Act VII.
Sc. I.
Apollo, Angelus, Palladius, Philosophia medh sina sin Dotrar
Metaphysica, Physica, Mathesis, Ethica, Politica, Logica,
Rhetorica.
Apollo berättar sagan om Hercules vid skiljevägen och liknar Palladius vid honom. Dennes belöning förkunnas: magisterkransen och förmälning med Philosophia, som med sina sju döttrar inträder.[290] Så väl modren, som döttrarne gifva underrättelse om hvartill de kunna tjena och hvad de innehålla en hvar.
Sc. II.
Palladius.
I en monolog uttalar Palladius sin glädje att hafva följt Diligentias råd. Han har, oaktadt möda och besvär i början, vunnit yttre anseende och inre tillfredsställelse.
Sc. III.
Circejus.
I en monolog uppträder Circejus och klagar öfver sin förra dårskap, sin forspilda ungdom och sin förstörda förmögenhet. På grund af egen erfarenhet varnar han ungdomen från utsväfningar och liderligt lefverne, samt lättjan. På deras korta fröjd kommer långvarig ooh fruktlös ånger.
Epilogus.
Författaren drager moralen ur skådespelet och framställer den, samt vänder sig med en slut-lyckönskan till de promoverade, och tackar sist Fruar, Jungfrur samt studerade personer för deras "audiens."
Chorus.
Concede nobis, tu pater optime,
Sic hisce terris qvaerere gaudia
Comoediarum ludrica, ne tua
Perdamus illic coelica jubila.
Personerne hvilka Comoediam presenterade wore thesse:
Prologus, Wälb. Johannes Stierna.
Diligentia, Flijtigheet, Hardevicus And. AEimelaeus.
Negligentia, Oflijtigheet, Balthasar Wernle, Junior.
Circejus, oflijtigh student, Jacobus P. Chronander, West Gothus.
Servus, Circei tienare, Johannes Olavidi, Westman.
Palladius, flijtigh student, Olaus Olai Wexionius.
Virgo, Jungfrw, Gustavus Andreae AEimelaeus.
Pediseqva, Frwstuffwepiga, Henricus B. Gråå.
Cupido, Kärleeks Gudb, Johannes Wernle.
Cellarius, Källarswen, Daniel p. Terserus, Wesm.
Mercator, Köpman, Laurent Andreae Kempe, Botn.
Aulicus, Hoffbuss, Laurentius Norganius, Suderm.
Professor, Läsemästare, Olaus J. Naesander, Suderm.
Miles, Krigzman, Samuel And. Bergius, Smoland.[291]
Hospes, Circei Werd, Andreas M. Kinnoraeus, W-G.
Senex, Circei Fader, Johan Johan. Nybelius, W-G.
Mater, Circei Moder, Henricus Sigfridi, Nyland.
Artifex, Handwerckzman, And. Landweter, W-G.
Scriba, Skriffware, Ericas Andreae, Botn.
Mors, Döden, Johannes Johan. Bruntonius, W-G.
Apollo, Bokliga konsters Gudh, Lauren. Olai Vigelius, Wermel.
Angelas, Engel, Laurentius Petri Vigelius.
Philosophia, Johannes Svenonis Forsenius, Nyl.
Hennes siu Dotrar:
1. Metaphysica, Ericus Clavidi Forshn.
2. Physica, Isacus Abrahami Hermainen, Nylan.
3. Mathesis, Johannes Theet, Nylandus.
4. Ethica, Johannes Johannis Plagman.
5. Politica, Johannes Petri Plagman.
6. Logica, Elias Eliae.
7. Rhetorica, Gustavus Gustavi, Nylandus.
Epilogus, Welb. Jacobus Swart.
Praetor, Fougde, Sveno Petri Torelius, W-G.
Fougdekarar:
Dromo, Bartholdus Jacobi.
Smelring, Paulas Henrici Kerconius.
Fougdens Poicke, Daniel Kort, Aboen.
Bönderna:
De flijtighe.
Dragwaal, Johannes Clingius, Nericiencis.
Styrbiörn, Esaias Gabr. Gammal, Botn.
De oflijtighe.
Nimmergot, Sveno Johannis Caliander, O-G.
Tubbe, Sveno Petri Bohl, Smolandus.
Larvatores.
Eschillus Petri Stolpe, Smolandus.
Olaus Henrici Hambrinus, Nericiensis.
Til then fromme, såsom och wrångwijse Läsaren:
En from Läsare mindicht wäl vthförer:
Ty thet en Christeligh wenskap tilhörer:
Men Mome fast tu leggier en wrång dom til,
Jagh tigh ey sköter, gör man huru tu wil.
Hör Mome, Jagh sågh tigh med mig på itt byte,
Om iagh mins rät, slapp tu ey vthan tit lyte,
Tberföre ransaka först tin egen barm,
När thet är wäl giordt, gör tu migh ey harm.[292]
Den genomgående tanken uti ofvanstående "Flijt och Oflitighez Skode Spegel", är tillkännagifven redan i sjelfva titeln, hvarest författaren säger, att i hans "Comoedia" "Lärdom och skickeligheet, som aff bokligha konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre förwanskelighe håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres." Utan aning om att ett konstverk kunde hafva sitt ändamål i sig sjelf, delade Chronander sin tids rådande åsigt, att den praktiska nyttan och tillämpningen på lifvets särskilda förhållanden borde i dramatiken i främsta rummet uttryckligen framhållas. Också säger han, att "en höfligh Comoedia" medför "ey ringa nyttigheet med sigh. Ty hon är intet annat än en affmålning hwilken oss föreställer huru vthi werlden tilgår, hwar aff wij kunna menniskiornes leffwerne lijka såsom vthi en Spegel beskoda, altså ther igenom ransaka oss sielffwa, och ey sällan wachta oss för tilstundande olycka." Men icke endast denna skådespelets moraliska nytta är afsedd. "Hennes nyttigheet består och ther vthinnan at aff Comoediers Speelande corrigeres och rättes ohöflige och Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter och Taal, Hwilket ey är en ringa nyttigheet." Hvardera syftemålet, så väl det moraliskt-didaktiska som det att befordra yttre skick och lefnadsvett var förherrskande särdeles i skolkomedierna. Ocb äfven Chronanders åsigt, att "aff Comoediers Speelade wederqwekes och vpfriskes ens studerande Persons Sinne och Minne", hystes af författarne till nämnda skolkomedier, hvartill äfven Surge bör hänföras.
Skoldramerna voro företrädesvis antingen mysterier eller moraliteter. Vi skola undersöka om Surge kan räknas bland någondera af dessa dramatiska arter. Nyare tiders mysterier och moraliteter hade stundom så nära beröringspunkter med hvarandra, att man icke utan svårighet kan särskilja dessa begge slags skådespel. Ty ämnen ur bibliska historien ingå, i sådana fall, i moraliteterne och moraliska betraktelser m.m. i mysterierna. Men hvad nu ifrågavarande skådespel vidkommer, är ämnet dertill icke taget ur den heliga skrift. Dock är en religiös grundton förnimmbar i detsamma. Och så till vida har Surge någon likhet med de bibliska skådespelen, t.ex. då Professor (Act II. Sc. III. p. 42) säger uppmuntrande och rådande åt Palladius:
"För allting skall tu fruckta Gudh:
Wara lydigh effter hans Budh",
och förmanande (Act III. Sc. III. p. 51) åt Circejus:
"Thetta tu rätt öfwerwäger,
Kom ihugh hwadh Syrach säger:
Lydh Föräldrarnas godha rådh,
Så frampt tu wilt haffua Gudz nådh;"
samt då Palladius, belönad af Diligentia, slutar (Act VII. Sc. II. p. 111) sin monolog med orden:
"O Gudh giff oss tin helga nådh,
At wij lyda titt helga rådb,
Öffwa oss i alla dygder här,
Och leffwa sedan medh tigh ther."
Uti förenämnda hänsigt kunna äfven nedanstående lyckönskningsord af Epilogus (p. 116) till de promoverade magistrarne här förtjena sin plats:
"The vnge Magistrer lycka och frögd
Önska nu wij vtaff Himmels högd,
At Gudh them wäl bewarer
I thetta stand och forswarer,
At thet behagar Gudi först,
Länder fäderneslandet til tröst,
Hwar aff wänner och fränder stort
Frögdas, glädias hwar på sin ort
Medb stort beröm och vtsprijder
Edert nampn vthi alla tijder.
Effter döden inför Gudz Troon
Mötas medh frögd och heligh Croon",
äfvensom Epilogi slutord:
"Hwar och en gåår nu til sit stand,
Regere oss Gudh then Helge And."
Äfven den latinska Chorus, som omedelbart härpå afslutar skådespelet, är en bön till den Högste, och derföre särskildt anmärkningsvärd, att författaren anser fikandet efter "gaudia Comoediarum ludrica", kunna blifva så farligt, att menniskan, genom att missbruka desamma, äfventyrar förlusten af delaktighet i det himmelska rikets salighet.
Men oaktadt meranämnda skådespels religiösa princip, kan det likväl icke räknas bland mysterierna, emedan inga bibliska personer deruti uppträda i handling. Närmare ansluter sig detsamma till de ursprungliga religiösa moraliteterna, emedan dess innehåll är sedolärande, ur kristlig grund. Men då härjemte talrika moraliska maximer ur hedniska författare förekomma spridda öfverallt i Surge, aflägsnas åter härigenom detta skådespels likhet med sistsagda moraliteter. Vi skola här anföra blott ett enda ställe såsom tillräckligt bevisande vår Cbronanders sammanblandning af kristna och hedniska författares grundsatser. Palladius säger uti sin nämnda monolog (Act VII. Sc. II. pagg. 109, 110) bland annat följande:
"Aff Epicteto har iagb lärt
Lijda hwad Gudh haffwer beskärt,
Jagh haar Gästebudh dageligb,
Platonis Rätter mndeligb.
Boëtius migh vnderwijsar
Wara ödmiuk thet iagh högt prijsar,
Menniskiors haat lijda toligh,
Luther binder wara roligh.
Medh Xenocrates iagh rustar
Migh emoot Kropsens onda lustar.
Rät bruka lyckan Ausonius,
Intet fruchta olyckan Tullius
Aldrigh högfärdas Publius,
Ingen smäda Nazarius,
At girugheet fly Enmenius,
Ey bedragha Lucretius,
Wara tacksam Valerius,
Ey missunna Horatius,
Wara rätfärdigh Lampridius,
Ey olydigh wara Ovidius,
Ey sökia fordeel Sophocles,
Wara barmhertigh Augustinus
Ey wara wredsam Iulius,
Gudfruchtig leffwa Basilius,
Omsider saligh döö Ambrosius."
Rydqvist säger: "Någon svensk moralitet, i ursprunglig drägt, är icke bekant; men den förutnämnda komedien Surge står detta skaldeslag ganska nära".[293] Emot denna författare anse vi oss här böra anmärka, att "Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" mera närma sig de ursprungliga moraliteterna än Surge, om nemligen, såsom allmännast blifvit antaget, moraliteterne utgått ur mysterierna.[294] Men i alla fall är sistnämnda skådespel, såsom sagdt, icke utan likhet med de gamla moraliteterna. Dess religiöst-moraliska rigtning berättigar till detta påstående. Dock, emedan sjelfva ämnet icke är bibliskt, utan taget ur det allmänt sedligas område, der styckets handling förnämligast lefver och rör sig, står Surge på gränsen emellan de äldre och nyare moraliteterna. Och då man härtill lägger de sedliga grundsatsernas uti denna dram förekommande tillämpning på särskilda samhällsstånd, — en rigtning som företrädesvis karakteriserade nyare moraliteter — samt framför allt ett i ymnigt mått anbragt lärdomskram; röjer allt detta på ett omisskänneligt sätt Surges förvandtskap med de moraliska skådespelen, sådana desamma hade gestaltat sig efter den upplifvade bekantskapen med antiken. Med rätta säges derfore uti biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män (3 Band. sid. 266), att Surge är "en Moralitet, lik de, som under slutet af medeltiden allmänt uppfördes;" och vi tillägge: ännu mera lik moraliteterna efter nyssnämnda periods utgång. Surge har äfven deruti moraliteternas väsendtliga egenskap, att den är ett allegoriskt skådespel, ty der förekomma talrika personifierade abstrakta begrepp. Och "Chronander är", såsom den svenske biografen yttrar sig, "märkvärdig, emedan om han hos oss ej är den enda, dock den första författare till slika moraliteter".[295] Men för oss Finnar har han, vår förste kände dramaturg, såsom förut blifvit sagdt, ett ännu specielare intresse.
Handlingen (eller handlingarne, ty de äro flere, ehuru ledande till samma mål) i Surge är fri, utgående ur viljans sjelfbestämning. Det beror af hufvudpersonernas, Palladii och Circeji, fria val att följa Diligentias eller Negligentias råd. Men den dramatiska handlingens motivering är nog svag. Circeji val är snart gjordt. Utan synbart betänkande öfverlemnar han sig åt Negligentia, som benämner sig "Voluptas' Gudinna så klaar" (Act. I. Sc. III. p. 20), i det han (Act I. Sc. II. pagg. 16, 17) säger:
"Tin tienst O sköna Gudinna
Är liufligh, kan iagh besinna;
Ty i wellust lefwer iagh hwar stund,
Tu holler titt giorda forbund.
Een lijten tijdh war iagh flijtigh,
Tå trängde migh sorgh otijdigh,
Men nu är iagh vtan bekymmer,
Frisk lustig iagh thigh berymmer."
Palladius, som lyssnar till de råd, Diligentia, som säger sig vara "Apollos Gudinna prächtigh", framställt, har i början någon tvekan att beträda mödornas törnbeströdda stig, helst Negligentia och hennes tjenare Circejus icke underlåta att fresta honom med sinlighetens lockelser. Derföre, då den sistnämnde (Act. I. Sc. III. p. 21) talar:
"Skot ey flitigheten nogha,
I mit stalbrorskap tigh foga.
Låt boken fara hwart hon kan,
Thet råder iagh och bliff een man.
När andra gå att läsa och skrijfwa,
Wilia wij på krogen blijfwa,
Och ther dansa dricka och speela,
Troo migh, intet skall tigh feela",
svarar Palladius, för ögonblicket hängifven åt den sinliga lustan ocb härjemte helt oväntadt groft fatalistisk:
"Thet synes wäl migh wara kärt,
Om Gud hafwer thet så beskärt."
Men sedan Diligentia omedelbart härpå hade sagt honom:
"Ney Gudh han befaller klarligh.
Tu skalt studera alwarligh" o.s.v.
samt att lättjan är roten till allt ondt, segrar hans goda genius, och han förblir härefter, ehuru åtskilliga gånger frestad till affall (synnerligen uti Act. V. Sc. IV), ståndaktig uti Diligentias tjenst.
Styckets karakterer äro öfverhufvud föga individualiserade. Att detta måste gälla dess många allegoriska personligheter, är sjelffallet. Ty sådana karakterer äro abstrakta. Utan rotfäste uti en tänkande ocb kännande persons inre, äro de luftiga, sväfvande väsenden, som förlora sig uti allmänheten af ett begrepp. De äro fantomer, dem den försinligande konsten icke mägtar uppfånga. Dock synas oss så väl Diligentia som Negligentia, såsom bärare af allmänna moraliska satser, icke vara utan all förtjenst tecknade. Hvad åter de verkliga personerna beträffar, är Palladii karakter mera svagt hållen. Det personliga uti densamma är nära nog att förflyktigas af allmänna religiösa och moraliska betraktelser samt lärdomsprål. Också äro de situationer, uti hvilka han uppträder såsom handlande, nog enformiga, och konflikterna likaså. Circeji karakter är jemförelsevis raskt och lifligt tecknad. Engång hemfallen åt Voluptas och hennes gudinna Negligentia, rusar han hejdlöst fram på förderfvets väg, härunder sällande sig till andra likstämda personer samt på hvarjehanda sätt begycklande Palladius, såsom t.ex. (Act. III. Sc. II. p. 49) då denne, som skulle gå först till kyrkan och derifrån till akademien, för att på sistnämnda ställe hålla en "oration", hade bett honom allvarligt besinna nödvändigheten af att väl använda den hastigt försvinnande ungdomstiden:
"När som tu blifwer wår Domprost
Skal iagh skänckia tigh en stoor Ost:
Ty så wäl är tin Predikan giord
Att iagh rätt icke achtar itt titt ord,
Om Staden wil iagh Spassera,
Medh Lustige sälskap Brawera.
Helsa them alla tijt tu gåår
Medh min tienst: ty iagh sielf ey nåår."
Det är numera icke endast lättsinnet som ger sig luft i Circeji tal och handlingar. Härtill kommer ännu ett bitande hån öfver hvarje allvarligt sträfvande i lifvet. Den sedliga kraften förslappas ju längre dess mera. En slaf af sina lidelser, bedrager han, för att kunna tillfredsställa desamma, slutligen sina egna föräldrar. De löften att förbättra sitt lefverne, han dessförinnan gifvit Professor, voro endast toma ord, helst hans föregående uttryck (Act III. Sc. III. p. 50) till densamme:
"Hwilken kan lefwa allom til lagh"
bevisa frånvaro af ånger och behof af bättring. Först då han blifvit skymfligen behandlad af Miles, Aulicus och Scriba, ibland hvilka den sistnämnde (Act V. Sc. I. p. 71) säger:
"Så skal man lära en Drijfware,
Dricka medh Hoffbuss och Skrijfware",
varsnar man en skymt af ånger hos Circejus. Men denna var intet annat än ett förgängligt foster af ögonblickets ängsliga belägenhet. Ännu, så fattig och förfallen han än var, hoppades han dock på Virgos kärlek ocb tillgifvenhet. Men häruti blef han förfärligt bedragen, såsom nedanstående utdrag ur den långa dialogen uti Act VI. Sc. I. nogsamt utvisar:
Circ.
Min Jungfru kär, war ganska säl,
At iagh tigh fan war mycket wäl.
Virgo.
Tu talar mächta dristigt här,
Säg, när bleff iagh tin Jungfru kär.
Circ.
Min Roos weet wäl wår kärleek stoor,
Hon tröstar migh iagh wist thet troor.
Virgo.
Tit taal iagh intet lijda kan,
Tin Roos bliffwer iagh ey försan.
Menar tu at iagb är lätfärdigh,
Smikra medh sådan owärdigh?
Ney, mit stand thet ey medgiffwer,
Tuchtigh, sedigh, kysk iagh leffwer.
Tu är migh aldeles obekend,
Tit Ansichte strax från migh wend.
Circ.
Wist äst tu vpföd vthi then Buur
Dher Tygris boor it grymt wildiur.
Födh äst tu vtaff een Leyinna,
Och aldrigh aff någon Qwinna…
Virgo.
Ay twij, twij om iagh hadhe en mun
Aff leer, iagh tigh kyste ingalund…
En Morian äst tu lijker,
Som Lazarus äst tu rijker.
Käre see huru krokot han står,
Hwad är för en Jungfru som tu får?
Circ.
Annat loffwa tu när iagh thig
Gaff skäncker, ach tu lätfärdigh.
Jagh hoppas min hiertans lust,
Wårt giorda bund bär i sitt bryst.
Virgo.
Skal iagh så lijtet wyrda migh,
At iagh bleffwe en sådan gunstigh,
Som står slarffwot til hand och foot,
Ney, packa tigh pocker emoot
Tu har wist speelat Panckerut,
Fnaska tigh strax på dören vth,
Eliest skal tu fast taghas,
Med Eldgafflen hädan jajas.
Then min Kärleek begära wil,
Skal wara rijk Munseur ther til…
Jagh til Fawour thenna här korg,
Ther i kan tu läggia tin sorg,
Bind honom strax vppå tin rygg,
Wandra ther med och war nu trygg…
Circ.
Skamligh fixeras iagh forvist
Aff then som iagh trodde vthan list,
När iagh til hen skencker baar,
Ingen kärare än iagh tå war.
Therföre yngling Exempel tagh,
Troo intet Jnngfruns goda behagh,
I dagh haffwer hon lurat migh,
I morgon kan thet hända tigh,
Äst tu rijk hon wäl tigh lijder,
Bughar, nijger, alla tijder…
Men om Hiulet löper omkring,
Hon tigh tå känner ingen ting.
Jungfruns kärleek kan snarligh fås,
Men såsom wädret han forgås,
Troo frijt Jungfruns taal thet är snält,
Mongen yngling är ther med fält.
Såsom Törne Rooser hölier,
Altså Jungfrun hiertat dölier.
Jungfruns sinne är ostadigt så,
At hon gärna wil älska twå…
Efter denna katastrof, hvars tragikomiska effekt yterligare förhöjes genom Pediseqva's glåpord emot Circejus, återstår för denne icke mera någon tröst eller något hopp. Nu ändtligen, ehuru för sent, erkänner han det sedligt verksamma lifvets sanna värde. Och ett föremål för menniskornas bespottelse samt förskjuten af alla, klagar han bittert öfver att dåraktigt hafva följt Negligetias råd, men tillskrifver dock sin ohjelpliga ofärd i främsta rummet sig sjelf. (Act. VII. Sc. III.) Genom viljans sjelfbestämning samt genom att tillräkna sig den derur härsprungna handlingens följder, framstår Circejus såsom en dramatisk karakter. Såsom individ går han det sjelfförvålladt elände till mötes: men på sin jordiska lyckas ruiner erkänner han de ovanskliga sedliga makternas himmelska rätt.
Virgo, denna "fijn Damme", hvars dygder och behag Circejus med varma färger afmålar, underlåter heller icke sjelf att beprisa sin tukt och ärbarhet. Hon går och gäller för ett bildadt fruntimmer. Äfven på den klassiska lärdomens fält visar hon sig bevandrad. Men snart röjes dock hvars andas barn hon i sjelfva verket är, ehuru den förblindade Circejus först sent kom till denna erfarenhet. Nu öppnas ändtligen hans ögon, och han fann sin dyrkade Virgo vara en ytterligt flärdfull varelse, utan hjerta, utan kärlek, utan trohet. Då skyr han icke att framställa denna från all sann qvinlighet emanciperade menniska såsom en typ af hela könet. Något sådant synas åtminstone hans reflexioner antyda. Eller kanske gällde desamma endast denna Virgo ooh hennes gelikar.
Uti de gamla mysterierna och moraliteterna är icke sällan en bondekomedi, utan förbindelse med handlingen, inflätad.[296] En dylik, benämnd Facetiae Intercalares, förekommer äfven i Surge, med andra personer än de i hufvudhandlingen. Men bihandlingen, om man så vill kalla den, uti dessa "facetiae" utgår ur samma idé som hufvudhandlingen. Bönderne, så väl de "flijtighe" som de "oflijtigbe", hafva samma skyddspatronessor som Palladius och Circejus, de förre nemligen Frw Deligensa och de sednare Frw Neglagensa. Flitens och lättjans motsatta följder framställas äfven här. "Mellanspelen i Surge utgöra en lägre, plumpare, af bönder framställd behandling af samma ämne, som den egentliga komedien".[297] Dessa (särdeles Fac. Interc. II) lemna en liflig skildring af den orättrådighet och det förtryck, kronans uppbördsmän och krigsfolket, såsom kändt, på den tiden utöfvade i vårt land emot bönderna. Uti sistnämnda Facetiae erlägga Styrbiörn och Dragwaal, med illa dold satir, åt fogden kronans orätt debiterade skatt jemte thy åtföljande skäncker, men Tubbe och Nimmergodt (Fac. Int. III) betala honom med annat mynt:
Praetor.
Gudz frid, tagh i stallen min Häst,
Gif honom gryn och Hwete bäst.
Gif Brennewijn, lät duka Bord,
Hör Siik, när iagh talar itt ord.
Tubbe.
Hör, stöt man pasligh Buss, Hwadan kom tu
Eller hwem lade tigh til wår by nu.
Jagh troor wist i dagh tigh ey hugg tryter,
Endoch tu så stort mz orden skryter.
Nimmerg.
Tu ledes widh lefwa som iagh förstår,
Rätt strax min Brunsbijla på tin rygg går.
Praetor.
Bonden är galen som iagh weet,
Jagh är Fougden erh öfwerheet.
Skatten skolen i lefrera,
Ther til skäncker ytermera.
Men desse låta ej skrämma sig. Praetor och hans "Poicke" blifva slagne och taga till flykten:
Praetor.
Bonden är galen mz Yx och Knijf,
Medh foten frälsar iagh mitt lijf.
Puer.
Jagh taar Wååtsäcken och löper til foot:
Förthy the basta sönder hwar min knoot.[298]
Då fogden följande gången (Fac. Int. IV) besökte Tubbe och Nimmergodt, erinrande dem om den förra undfägnaden, säger
Tubbe:
Käre Husbonde iagh har ondt i mit öra,
Jagh hörer ey hwadh ord i nu här föra, och
Nimmerg.:
Käre Husbonde wij eder ey kände,
Wij wiste ey hwart edert ährande lände.
Men då Praetor härtill genmäler:
Hörer bonden hwilken en skälm,
Bättre iagh rister tigh Grå hielm.
Nogh mins iagh wäl tin rustiga yx,
Och at iagh en gång med tigh högz,
svarar Tubbe, som nu mera icke var döf, ironiskt:
Håller til godhe, ty i wore så snar,
Husbonden skulle bleffwet een stund qwar:
Förty tå begynte wij slå vpp therför,
Husbonde tunnan såsom eder bör.
Tå haden i så god wälplägning fåt,
At i ey skole orkat gåt eller ståt.
Men när wij wore lustighe som bäst,
Tå wille Husbonden ey bliffwa wår gäst
Ur denna med mycken verve utförda dialog vilja vi ännu anföra följande, som omedelbart ansluter sig till det föregående:
Praetor.
Nu narra the migh vpp i mund,
Men iagh skal löna tigh strax på stund.
På tin wälplägning som tu böd,
Jagh stod therföre bleek och rödh.
Til Tinget skolen i reesa,
Om tu wilt pipa eller wreesa.
Ther skal iagh lära tigh forstå,
Hwad thet heter at Fougden slå.
Nimmerg.
Käre Husbonde skonar oss båda,
Ty thet hände vthaf en slump och wåda,
Eder rygg skola wij wäl läkia och smöria,
Med en Bock och Oxe först at böria.
Ehuru Tubbe och Nimmergodt snart härpå fängslas af Praetors tjenare ("Fougdekarar") Dromo[299] och Smelring, upphöra de likväl icke med sitt satiriska gyckel. Men sedan de af sina grannar fått låna penningar, dem de aldrig lofva återbetala, (Fac. Interc. V) samt förslöst dem "vppå ööl, wijn, toback", faller deras mod då de se fogden återkomma:
Nimmerg.
See nu kommer Fougden manstarck och wreed,
Til Böneboken tu nu tigh bereed.
Tubbe.
Wij loffwa och liugha såsom wij äre waan,
Å Herre Gudh giffwe Böffwelen haan.
Men nu hjelpte icke mera de af Tubbe afsides erbjudna mutorna, helst
Praetor, varnad af sin erfarenhet, svarade honom:
Tit skiälms hierta känner iagh rätt,
Tu migh ey lurar på thet sätt,
Wore iagh ensam skäncktes migh
Feeta öxhammars slengar aff tigh….
Lika fruktlös var Nimmergodt's bön:
O Husbonde warer barmhertighe,
Och hielper oss nu både Elendighe.
Och då allt hopp var förloradt, utbrister slutligen Tubbe:
Jagh seer at wår matmoor nu oss bedragher,
Som wäl i förstone syntes fager,
Ty så lenge wij arbetade dagh från dagh,
Hade wij alt godt effter wårt behagh o.s.v.
Vi hafva omnämnt, att de nyare moraliteterna med förkärlek behandla de skarpt begränsade samhällsklassernas olika intressen. En sådan ståndsrepresentation erbjuder ock Surge. En hofman, en krigare, civile tjenstemän, lärde, borgare och bönder uppträda här ibland de handlande personerna. Men vanskligheten af deras diktan och traktan, af all den lycka, de jordiska sträfvandena, såsom sådana, erbjuda, ådagalägger författaren då han inleder en tredje handling, eller här rättare situation, hvars medelpunkt är Mors. Miles, Mercator, Artifex, Aulicus, Scriba, äfvensom Senex och Mater, alla skeppsbrutna seglare på lifvets haf, anropa döden om befrielse från ett tryckande elände. Mors, som börjar (Act VI. Sc. IV. p. 95) sin monolog:
Rädens nu all skiälfwa och bäfwa:
Ty nu see i döden här swäfwa,
See min Bogha, Pijl och Skächta,
Tråtz någon tör medh migh fächta,
beklagar menniskornas andeliga säkerhet och forblindelse under lyckans dagar, samt tillägger att han, som är syndens lön, i sinom tid, när Gud så vill, skall verkställa sitt värf, och slutar med uppmaningen:
Warer therföre alla reedhe:
Ty ingen står emoot min wreede.[300]
Omedelbart härpå (Act VI. Sc. V.) låter författaren Palladius uti en monolog yttra bland annat följande:
Pythagoras haffwer wäl lärt,
Alt hwadh Gudh haffwer tigh beskärt,
Om tu thet ey i huffwudet bär,
Sey ey at thet titt egit är.
Så wara sant, witna klarligh,
The män här talte vppenbarligh.
Alla önska dödhen öffwer sigh,
Men nu först leffwa lyster migh.
Genom framhafvandet af denna intelligensens af hvarje yttre tillfällighet oberoende makt, är äfven den nyssbeskrifna eljest episodartade handlingen, såsom öfverensstämmande med styckets idé, berättigad.[301]
Körerna uti Surge innehålla, liksom de gamla mysterierna och moraliteterna, böner till den Högste, samt härjemte till särskilda personer ställda välönskningar. Det är fäderneslandets lycka och ära, i ljusets och sanningens tjenst, som utgör det närmaste föremålet för dessa fromma utgjutelser. I sådan hänsigt egnas den första kören åt den lika segersälla som intelligenta Christina, "ter felix Regina togaq' eogoq', fundatrix nostri nutrixq' Lycaei." Och detta med rätta. Ty äfven för oss är hon "ändå den Store Gustaf Adolphs dotter", denna snillrika drottning, som i Finland för all tid rotfästat den högre upplysning, hvilken redan hennes af stora vyer intagne ädle fader här hade forberedt. Också den andra kören, för rikets fem högste embetsmäns välgång, är fullt berättigad. Äfven desse ifrade med värma för vårt lands sedliga och litterära förkofran.[302] Men ibland dem strålade dock, i nämnda hänseende, herrligast "Grefven", offrande sina ädlaste krafter, såsom skalden qväder:
Åt detta land, hvari sin själ
Han gjöt,
Som vårens flägt gjuts i den stela lunden.
Det var han, Pehr Brahe, som på Auras strand, hans "fordna älsklingsstrand",
Den fackla utsträckt höll,
Hvars gnistor öfver stad och land
Den nya gryningen i Finland tände.
Derföre egnas ock åt honom, med allt skäl, en särskild kör.
Den härpå följande kören önskar, att universitetet aldrig måtte lemna ur sigte sitt idealiska mål, utan städse sträfva allt högre och högre, sedan det under lyckliga auspicier hade begynt sin verksamhet Vidare tillönskas dess lärare och studerande allt godt. Härefter egnas, i kristligt sedlig anda, en kör åt de nyss promoverade magistrarne, med bifogad önskan att de måtte i ymnigt mått lyckliggöras af Visheten, med hvilken de hade trolofvat sig. Alla nu nämnda körer afse öfvervägande akademien och dess sträfvanden. De tvenne återstående beröra andra föremål. Så ärofullt än det stora tyska kriget var för Sveriges vapen, kräfde dock detsamma af det lilla riket så smärtsamma offer, att det var nära att digna under bördan af sin plötsligt förvärfvade politiska storhet. Man längtade derföre innerligt efter en snar fred. En varm bön till den Högste härom utgör ock föremålet för den följande kören. Och den sista, hvarmed skådespelet slutas, innehåller, såsom förut blifvit sagdt, en bön om de vådliga dramatiska förlustelsernas rätta bruk.
Larvatores uti studentkomedierna hade, såsom i det föregående nämndes, blifvit allvarligen tillsagde att afhålla sig från allt ofog. Men hvilka deras roler i allmänhet och särskildt i Surge varit, känne vi icke. Troligen voro de dock maskerade personer, som förehade hvarjehanda improviserade upptåg, liknande det då på scenen allmänt öfliga narrspelet. Icke mindre härigenom än genom de burleska facetiae intercalares — ett slags modernt drama satyricum — var, liksom i andra moraliteter, farcen införd äfven i Surge.
Uti allmänt kulturhistoriskt hänseende hafva mysterierna och moraliteterna ett värde, som icke bör underkännas. Så äfven Surge. Men ingen af dessa dramer kan i konstnärligt afseende högt skattas. Väl innehålla de stundom någon rikedom på idéer, men de sakna helt och hållet en formel språkutbildning. Den innehållets och formens sammangjutning till en organisk totalitet, som den dramatiska konstens begrepp innebär, finnes icke uti dessa regellösa kompositioner. Reformationstidehvarfvet, samtidigt med den upplifvade hågen för antikens studium, hann icke gifva dessa hänsvinnande skådespel en utbildad konstnärlig technik. Rimmeri-vurmen, ärfd från medeltiden, fortgick långt in på nyare tider, utan synnerlig formförändring. Äfven all högre uppfattning af poesin saknades länge. Den svenska "Allmänheten", ännu under det sjuttonde seklet, "ansåg Poesien nästan endast såsom ett gyckelspel, hvilket man vid vissa högtidliga tillfällen skulle hafva med för praktens skull, och poeten sjelf såsom en Pagliazzo, hvilken alltid borde stå tillreds att roa den resp. Publiken. De så kallade Poeterna arbetade också ifrigt att underhålla denna stämning och bereda den åsigt af konsten, att den borde vara en tjenarinna för alla hvardagslifvets småbestyr".[303] Vid hvarjehanda tillfällen skulle en sådan poet rimma. Tillfällighetsdikten blef sålunda den herrskande. Också Chronanders rimmade dramer äro ingenting annat än tillfällighetsstycken.
Ehuru flere författare omnämnt Chronauder bland dramatiske skriftställare (mest anförande endast titlarne på hans utgifna skådespel), har dock egentligen Hammarsköld ensam lemnat en karakteristik öfver honom såsom dramaturg. Efter att först ur författarens dedikation till Wassenius hafva citerat utläggningen om nyttan af skådespel, säger Hammarsköld, att Chronander valt hvarken något bibliskt eller historiskt ämne, utan till alla delar sjelf uppfunnit icke mindre Surge än Bele Snack. Härefter redogör han med några ord för Surges innehåll, samt slutar med följande karakteristik: "Kännaren skall snart upptäcka, att vår auctor velat, i anseende till inrättningen af sina dramer, hafva Aristophanes till sin förebild, hvadan här visserligen mycket händer, och hufvudpersonens tillstånd betydligen förändras, dock utan att här träffas, hvad man vanligen kallar dramatisk intrigue. Likaså uppträda allegoriska personer bland verkliga och lefvande, och flera händelser löpa bredvid sjelfva hufvudhändelsen, utan att på den något inflyta, fastän ledande till samma mål. Men Chronander hade på långt när icke den phantastiska djuphet och det rika snille, som erfordras för att med framgång träda i så väldiga fotspår. Hans uppfinning är föga sinnrik, framställningen utan qvickhet och, der den skall vara skämtsam, af den mest råa och ohyfsade plumphet: dictionen trög, opoetisk och nedtyngd af ett allestädes otidigt anbragt och affecteradt lärdomsskryt, och knittelversen hvarken vårdad eller flytande, ehuru vid den må anmärkas, såsom en egenhet, att Chronander understundom i den har användt daktyliska rim, och att han i sin Bele Snack stundom skall hafva afbrutit den versifierade dialogen med obundet tal. Men ej allenast i afseende på dessa nyheter i den yttre formen, utan äfven genom den friare, mera spelande andan i hela compositionen, skulle man förväntat, att Chronander — ehuru han ej var ett bland dessa mägtiga snillen, som göra epoch — likväl på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett mägtigt inflytande, i hänseende till den kärlek för theatraliska representationer och den dramatiska formen, som utmärkte Svenskarne på den tiden".[304]
Ännu på ett annat ställe talar Hammarsköld om Chronanders "synbara fikande efter Aristophaniskt manér i sina båda komedier".[305] Hvaruti detta "fikande" skulle bestå, derom upplyser han oss icke. Också skall det tvifvelsutan blifva omöjligt att upptäcka denna "förebild." Den innerliga förbindelse med det offentliga lifvet, som väsendtligen utmärker Aristophanes' lustspel, förspörjes icke i Chronanders anspråkslösa dramatiska alster. Och hvad det sociala lifvet och dess konflikter vidkommer, äro de grekiska medborgerliga samhällsförhållandena icke heller det allra ringaste dramatiskt lokaliserade af vår dramaturg. Låt ock vara, att Chronander kunnat från Aristophanes' komedier erhålla allmänt menskliga motiver, äfvensom elementer till det groteskt-komiska och satiriska, — hvarföre beböfva uppsöka desamma från så aflägsna tider, då hans egen samtid och ännu mera den närmast föregående perioden, uti moraliteterne erbjödo en naturlig källa, hvarifrån allt detta kunde ösas? Obetingadt måste derföre en sådan Hammarskölds åsigt förkastas. För öfrigt vilja vi gerna erkänna sanningen af hans påstående, att Chronanders skådespel sakna dramatisk intrig, endast tilläggande, att en dylik sällan eller aldrig förekommer i moraliteterne. Det är också sannt, att författarens "uppfinning är föga sinnrik"; men "utan qvickhet", såsom Hammarsköld äfven säger, synes oss framställningen dock icke vara, särdeles i Facetiae Intercalares. Påståendet att diktionen är trög och opoetisk, är visserligen väl grundadt, men finner sin naturliga förklaring äfvensom sin ursäkt uti det af honom begagnade språkets då ännu outbildade skick. Att under sådant förhållande knittelversen kan vara "hvarken vårdad eller flytande", är sjelffallet. Hvad åter beträffar det anmärkta lärdomsprålet, så delar Chronander detta fel med alla öfrige den tidens författare af skolkomcdier.
Af allt det föregående kan nogsamt inses, huru behäftade med hvarjehanda brister vår Chronanders dramatiska alster äro. Men med allt detta är dock "den friare, mera spelande andan i hela compositionen" fortjent att med beröm uppmärksammas. Der är verkligen ett lif, en rörlighet, som man knapt hade kunnat vänta sig af de eljest vanligen tungt släpande moraliteterna. Också är dialogen öfverhufvud icke synnerligen tröttande genom sin längd. Men att den oftare är "taal" (såsom Epilogus, s. 115, benämner hela kompositionen) än egentligt samtal, ligger i moraliteternas natur. För öfrigt har Chronander — hvilket kanske är hans största förtjenst såsom dramaturg — i Surge, uti parallelt löpande handlingar, konseqvent utfört en och samma tanke. Orättvist vore derföre att frånkänna honom ett namn bland diktare af moraliteter. Men att instämma uti Hammarskölds, med hans anförda premisser föga öfverensstämmande påstående, det man skulle "förväntat, att Chronander på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett mägtigt inflytande", vore påtagligen att för mycket nedsätta den tidens dramatiska anspråk i det svenska riket, så små de än då kunde vara.
Af förteckningen öfver "Personerne hvilka Comoediam presenterade" finner man, att åtminstone större delen af de aktörer som uppförde Surge voro studenter, att sluta af uppgiften, hvilken nation de agerande tillhörde. Och ehuru författaren, hvilken sjelf utförde hufvudrolen i denna dram, icke antecknat alla de medspelandes landsmanskap, följer häraf likväl icke såsom afgjordt, att de öfrige ej kunnat vara studenter. För öfrigt synes det nog sannolikt, att på denna tid, vid en dramatisk representation, hvilken anställdes i universitets-staden med anledning af en akademisk högtidlighet, endast studerande som tillhörde högskolan derstädes skulle uppträda såsom skådespelare.
Titeln på Chronanders andra skådespel är: "Bele Snack eller een Ny Comoedia, Innehållande om Gifftermåhl och Frijerij åthskillelige Lustige Discurser och Domar; Hwilken bleff til Twenne Ädle, Wälborne, Höge och Fornämhlige Personers Bröllopz-Fäst, Hållen och Agerat, den 22 Julii och 1 Augusti 1649 på then Kongl. Academien vthi Åbo. Till Nådigt behagh, een wälmeent och Vnderdånigh Tienst, Stält och Sammansatt aff Jacobo P. Chronandro W-Gotho. Tryckt i Åbo aff Petro Wald." Äfven denna "Comoedia" är en moralitet, men nära gränsande till farcen. Ehuru den uppfördes till firande af en högaristokratisk familje-fest, innehåller den icke dess mindre många slipprigheter och grofheter, som såra nutidens ömtåligare anständighetskänsla. De uti skådespelet uppträdande personerna voro icke färre än sjuttio till antalet. Också består stycket af icke mindre än tio tryckta ark. Härtill kommo Facetiae Intercalares eller "Bonde-Acten", hvilken, ehuru uppförd då pjesen gafs, icke trycktes, "effter han något widhlyfftigh är", såsom författaren uttrycker sig. För öfrigt är Bele Snack en i alla afseenden sämre pjes än Surge. Handlingen är nästan ingen. En redogörelse för styckets innehåll kan derföre gerna utelemnas.
Sist må anmärkas, att Chronanders begge dramatiska arbeten höra till den finska tryckpressens allra största bibliografiska sällsyntheter.