, svarade
han på biskopens fråga. Men – därpå kunde han svärja en dyr ed – han hade noga stängt alla dörrar efter sig samt dessutom tillsagt vakten i nedersta trappan att hafva ögon och öron öppna och gifva det sedvanliga tecknet, om något misstänkt skulle spörjas. Detta oaktadt satt den förfärligaste figur han någonsin skådat midt ibland glöden i spiseln, då han kom upp igen. Svart som kol var han, och luden var han öfver hela kroppen; därjämte hade han ett par stora rullande eldklot till ögon.
»Nå hvad gjorde han då vid dig?» frågade biskopen.
»Ingenting! Han befallde mig blott tre gånger att öppna dörren till trappan. Den sista gången dånade det till så förfärligt i skorstenen, och hela golfvet hvälfde sig så att mina ben skälfde ackurat som asplöf.»
»Och då öppnade du för honom?»
»Ja, hvad i all världen skulle jag göra, Ers högvördighet? Men när jag så öppnat dörren och skulle se mig om, var satan försvunnen –; och ett bittert svafvelos var det enda han lämnat efter sig. – Men Gud vare min själ nådig», mumlade han för sig själf, »som talar om sådant vid midnattstid.»
»Min käre Kinkel», sade biskopen, »med ett rent samvete reder man sig både för spöken och hin håle. Emellertid lyster det mig att i morgon tala litet mera vid dig om dina syner.» –
»Säkert någon ny spion som mössorna sändt oss på halsen», hviskade han till Wrede, som följde honom ned för trapporna. »Det torde för alla händelsers skull vara försiktigast, om man utsätter sammankomsten till någon annan dag längre fram i veckan, i fall någon af deras uteliggare, tack vare gamle Kinkels efterlåtenhet skulle fått nys om saken.»
Åldermannen hade gärna velat sluta sig till biskopen för att få lämna klubben i sällskap med några af de högadliga herrarne. Detta hade likväl icke lyckats honom, och han stod nu tankfull, lutad mot sitt spanska rör, inom sig förargad öfver de höga herrarnes stolthet och högfärd.
»De vilja endast ståta med sina namn», mumlade han för sig själf, »under det andra få draga lasset; men kommer nog dag för dem ock.»
Några unga officerare, som stannat kvar, hade slagit sig ned kring det stora bordet, som de framflyttat midt på golfvet, samt skaffat fram nya pipor och friskt öl. Nu fick en af dem genom dörren se åldermannen. Vare sig att det samtidigt föll honom in, att hans ekonomi för tillfället icke var i bästa skick, eller att han hade några gamla affärer oafslutade med den högvälaktade åldermannen, allt nog, han gick ut till honom och frågade med en artig bugning, om det icke behagade honom att dricka en afskedsbägare, innan han aflägsnade sig, för att därmed på samma gång styrka sig för morgondagens farligheter. Åldermannen förklarade i förstone att han endast var en beskedlig köpman, som hade sin bod vid Packtorget och som icke egde sådana maner, som fordrades för att vara i lag med galanta och belefvade unga ädlingar. Men hur det kom sig, antingen nu dessa omständigheter betydde i hans ögon mindre så sent på natten, eller hans anspråkslöst angifna brister öfverskyldes af hans modiga erbjudande under öfverläggningen, hans tvekan öfvervanns och då hans skinande anlete omsider visade sig i salen skulle man kunnat tro att han vunnit minst hundra procent på någon hvetelast eller något strandvrak.
Han erbjöds genast att intaga hederssätet vid bordet och det dröjde icke länge, förrän han i ord och later sökte skicka sig som en verklig präses. För hvarje misslyckad latinsk glosa eller någon oskicklig åtbörd, hvarigenom han spillde på sig af det skummande ölet eller var nära att kullstöta sina grannars muggar, växte munterheten. Han tyckte sig aldrig hafva haft så muntert. I sin fåvitskhet tillskref han hela glädjen de kvicka infall om talg och tjära, hvarmed han tidt och ofta undfägnade sina åhörare. Själf skrattade han så, att den stora allongeperuken var nära att i hvarje ögonblick lämna sitt fäste. Han ångrade nästan att han någonsin hyst dåliga tankar om adel och officerare.
Slutligen, då glädjen stod som allra högst, frågade plötsligt en af hans grannar, hvad han ämnade begära af partiet för den risk han underkastade sig genom att hysa underhandlaren: om han önskade lån, privilegier, eller rent af en dusör i penningar.
Frågan kom något oväntadt och man kunde icke så noga veta, hvad åldermannen svarat, om han hört den framställas på ett annat ställe och under mera förtroliga förhållanden. Nu tog han henne endast som ett dåligt skämt.
»Visserligen», sade han, i det han antog en viktig min, »är jag endast en simpel krämare, som endast har landets förkofran för ögonen, och ingen jude, som tager betalt för det som borde åligga honom som en kär plikt. Risken är för öfrigt ej så stor, om man ej är klenmodig ...»
»På klorna känner man lejonet», afbröt honom nu en officer, som hittills iakttagit en tillgjord uppmärksamhet. »Det finnes svenska judar, som bekänna kristendomen, och de äro de värste – eller hur – lejon bland krämare?» utbrast han, i det han förtroligt slog åldermannen på axeln.
»Visserligen kallar jag mig blott krämare», svarade åldermannen något förnärmad, i det han sköt hans hand tillbaka. »Men jag är äfven ålderman inom kramhandelssocieteten, skall min välborne junker veta. En man i min ställning tager aldrig penningar för dålig eller ingen vara. Om någon af herrarne värdigades besöka mitt ringa hus, skall det vara en mer än tillräcklig ersättning för all den risk och farlighet, som jag i morgon kommer att utsättas för.»
»Hvilket tidsfördrif!» återtog den näst föregående talaren. »En visit i en hökarbod? Hvarför icke lika gärna göra sina pas de Rigaudon i en silltunna?»
»Välment får skam till tack», inföll åldermannen, som ändtligen började förstå att samtalet endast gick ut på skämt med hans person, »och måttligt prat kan vara bäst. – Ja, skratta Ni så mycket Ni lyster», tillade han, i det han med en min af sårad värdighet reste sig ur stolen. »Jag har sett många sådana sprätthökar som Ni, mina nosgranna herrar. Den ena dagen riden I stolta och styfva i nacken på Era utmagrade ök genom gatorna; den andra sitta Ni för gäld, där hvarken sol eller måne lyser.»
»Och jag har sett månget krämarlejon», inföll en af officerarne, »som den ena dagen fegt krupit under hästbuken för att rädda sig undan sina egna vänners och dryckesbröders raseri och den andra dagen varit nog morsk att skryta öfver sitt anseende och sina penningpåsar.»
Detta yttrande, som hade afseende på åldermannens uppförande under upploppet på Norrmalmstorg, väckte mycket munterhet. När skrattet ändtligen tystnat, tyckte några af de äldre att det var synd om åldermannen och togo hans parti.
»Se så, gamle Göran, vår helige skyddspatron», ropade de åt honom »stoppa ner näfven i byxsäcken, och drick stopet i botten med oss!»
»Det var ej så illa men’t! – Nästa gång skall jag gifva dig en dukat i ränta för en niodalerssedel från jul till kyndelsmässan, om du slår Meijersdorff på truten.»
»Och jag skall votera begrafningshjälp åt mor Katrina, ditt eget kära vif, om polisen skulle föra dig till Rosenkammaren!»
Men under det att man sålunda ropade om hvarandra, råkade åldermannens sinne i eld och lågor. Hvad som mest retade honom var att han, en medlem af borgarståndet och kramhandelssocieteten, sattes i jämnbredd med slaktare och tenngjutare.
Han skulle anmäla det i ståndet, sade han. En deputation skulle afgå till ridderskapet, de skulle få göra, som en af deras likar nyss fått göra, på knä bedja om tillgift.
Men så kom yttrandet om begrafningshjälpen och detta var droppen som kom hans vredes kärl att alldeles koka öfver. Han fattade ett säkert tag om det spanska röret och skulle just höja sig på tåspetsarna för att med ett duktigt slag i ansiktet vedergälla den siste talaren för hans yttrande, då käppen rycktes ur hans hand, och den som afslagit hans inbjudning tog ordet.
»Det är, parbleu, icke riktigt comme il faut, mina vänner att låta sig på detta sätt tilltalas af en simpel krämarjude. Han tror sig minsann vara en stor patron för det han får kallas mössa som vi. – Jag föreslår därför ett memorial så lydande: om denne man vidare vill yttra sig, får det endast ske till sin peruk.»
Förslaget vann stormande framgång, Åldermannen hade icke ens hunnit att tänka på motvärn förr än hans stora okammade allongeperuk frånrycktes honom och uppsattes på en af lampetterna. Fattad af kraftiga händer ställdes han sedermera midt framför densamma med en ölmugg i handen.
Öfvermakten var stor, och modet som förgick med ruset, ej så stort som Goliaths. Han fogade sig därför om än motvilligt efter deras galna påbud för att rädda sig undan vidare pojkstreck. Men genom denna förändring blef hela hans väsen liksom bilden af ynklig undfallenhet. Det röda skinande anletet, stort och pussigt, då det icke längre infattades af den yfviga peruken utan endast omgafs af några gråröda hårtestar, hade ett så ödmjukt uttryck, att några af de äldre bland sällskapet trädde emellan och förmådde de värste upptågsmakarne att upphöra med sitt gyckel. Man återgaf nu åldermannen hans peruk och under det han med vredgade åtbörder och hotelser närmade sig dörren, dracks under skrål och skratt hans välgångsskål. Man hoppades att deras ärade gäst icke skulle neka dem sina dukater om de någon gång skulle komma i behof, då de ville betala honom ända till tvåhundra procent.
Det bör icke förvåna någon att åldermannen sedan han väl kommit ned för trappan, med ursinniga blickar såg upp mot det kvarter eller lokus, där han lidit så mycken smälek. Han nästan ångrade, under det han kände på sin peruk och undersökte sitt rör, att han icke haft en jättes krafter, så att han riktigt kunnat låta dem smaka karbasen.
Under det han vandrade till sitt hem uppgjorde han den ena hämdplanen efter den andra. Hela partiet, mumlade han för sig själf, var endast en samling af högfärdige gubbar eller unge öfversittare. Hattarne voro – ja, äfven de unge officerarne af partiet – ett anständigt folk, som hyste vördnad för ålderdomen. Många officerare af hattpartiet hade i forna dagar gästat hans bodkammare och hållit till godo med en god sup ratafia eller holländsk genever samt en bit parmesanost.
Om de retade honom rätt, kunde han vara karl för att spela dem ett spratt. Han kunde ändra sin vimpel ännu en gång, trots allt prästsnack – men hur komma ifrån biskopen och mötet dagen därpå? Asch, det gjorde detsamma. Han skulle visa att han både ville och kunde hämnas, det fick kosta hvad det ville. Emellertid tänkte han först sofva på saken.
Och med denna kloka föresats satte han nyckeln i sin port.
Men det är ett gammalt ordspråk, att det är långt mellan bägaren och läppen. När åldermannen insatt den stora portnyckeln i låset, kunde han omöjligt vrida omkring honom, och sedan han en längre stund förgäfves försökt göra det med uppbjudande af alla sina krafter, kom han till sin förvåning under fund med att porten redan var uppläst. Det var på håret att han vridit af det nya nyckelaxet. Mumlande en massa ovett öfver tanklösa pigor och slarfvige bodbetjenter, var han just i begrepp att stiga inom porten, då han hörde en röst förtroligt tilltala sig; och när han vände sig om, såg han en mörk gestalt skymta fram ur dunklet.
Det var Bisot. Han hade sett åldermannens fåfänga försök att komma in under tak, sade han, och som han tyckte att det var upprörande att en gammal aktad borgersman skulle behöfva gå gatorna omkring utan att finna tak öfver hufvudet under natten, hade han skyndat till hans hjälp. Om porten ej kunnat öppnas, hade åldermannen kunnat få husrum öfver natten i hans logis, som icke låg långt därifrån.
Åldermannen kände sig smickrad af så mycken uppmärksamhet. Mottaglig som han för tillfället var för hvarje vänlighet, kunde han icke nog hjärtligt uttrycka sin tacksamhet, och frågade slutligen om icke hans högt ärade vän, ehuru det redan var efter midnatt, ville följa med honom in i hans rum för att vid en pipa god knaster vidare utveckla sina åsikter om den dåliga profiten af de inhemska manufakturerna och nyttan af att endast lita på utländska kommissionärer då fråga var om handelns och kreditens uppkomst.
