Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden

by Gustaf Björlin

X.

»Hvad hon såg liknöjd ut», sade Svenske för sig själf, under det han gick upp till sitt rum i härberget. »Men hvad är det att bry sig om. Mina drömmar kunna ju aldrig blifva verklighet ... Hennes småleende var likväl förtjusande.»

Han stannade i trappan och stirrade tankfull mot månskenet, som föll in genom de dammiga fönsterrutorna. – »Dock, tusen gånger nej! det får ej ske! – Någon gång måste det sluta. Jag har ingen rätt att fordra hennes uppmärksamhet. Hon må gärna skratta åt min kärlek ... men hon får ej bli för mig annat än en vacker bild ...»

Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan ändrade sig och gjorde upp några nya kärleksplaner för de kommande dagarna, torde detta hafva skett i drömmens land.

Då Svenske vaknade omtalade nämligen Lars att hans herre fört »ett rysligt lefverne» under sömnen och flere gånger ropat ett fruntimmers-namn, hvilket efter den nya drömboken icke gärna kunde föra något godt med sig.

Antingen nu drömboken verkligen spådde sant eller Lars hade säkrare grund för sitt siareskap – allt nog, det onda, som skulle komma, lät icke länge vänta på sig.

Biskopen hade icke varit riktigt nöjd med Svenskes uppförande från den dag, då han erfor hans intresse för fröken Buddenbrock, hvilken dam enligt biskopens åsikt bort vara för Svenske liksom den förbjudna frukten för det första människoparet, alldenstund hon tillhörde det motsatta partiet. Det hade uppstått allt häftigare strider mellan den nyss så foglige ynglingen och den kanske något för stränge biskopen, hvilka strider slutat med att Svenske nästan helt och hållet upphört att besöka honom. I stället kom han att allt oftare sällskapa med Laforme, Meijersdorff och andra unga män af hattarna, hvilka med allt gevalt sökte locka honom öfver till partiet. Under vanliga förhållanden hade detta icke varit svårt, då han både af natur och böjelse drogs åt de krigiska, handlingskraftiga männens sida och icke åt de fredsälskande mössornas; men frändskapsbanden voro starka denna tid och han hade därför icke ens tänkt på att bryta med sin gamle vän och välgörare.

Med de nya vännerna lefde han ett allt annat än dystert lif. Han hade nyligen intagits i ett illustert ordenssällskap, där Dalin var själen. Icke sällan gick man från middagen hos den ene ordensbrodern till soupern hos en annan. Svenske var icke minst välkommen i sin egenskap af rival till Meijersdorff, hvars heta blod ännu lättare än förut kunde bringas i jäsning. Några vidare förvecklingar dem emellan uppkommo dock icke, då baronen, som i själfva verket endast ville profva sin styrka på oerfarna ynglingar, hade fått en afgjord aktning för Svenskes kallblodighet och skjutskicklighet. Tack vare friherrinnan Buddenbrocks försäkringar betraktade han honom icke häller såsom sin rival, trots den påtagliga uppmärksamhet, som Svenske på sista tiden visat Ulrika.

Nästan sig själf ovetande hade sålunda Svenske på samma gång trädt under krigspartiets fanor, som han allt tätare omspunnits af kärleksgudinnans förrädiska skimmernät. Han var icke häller fri från en viss portion själfkärlek och öfvermod, då han, tack vare sina framgångar, börjat uppskatta sitt eget värde. Den omsorg hvarmed han blåste bort dammet från sina spetsmanschetter och utslätade dessa i yppighetsförordningen så strängt förbjudna »Agremens poins d’Espagne», tydde på att steget till den cirklade hofmannens krets och vanor icke längre var så svårt att uttaga för honom som några månader tidigare.

Han förde Laforme under armen, hvars tal synbart intresserade honom, under det att de långsamt promenerade uppför Drottninggatan. Enligt den instruktion som den förre fått af fröken Liewen, sökte han på allt sätt underblåsa Svenskes vaknande böjelse för Ulrika; och han gjorde sig icke häller samvete af att öfverskrida densamma. Svenske fick icke allenast veta att det var Ulrika, som önskat hans närvaro på den kungliga assembléen, utan äfven att ryktet om den förestående förlofningen mellan henne och baronen var fullkomligt ogrundadt. Hennes far hade från början varit emot detta parti. Familjen Buddenbrock hade icke mer än partipengarna att lefva af och hvad baronens arf vidkom, visste en hvar att det sväfvade lika högt öfver molnen som Schulenbergs hessiska pension. I framtiden hoppades friherrinnan att få ärfva en rik morbror i Holland. Det var troligen detta arf, hvilket ryktet förstorat till millioner, som baronen fikade efter, – så vidt hans kurtis icke, såsom andra påstodo, snarast orsakades af fåfängan att vilja kallas konung Fredriks rival. »Emellertid», slutade Laforme, »är flickans mor lika exorbitant förtjust i honom, som flickan själf – hvilken kallar honom en mauvais plaisant – är trött på hans sällskap – som hon också visat med en och annan korg.» –

De hade nu hunnit till Wredeska huset, där franske ministern, S:t Séverin, hade sin bostad och dit de ärnade sig. Ministern skulle nämligen midt i Julivärmen gifva en af sina lysande middagar för de svenska vänner, hvilka de hotande ryktena om ett snart stundande fredsbrott förmått att utbyta trefliga landtgods mot hufvudstadens heta och osunda stengator.

Den ena vagnen efter den andra med betjänter i lysande livréer hade redan stannat vid ingången till ministerns bostad. Många af gästerna voro därför samlade i försalarna, då Svenske och Laforme inträdde. Om några minuter skulle hofmästaren med högviktig min förkunna att borden voro serverade.

Men – underligt att omtala – den stora råbocken, festmåltidens pièce de résistance, var ännu icke färdigstekt, hvilket oangenäma faktum förskaffade köksmästaren ett förfärligt hufvudbry. Mäster Lemartins röda anlete tycktes utsvetta riktiga blodsdroppar, då det sken framför den klara sprakande spisellågan nere i köket. Och för hans lifliga åtbörder och blixtrande ögonkast sprungo underkockar, sockerbagare, tårtbagare, stekvändare och diskerskor som om de varit från vettet.

Stekvändarne voro isynnerhet föremål för hans vrede, därför att de icke passat på de i fem rader hängande

stekarna: – ett stort vildsvinslår och en rå bock, för att icke tala om kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor, änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jämn och enligt alla konstens regler afpassad stekning.

Förmiddagen hade varit så vacker; allt mera förföriskt hade den blå himmeln frestat kökspojkarnes unga sinnen, så att deras nyfikenhet till slut tagit öfverhand öfver pliktkänslan. Och när det första orätta steget var taget, gick det lätt med det andra. Den stora spaniefararen vid Skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af pliktkänsla och det var först då de märkte mästerkockens förgyllda käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på skeppsbron, som de anat början af den katastrof, som nyss timat och som, hvad grundligheten vidkom, haft få föregångare. Emellertid hade rättvisans skipande försenat stekarnas uppsättning en hel timme, och en hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett helt lif för en stackars stekvändare.

»Sacre bleu, icke nog», ropade han med sin franska brytning, för femte eller sjätte gången börjande samma föreläsning –, i det han drog af sig sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarna, »icke nog att steka kött som att koka kött. Det skall, par Dieu, hafva sin goda rundliga tid, för att få den mörhet, som gör det bra för hälsan, så att det fördelaktigt inverkar på lifslängden, på vätskornas jämvikt och temperament. – Vet han, le petit», fortsatte han – i det han tog på sig sin mest förkrossande min i det han vände sig mot en af stekpojkarne, som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg – »dessa dumdryga krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta, morbleu, icke hur lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida. – De vilja härma de store och öfverlasta sina bord med rätter, som kosta mycket pengar – men, Dieu me damme! – har jag icke smakat på dem och sämre mat har väl aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan. – – Tillagad af ovana händer, säger han? – Nå det var då sant ...» »Och på vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde verkan, »herr munsiör tänkte jag aldrig på ...»

»Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att mäster Lemartin ej förstått att tillaga en rôti och en rôti de plus excellente. – Men tacka vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade svetten ur pannan. »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela världen; alltjämt nya såser, okända ragouter – icke endast kött och bara kött; nej själfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter – ack ja, min bäste vän – mon cher ami Marin! ... Han förstod le métier! – Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre, le duc, och dessemellan omelette på karptungor; ty dessa anrättningar, bör ni veta, voro hans herres favoriträtter.»

»Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana där écus och slutligen bara lifvet», inföll pojken. »Ja den historien har mäster berättat för oss många gånger förut ...»

»Taisez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; – och en sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak i kaskader, för att icke tala om de mera ädla vinerna, Malaga, de Grave, Sauterne, Bommes, Barsarac, Preignac, Langorance ...»

»Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne med eftertänksam min, »skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar därute vid Roslagstullen snart vara länsade ...»

»Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade mot en af kökspojkarne.

»Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun! ... Cassé! Ah, scélérat, jag skall ...»

Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens ogemena fröjd, tog sin återtågsväg undan sin förföljare öfver alla bänkar och bord.

Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren, som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett trollslag.

»Jag ville endast fråga», började denne med en viss försmädlig skärpa i tonen, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mattid, eller om de höga gästerna skola vänta på vissa dumma upptåg. – Oskickligare slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller annorstädes ...»

Att hans gamle motståndare hofmästaren skulle understå sig att inför hans egna undersåtar så djupt kränka honom, var mer än mäster Lemartins tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde sansa sig så mycket, att han kunde gifva svar på tal. Och hade icke hofmästarens resliga gestalt gjort ett så afskräckande intryck, torde det varit fråga om, huruvida icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu nöjde han sig med att till en början sätta händerna i sidorna och med en föraktfull min medlidsamt höja på axlarna, hvarpå han utan att låtsa om hofmästarens närvaro, gaf befallning åt sina underlydande att skynda på sina sysslor.

»Vite! Vite! Skynda er, slynglar, och bär upp hvad trappspringaren skriker om», ropade han då hofmästaren aflägsnade sig uppför trappan. – »Men hvart sprang den slyngeln som släppte kapunen i elden?» fortfor han och såg sig förvånad omkring åt alla sidor.

Ingen hade dock sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart kila upp genom skorstenen, hvilket hon trodde var Bertil, »som alltid hade något satty för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst ’Fader vår’ baklänges».

Det var emellertid icke tid för långa undersökningar. Under det att mäster Lemartin med själfbelåten min upplade de ångande stekarna och smakade på de välluktande såserna, då de upphälldes i de blanka silfverskålarna, voro hans undersåtar sysselsatta att bära de färdiga rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, där de fingo sina bestämda platser på de stora hästskoformigt ordnade borden.

Dessa omgåfvos endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar. Uti det inre rummet mellan bordsarmarna intogo hofmästaren, förskäraren och lakejerna sina platser.

Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordspjäser af silfver eller förgylld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att mottaga de större stekarna, hvilka omgifna med en krans af mindre fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfyllda med torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad o. s. v.

Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren hade med skäl kunnat säga åt sin misslynte kollega, att det icke var matlagningen allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen. När man så mycket talade om »finhet» och »vällukt», borde man äfven tänka något på rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att aptiten äfven härigenom skulle retas och gästerna förmås att äta mera och med bättre smak samt smälta bättre.

Hvad som näst de dukade borden borde ådraga sig uppmärksamheten, var den utmärkt vackra sandstensspiseln i fonden af salen. Försedd ofvantill med en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och blomsterslingor, var den ett verkligt mästerstycke. Detta kunde äfven sägas om eldskärmen, hvilken var så inrättad, att den antingen kunde framdragas på golfvet eller användas för att tillsluta den manshöga spiselöppningen. Det jaktstycke, som var måladt på densamma, måste ovillkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, och detta icke blott för den enkelhet och otvungenhet hvarmed djurtyperna voro tecknade som icke ännu mer för färgernas friskhet. Vid en föregående fest hade general Stenflycht också, efter hvad som berättades, velat taga på sin ed, att han sett huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hört skallet af hundarna. Att generalen icke haft så orätt, skulle en närmare undersökning snart ådagalagt, om än orsaken till vildsvinets rörelser icke berott på någon dess egen åtgärd utan snarare på Bertil stekpojkes sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke alltid med tillbörlig försiktighet förstått att vidröra skyddet för sitt osäkra och farliga gömställe.

^* _* ^*

Några timmar hade förflutit sedan mäster Lemartin och hofmästaren haft sin »affär». I den mest upprymda sinnesstämning sutto gästerna kring bordet, under det att lakejerna, i dräkter med skimrande guld och silfverbroderier, kringburo de mångfaldiga desserterna eller fyllde glasen med den gamla bourgognen. –

»Ma foi, ett sådant förtjusande Barsarac! ... Superbt, riktigt ragoutant!» sade Laforme, i det han läppjande på sitt fyllda glas vände sig till sin granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken. »Hvilken fumet! I mitt tycke går det likväl icke upp mot detta magnifika vin, som nyss serverades på karppastejen, – ett sådant Bacharacher! – Ah! Det hade icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man, parbleu får leta efter.» –

»Man påstår också», svarade Höpken, småleende åt sin grannes förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Rotenbleicher af majestätet ...»

»Silence, messieurs!» hördes nu grefve Ekeblads röst öfver bordet. »General Lewenhaupt vill dricka med Er!» – »När en konung vill dricka någon till», fortfor han i hviskande ton, då de nedsatte sina glas, »och till på köpet vår trettonde Carl, får man icke vara så distrait.»

»Mon frère är full af sarkasmer» – svarade Laforme liknöjdt. – »Man bör dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. – Je suis tout consterné af vår värds goda bourgogne», suckade han därpå, i det han med en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen.

»Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger», hviskade Höpken, i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett slugt leende spelade kring munnen. – »Sedan han druckit sina modiga 27 glas kanelbrännvin, tyckte han sig se hur vildsvinet där borta på eldskärmen sprang undan för hundarna och höra skallet af dem. – Men tyst, låt oss höra hur vår man sonderar öfversten.»

»Hur var det, min bäste öfverste?» hördes från öfre ändan af bordet general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order att hålla sig färdig ... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ... vi äro en concert med Ottomaniska porten ... tunnor attan! ... och en partagetraktat är afslutad med Danmark, som får Liffland? För mycket alldeles för mycket för de mjölkhararna. – England i krig, Österrike sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som sankte Petrus, då han ville prata sig in i himmelriket ... Men för tunnor attan», fortsatte han med hemlighetsfull min, »böra vi icke först jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jämvikt?» –

»Flottan bör vår vän amiralen där borta på hörnet bäst känna till», anmärkte öfverste Lagercrantz småleende.

»Den matguden! ... För djäfvulen, bror Stenhöök, är du allt fortfarande på tyska bottnen och gör dina fördelaktiga desseiner? – Tala då någon gång med dina gamla vänner. De tro annars att du satt på grund i matsundet, ha, ha, ha ... därför att du vimplar så förbannadt med dina brokiga klutar.»

»Se, min vän», hviskade Laforme i detsamma till Svenske, som satt till vänster om honom, »hur litet amuserad vår stränge amiral blickar omkring sig; han hatar, morbleu, lika mycket att tala då han äter, som han älskar själfva ätandet. Och att anfalla hans gammalmodiga bandrosor torde den onde själf icke våga sig på ...» »Men, mon frère», tillade han i en viss nedlåtande beskyddarton – »man kan sannerligen icke kallas en kavaljer comme il faut, om man icke förstår att sätta värde på denna frontignacen. En sådan haut goût! Vi måste tömma den i botten – parbleu! Detta är annat, herr general, än simpel ratafia ...»

»Tunnor attan, min kruserlige hofjunkare», skrek generalen, som hörde de sista orden, »att tala med oss gamle om att dricka vin. Det vore som att vilja lära en dansk underhandlare att krångla om sekreta och separata artiklar. – Men metod och ordning i allt ... var med en gång under gamle kungens tid, då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pontak – eller hur, gamle krigskamrat?» skrek han till i örat på amiralen ... »Det var annat slag förr i världen – man pratade och slamrade mindre med sådana här fördömda politesser och artigheter, men drack ärligt och med besked ... Trå tunnor attan, ett sån’t ölsinne bror har – inte svara en gammal vän på skålen – än en gång: – skål för salig kungen!»

»Snart få vi höra hundskallet», hördes Dalins lågmälda röst ner ifrån ändan af bordet, då de gamla krigsbussarne tömde sina glas. »En förtjusande målning på den där eldskärmen», tillade han högre. »Sällan har man sett så lifligt tecknade djur.»

»Målningen?» upprepade generalen, som nu började taga hela bordssamtalet om händer – »tunnor attan, är den icke alldeles förbannadt bra hopsatt och så målad efter naturen, att den fått lif i sig ... Men potz donner wetter, rör den sig icke nu igen», skrek han till – »se mans bara på hur det sakramenskade vildsvinet skjuter fart!»

De yngre af sällskapet skrattade högljudt och sågo förstulet på Dalin, som lyckats att än en gång försätta generalens inbillning i verksamhet och som nu med väl speladt allvar utbad sig den äran att få tömma ett glas med generalen, i det han förklarade att det väl icke kunde finnas någon kavaljer, af de närvarande som kunde döma i denna tvist utom måhända amiralen, hvilken var van att äfven under storm och dimma observera rörliga föremål.

Amiralen, hvilken såsom Laforme ganska riktigt anmärkt, af allt på jorden icke hatade något så mycket som prat under en god middag, hade genast till följd af dagens politiska betydelse och för att icke förlora sin franska pension antagit ministerns bjudning. Han förklarade nu kort och godt att det visst var vinet, som förledt hans gamle väns och krigskamrats fem sinnen till dylika utsväfningar.

»Vin hit och vin dit, din gamle sjöbjörn», skrek generalen som retades af motsägelserna och skrattet, »tåla två glas bourgogne! – Minns, tunnor attan, på Grigsbys kaffehus i London för någon tid sedan, då käre bror såg hafvet, midt under källarsalen. – Nu säger jag fuller visst, och böfveln må ta’ den som nekar i kommandot. Svinet rörde sig nyss som om det varit lifslefvande.»

»Sakta, mes amis, quel embarras! Sätt er ner, min bäste general» ropade världen på fransyska, då hela bordsällskapet var färdigt att lämna sina platser. – »Je vous en prie, monsieur Stenflycht! ... Det är en verklig synd», fortfor han då lugnet inträdt å nyo, »att ej vår skicklige målare lefver, så att han kunde få höra dessa smickrande loford öfver sin konst. – Men vi kunna ju närmare undersöka taflan, när vi stigit upp från bordet.»

»Om Stenflycht vore vildgalten och någon annan landtkrabba hunden», svarade Stenhöök vresigt, »skulle jag tro att han sett rätt, ty nog har jag sett flere sådana gynnare som han i mina da’r hala undan för långhalsarna.»

»Väl, väl, min bror», inföll generalen, i det han slog handen i bordet, retad af den andres sarkasme, »jag skall visa både bror och dessa andra ungvalpar att här icke är fråga om några étatsraisoner och plurima vota.»

»Snart visar oss säkert generalen fullkomligt hur det gick till för i tiden», sade Dalin skrattande, då hans grannar fåfängt sökte rädda några glas från att falla i golfvet under generalens kraftiga åtbörder.

Värden hade emellertid vinkat till sig hofmästaren för att tillsäga honom att fråntaga eldskärmen och lämna den till generalens skärskådande, då samtalet fick en alldeles oväntad vändning. Generalen hade nämligen, under det han uttalade de sista orden, vändt sig till Svenske, och denne, som icke låtit vinglasen stå otömda framför sig, var icke i det tillstånd, att han fann det lämpligt att närmare öfverväga sina ord.

Hans svar höll på att helt och hållet bringa generalen ur fattningen. Svenske hade troligen på fullt allvar fått sota för amiralens envisa motstånd och de andres skratt, om icke värden, som önskade afstyra detta obehagliga, fast på en partimiddag långt ifrån ovanliga uppträde, anmodat Dalin att sjunga en glad dryckesvisa, som kunde bringa gästernas upprörda känslor i jämvikt.

Och denne var lyckligtvis icke sen att efterkomma uppmaningen. Grannarne skyndade att fylla hans stora silfvertumlare, och sedan han tankfullt smuttat något af innehållet, reste han sig, ögonen glänste, det ironiska leendet försvann, och han började sjunga på sitt oöfverträffliga sätt:

Riddare och wänner alla,

låten ondskan ej befalla,

hören Bacchi muntre slaf.

Ej i friska hjärtan wreden

mer bereden

groll och hat att flamma af.

Sen hwad sköna höns och fiskar

eldigt win, som ljuft förfriskar,

löser glada tungans band,

häfwer knip i hjärtegömman.

Sku’ wi tömma’n?

Bägarn opp! En tår på tand!

Se’n wi den i bottnen tömma

sorgen, kifwet, oron glömma.

Lifwet, ack hwad lustig dans!

Winet skänkt det milda löjen;

wåra nöjen

komma ej på dekadans![8]

Någon undersökning af spisen kom, efter den allmänna förtjusning, som följde på denna sång, icke mer i fråga. En hvar aktade sig att vidröra ett så ömtåligt ämne, och den återstående delen af måltiden förgick under skämt och glada dryckesvisor. Sedan slutligen skålen druckits för den gästfrie värden, partiets höge gynnare, gingo gästerna ur matsalen till de inre rummen, där bord voro dukade med vin och punschbålar.

»Hvad skrattar den blageuren åt nu igen?» frågade S:t Severin, i det han betraktade Laforme.

»Ah – c’est vrai ... gamle Creutzen», svarade general Lewenhaupt, som stod bredvid honom.

»Han frågade i går, den gamle lurifaxen», skyndade Höpken att upplysa, »huru de små vargungarna mådde i det sekreta utskottet, därmed menande Ekeblad och mig – och jag svarade att de började få tänder.»

Historien väckte mycket jubel. General Stenflycht skrattade, under det han tog sin gamle trätobroder, amiralen i famn, så att det lät som dånet af en salva från ett trepundigt batteri.

»Potz tausend! Var inte den historien så bra som den om gubben Loos häromdagen», inföll Schulenberg – »generalen som gifte sig med den rika borgmästareänkan. – Svågrarne väckte åtal för det han satt en hund i vapnet, då en sådan också satt i deras hjärtsköld – men han redde sig excellent – det var en hynda, som han tagit, svarade han.»

Under det att de yngre af partiet fortsatte att sjunga glada dryckesvisor, omväxlande med lustiga riksdagshistorier, gingo värden och partiets stormän till de inre rummen för att öfverlägga i allvarligare ämnen.

Den förste som inträdde i kabinettet var den lille, sirlige värden, utmärkt genom sitt egendomliga stereotypa småleende och sina lifliga åtbörder. Han förde under armen Sveriges »vice konung», kanslipresidenten Gyllenborg, hattarnes främste man, hvars högresta gestalt och veka anletsdrag talade lika mycket om världsmannen med det fina umgängesvettet som om statsmannen utan den kraftiga viljan. Efter dem kom grefve Lewenhaupt, landtmarskalken, Sveriges förste ädling. Hans något stela hållning och högdragna, fast genomhederliga uppsyn, stucko skarpt af mot mannen som gick vid sidan om honom, öfversten för Elfsborgarne, den hänsynslöse ränksmidaren och partiledaren Lagercrantz, hvars hårda och skarpa anletsdrag och grå, lifliga ögon på samma gång uttryckte den järnhårda viljan och den listiga förslagenheten.

»Är det verkligen sant, min bäste grefve, hvad ni berättade för oss där ute om edra planer?» frågade grefve S:t Severin, i det han inbjöd Gyllenborg att

taga plats i soffan bredvid sig – »Äro verkligen dessa finnar så afvogt stämda mot Sverige att de oupphörligt ropa att svenskarne äro deras enda verkliga fiender, som vilja föra till dem krig, hunger och dyr tid?»

»Bönderna och de ofrälse prata om allt möjligt», inföll Lewenhaupt, då Gyllenborg syntes betänka sig innan han ville svara, »men när säga de väl ett förnuftigt ord om icke för att vinna penningar», fortfor han under det att ett förnämt leende spelade kring munnen – »lägg blott en dukat på sidan om en bonde och man skall, mon Dieu, förvånas öfver en besynnerlig metamorphos.»

»Tror min illustre vän på en lycklig utgång af förhandlingarna med vår ryska prinsessa» frågade Gyllenborg undvikande, då S:t Severin tycktes afvakta svar på sin fråga. – »Och på den lyckliga utgången af ett krig? – Det är länge sedan våra trupper voro i elden.»

»Hur skulle jag väl hysa annat än förtroende för de svenska vapnen efter de angenäma bekantskaper, jag fått tillfälle att göra bland dess utmärkte officerare?»

»Svensken är tapper», inföll Lewenhaupt med värme »och väl en gång i spetsen för den finska hären, skall jag marschera rakt mot Petersburg.»

»Grefvens egen tapperhet betviflar ingen», sade Gyllenborg småleende, »men om kriget skulle gå olyckligt, kommer ansvaret att falla äfven på oss. – Det är dock fåfängt att längre söka hämma lidelsen, som jäser inom nationen. På alla kaffehus, i alla gränder, i kyrkorna, öfver allt ropas på hämnd för den olycklige Malcolm Sinclairs blod. – Hur tveksam och villrådig jag än känner mig själf i denna saken, kunna vi dock icke bida längre utan måste skrida till activitet och verkligheter – men därför – ännu en gång och för den sista» afbröt han sig med ett uttryck af allvar och rörelse, i det han betraktade grefve St. Severins glatta, polerade anlete liksom ville han med en enda blick genomskåda dennes tankar – »gillar Frankrike, gillar hans allrakristligaste Majestät, gillar slutligen ni, herr grefve och ambassadör, att Sverige i detta ögonblick förklarar Ryssland krig?»

»Vi icke blott gilla det» svarade denne med sitt vanliga, nästan omärkliga småleende, »utan min store souverain skulle med största undran och djupaste smärta se om ett folk, sådant som det svenska, hvilket han mest af alla älskar och högaktar, icke vore mera ömtåligt om sin ära än att det skulle låta förnedra sig ända därhän, att det icke begagnade sig af en så gynnsam konjunktur som den närvarande till att återupprätta sin sjunkna makt. – För öfrigt», tillade han i bestämd, nästan hotande ton, »hoppas min höge souverain att icke fåfängt hafva offrat på svenskarne så stora summor, hvilket han ju gjort i förlitande på deras mod och pålitlighet. – Tiden är nu inne att gripa till verklighet – ett längre vacklande skulle vara ett bevis på svaghet och min höge souverain får i denna händelse se sig om efter allianser på annat håll.»

På dessa märkliga ord, följde en lång tystnad, hvilken ingen tycktes hågad att bryta.

»Men hvar finna en lycklig förevändning?» frågade slutligen Gyllenborg.

»Sedan Gyllenstjernska affären hafva dessa fördömda mössor vackert afhållit sig från alla stämplingar», sade Lewenhaupt.

»Denna förevändning måste skapas mina herrar» inföll nu Lagercrantz. »Tiden är verkligen inne att lämna pratet för handlingen. Vi hafva stöd af Polen och Preussen. Tessin skrifver i hvarje bref om hans allra kristligaste Majestäts höga sentiment för vår nation. Den eviga freden är vår skada.»

»Öfversten har rätt», sade S:t Severin med ett betydelsefullt ögonkast på Gyllenborg, »Sverige lider mera af fred än af krig.»

»Om blott vår Herre vill blifva neutral», återtog Lewenhaupt, »skola vi drifva dessa ryssar i en handvändning från Östersjön.»

»Motgångar kunna inträffa», sade Gyllenborg tvekande.

»Motgångar», inföll Lagercrantz, »sådana hafva träffat jordens mäktigaste folk – mig synes det dock vara hederligare att dö som ett fritt folk, än att träla sig fram i ett eländigt och föraktadt beroende.»

»Och tids nog skall Sveriges snäcklif taga sin början», invände S:t Severin.

»Under tjugu år hafva vi haft fred» sade Lagercrantz, i det han steg upp och ställde sig framför Gyllenborg. »Folket har hunnit återvinna sina forna krafter. – Arméns tapperhet är icke mindre nu än förr. Dess mod är upplifvadt vid tanken på att kunna återtaga de förlorade landskapen – själfva damerna vilja utgå i kriget mot ryssen. Vi känna alla hur friherrinnan Buddenbrock råkade i onåd hos Majestätet af denna orsak. Och hur är det väl med vår fiende?» – fortfor han, då Lewenhaupt och S:t Severin genom några inkastade ord då och då uttryckte sitt gillande. – »Ryska folket är i grund utarmadt efter det svåra turkiska kriget. Utsuget och förtvifladt, önskar det ingenting högre än freden. Stjernstedt har ju skrifvit till oss från Finland att deras arméer endast utgöras af pojkar och utländska äfventyrare och slutligen» tillade han med starkare tonvikt »slutligen bör grefven tänka på, hvad hela världen vet och känner. Om en svensk här närmar sig gränsen, skall hela Ryssland stå i uppror. Prinsessan Elisabeth, en gång vorden kejsarinna, skall ingenting högre önska än att till tack få lämna ifrån sig både Estland och Karelen, kanske själfva S:t Petersburg ... ja, hvem vet om icke till och med ett eller annat guvernörskap kunde uttänkas för den svenske statsman, som så kraftigt förstått att stödja hennes intressen.»

Det var en egendomlig, öfvertygande vältalighet, som låg i Lagercrantz’ ton. Han lämnade icke heller någon svaghet, något själslyte hos den, som han ville vinna för sina syften, orördt. Frestelsen med guvernörsskapet, skickligt framskjuten vid sidan af en varm vädjan till fosterlandskärleken, utöfvade en större verkan än någon kunde ana på den fåfänge, fast i grunden rätttänkande, kanslipresidenten. Det var ock med en långt mindre tvehågsen min, som Gyllenborg, när Lagercrantz slutade, framställde några matta invändningar om den rådande penningbristen och om svårigheten att finna en passande förevändning att få saken på tal inom riksdagen.

»Säg mig då min bäste grefve och ambassadör», frågade han slutligen, då alla hans skäl tillbakavisats, »hur mycket penningar kunna vi räkna af Frankrike i det afgörande ögonblicket?»

»Femtontusen écus.»

»Femtontusen écus. Denna summa räcker ju endast för adeln och prästerna.»

»Men borgare och bönder?»

»Bah!» utbrast Lagercrantz. »Några nya privilegier för krämarpacket och fri bränvinsbränning för bönderna – voilà tout.»

»Städse lika snabbtänkt, min bäste öfverste», inföll Lewenhaupt med ett beundrande ögonkast. – »Bland den yngre adeln är ni verkligen min bäste vän och ni får icke säga nej om jag ber er följa mig, då jag går mot ryssen.»

»En för stor ära åt mig herr grefve och landtmarskalk», sade denne i det han med en själfbelåten min bugade sig. – »Alltså återstår blott den lämpliga förevändningen» återtog han strax därpå, »och den torde icke vara svår att finna.»

»Den åtager jag mig» sade S:t Severin; »men efter saken således herr öfverste nu synes afgjord, borde icke vår vän i Finland få sina instruktioner?»

»Är detta nödvändigt? – Ju mindre man skrifver dess bättre.»

»Mon frère har rätt» sade Gyllenborg, »men min vän generalen tror ännu att allt beror på den ryska underhandlingen och hemsänder grufliga jeremiader.»

»Skulle icke baron Meijersdorff afresa för majestätets räkning till Finland?»

»Vår nådige konung befallde så», sade Lagercrantz med ett egendomligt småleende – »men som han var nödvändig här vid voteringen – så skingrade jag Hans Maj:ts höga svartsjuka – tack vare den här finske ynglingens galna upptåg och galanterier – och vår nådige konung tror nu att denne är en långt farligare medtäflare än baronen om den skönas gunst. – För öfrigt tyckes vår monark nu på väg att återvända till sin gamla kärlek» fortfor han småleende, »hvilken lär komma att förlänas en verklig grefvinnetitel ... af Hessenstein ...»

»A propos denne finske adelsman» inföll S:t Severin afbrytande – »vore icke han lämplig till budskickningen? – Han tillhör ännu icke öppet partiet, känner språket och folket!»

»Biskop Juslenii systerson, vår argaste motståndares nära släktinge, den gamle holsteinske tvärviggens son, en ung sprakfåle, som icke kan styra sina känslor efter några glas svagt vin.»

»Min bäste öfverste», föll Gyllenborg i talet, »jag har känt mången yster riksdagsfåle som, obändig på fastande mage, blifvit allt mera betseltam då han en tid bortåt fått fylla magen med de förnämas mat.»

»Men han är lika envis som häftig såsom alla af blandad ras och gör sig en ära i att endast, som han säger, räkna sig till kungens parti.»

»Enfin, det beror på metoden, min bäste öfverste», inföll S:t Severin småleende. »En ung adelsman, som skall korrumperas, måste behandlas som en blyg flicka, hvars oskuld i orden respekteras under det man som bäst priverar den. Vi skola kalla hit baronen, som närmare känner vår man.»

»Han börjar blifva en smula besvärlig denne yngling med sin rättframhet» sade Lewenhaupt, då Lagercrantz gick mot dörren, »men vi hafva ingen annan att skicka. Om han samtycker, vore det en god ekonomi med partiets krafter.»

I rummet utanför hade gästerna grundligt anticiperat på kommande lyckligare tider, då friheten icke längre skulle få någon gräns; och det var endast enstaka ord som kunde genom sorlet uppfattas af det tal som Schulenberg stammade fram, under det han med båda händerna höll sig fast i bordet.

»Måtte vi hemföra den sköna Elisabeth ... måtte vi sätta henne på tronen ... måtte vi hemföra henne till vår tron! ...»

»Har man väl hört maken till fiskmåse i stormby», hickade amiralen från sin länstol »stufva ner honom bakom i krutdurken, bussar.»

»Måtte prinsessan Elisabeth ... fara till blåkulla med alla generaler och amiraler», återtog Schulenberg i det han mödade sig att bringa sin peruk i ordning, hvilken fallit bak i nacken och blottat hans eget rödstripiga hår.

»Silence, mes amis» ropade Laforme i det samma. »Titta bara på baronen, så trist! – har mon ami fått någon förnäm tjänst eller fruktar han att jag vill forcera mig till någon gunst?»

Den tilltalade hörde ej ett ord af hvad Laforme sade, där han satt och vägde på stolen, under det han oupphörligt pratade och fäktade med armarne mot Svenske, hvilken på samma gång han i själfva verket var fullkomligt främmande för det hans vän yttrade, uppmärksamt tycktes lyssna till hans tal.

»En sådan fördömd otur» skrek baronen – »ett sådant todos – många matadorer på hand och miste alltsamman för en lumpen sexa – verte bleu, endast en klöfversexa ...»

»Kanslipresidenten ropar baron Meijersdorff» skreks nu i korus från dörren.

»Kanslipresidenten ropar! – har jag icke rätt att chagrinera mig öfver ett sådant coup?» återtog han, utan att bry sig om ropen. »Ganska lyckligt i början. – Min vän förlorade ansenligt – afbryt mig icke – vardt bête och jag fick god entrée. – Ma foi, entrée i spader – köpte så spadillen, bastan, kungen, knekten, damen – nej, icke damen – så manillen, damen och sjuan – dem hade jag förut – alltså hade jag sju matadorer på hand – när jag fått cinques premiers var jag ändock icke nöjd utan gick på Todos och detta chagrinerar mig, jusqu’au dernier soupir – usque ad cineres! – behöll därför klöfver sex. Då kom min vän med knekten, som jag tänkte längesedan vara ute och couperade mig. – Todos fick jag betala – men bêten gick och femtio dukater därtill.»

»Femtio dukater, quelle bagatelle!» läspade Laforme, och ryckte på axlarne. – »Femtio dukater fick min kammartjänare häromdagen för en agréable nouvelle – men otur i spel, mon frère, är tur i kärlek och när gueridonerna sättas fram för afskeds processionen» fortfor han, i det han hjälpte baronen att komma på fötter »kan mon ami förse sig med två gånger den summan af partipengarne – tag nu afsked af vår älskvärde värd två gånger – det gör vår vän generalen alltid – och Schulenberg negligerar icke en gång hofmästaren – tag åt botten i skålen. – Seså! peruken något mer framåt och nu en avant!»

»Stackars vår vän» sade Dalin skrattande, då baronen stödd på Laformes arm gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt att skilja på gomsmaken och läppsmaken. – Vår finske vän tyckes riktigt ha satt skräck i vår tappre hjälte.»

Hade icke ljudet af hans ord förtagits af det buller som i det samma uppstod därigenom att Höpken föreslog skålen för partiet, hade troligen baronen icke varit sen att protestera. Nu nickade han endast belåtet åt de kvarvarande vännerna, hvilka samlades kring bålen, och försvann genom dörren –

»En rätt och sannskyldig undersåtes kärlek», började Höpken sitt tal för de kvarvarande af partiet, »är den dyrbaraste klenod, det ädlaste ting, den behagligaste rikedom, den största skatt, den afundsvärdaste lott, det starkaste fäste, det pålitligaste värn, som öfverhet äga kan! ... När öfverheten ser mera på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin höghet, sin ära och glömmer undersåtarnes kärlek, förkofring, välgång, lycksalighet, då finner hon fuller ingen framgång, makt eller storhet ...»

Talet, som fortgick sålunda under en dryg timme under de andre gästernes bifallsrop, var ända till slutet, som Dalin dagen därpå uttryckte sig, öfverströdt med sirliga och retoretiska blomster. Och det dröjde säkerligen många år innan såväl detta som festen i öfrigt, med dess stora »solennetet» glömdes af de män som deltagit i densamma.