I England.
England är storindustriens moderland—en ära, som dess arbetarklass fått betala med en förfärande mängd oförskylda lidanden. I närmaste sammanhang härmed står den omständigheten, att England gått i spetsen och hunnit längst, då det gällt att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarnas lif och människovärde mot produktionssystemets tendens att fördärfva bäggedera. Englands politiska utveckling allt sedan medeltiden har i hög grad bidragit att förvandla den allra största delen af befolkningen i ett för jorden skilt, uti städerna allt mer sammanträngt, egendomslöst proletariat. Härtill kommer, att de maktägande, då lönarbetarne blifvit sällsynta i följd af härjande farsoter under trettonhundratalet, hade börjat lagstifta för att förlänga arbetsdagen och hade fortsatt därmed ända till början af sjuttonhundratalet. Då de underbara, värklig stordrift tillstädjande uppfinningarna af kraft- och arbetsmaskiner gjordes i slutet af förra århundradet, fanns det därför i England redo en ofantlig klass af medborgare, som ingen annan existenskälla hade än säljandet af sin arbetskraft och som redan vants vid långa, regelmässiga dagsvärken.
Tack vare Englands många politiska och naturliga fördelar blef den nya, storindustriella utvecklingen oerhört snabb och storartad—under det dess frånsida, arbetareländet, snart började erbjuda en otroligt hemsk anblick. Kvinnor, halfvuxna individer och barn släpade i fabrikerna än hela dagen, än hela natten, än både natt och dag utan åtskillnad. Det var regel, att barn under tretton år arbetade tolf timmar och mer. Ty värr saknas utrymme att närmare dröja vid hithörande företeelser. Det med den ohyggligaste kroppsliga och andliga urartning hotade engelska arbetarståndet sökte visserligen göra motstånd, men utan framgång. Kapitalisterna hade öfverhand—och England vann sitt ännu ej förvärkade rykte att vara "ett paradis för den rike, en skärseld för den vise och ett helvete för den fattige".
Från 1802 till 1833 grep parlamentet in med fem olika lagar mot omåttligt långt barnarbete i fabrikerna. Dessa blefvo dock fullständigt värkningslösa, eftersom man ej anslagit ett enda öre för öfvervakandet af deras efterlefnad. Först med fabrikslagen af 1833 för väfnadsfabrikationen får den modärna industrin en normalarbetsdag. Individer mellan 18 och 13 år få enligt densamma ej arbeta längre än 12 timmar dagligen, barn mellan 13 och 9 ej mer än 8 timmar och barn under 9 alls icke. För alla dessa blef nattarbete förbjudet. Samtliga bestämmelser tillstadde dock vissa undantag. Mot denna lag och dess utvidgning af 1844 gjorde fabrikanterna det mest energiska motstånd—så väl på agitationens väg som på lagöfverträdelsens och lagvrängningens. Arbetarne hade emellertid efter 1838 gjort en tio timmars normalarbetsdag till mål för en storartad rörelse—och hela den storindustriella utvecklingen dref oemotståndligt hän mot en allt strängare ordning för fabriksarbetet. "Dessa ytterligt noggranna bestämmelser"—säger socialisten Karl Marx i sitt berömda arbete om "Kapitalet"—"hvilka så militäriskt likformigt reglera arbetets perioder och gränser samt hvilostunderna efter klockslaget, voro ingalunda ett alster af parlamentariska hårklyfverier. De utvecklade sig så småningom ur förhållandena; de visade sig vara naturlagar för det modärna produktionssättet. Deras formulerande, officiella erkännande och fastslående af staten voro resultat af långvariga klassfäjder."
1846-47 infördes efter en oerhört hetsig agitation frihandeln uti England; samtidigt nådde arbetarnes rörelse för tiotimmarslagen sin största styrka—delvis underblåst af de hämdlystna skyddstullsvännerna. 1847 genomdrefs ytterligare en utvidgning af arbetarskyddslagarna—trots nytt och ytterligt häftigt motstånd å fabrikanternas sida. Det vore svårt att öfverskatta den andel, som Englands fabriksinspektörer hade i dessa kulturintressets segrar öfver det kortsynt själfviska fabrikantintresset. Många af dessa tjänstemän framstodo som värkliga folktribuner af oklanderligt mod och hög moral. Det förekom till och med, att fabriksinspektörerna med äkta engelsk själfständighet vägrade att lyda vinkar från regeringen om mildare tillvägagående mot fabrikanterna, då dessa senare efter 1848 med förnyad kraft fortsatte sin kamp mot fabrikslagstiftningen samt med sina petitioner lyckades bringa en inrikesminister till vacklande hållning i frågan. 1850 och 1853 blef 1848 års lag om kvinno- och barnarbetets dagliga längd i väfnadsindustrierna fullständigad, så att fabrikanternas länge framgångsrika försök att på hvarjehanda sätt kringgå lagen nu ändtligen blefvo fruktlösa.
Ehuru lagen alls ej omnämde de manliga arbetarne, blef dock äfven deras arbetsdag med nödvändighet förkortad, eftersom männens värksamhet i väfnadsfabrikerna var beroende af kvinnornas och barnens. Resultatet var, att under det stora ekonomiska uppsvinget i England 1853-60 visade den af normalarbetsdagen skyddade delen af arbetarklassen en så i ögon fallande kroppslig och sedlig förbättring, att densamma kan karaktäriseras som en pånyttfödelse.
Den engelska "fabriks- och värkstadslagen" af 27 maj 1878 (med tillägg af 25 aug. 1883) bildar afslutningen på den lagstiftning, hvilkens historia ofvan blifvit flyktigt antydd. Den innehåller 107 hufvudstycken. Se här några hufvudpunkter angående arbetstiden. Arbetets begynnelse- och sluttimme måste finnas offentligt tillkännagifna i anläggningen. Detsamma gäller måltidstimmarna, hvilka för alla skyddade personer måste infalla samtidigt. Det får alls ej arbetas under måltids- och hvilostunderna, ej häller från 9 på aftonen till 6 på morgonen, ej häller på lördagseftermiddagarna (efter kl. 2-4), ej häller på söndagarna och på kyrkliga och borgerliga helgdagar. Nästan alla öfriga bestämmelser gälla barn, ynglingar och kvinnor; och lagstiftningen till dessas skydd måste förbigås så väl här som i det följande, ty denna lilla skrift har ju till uppgift att behandla normalarbetsdagen för vuxna män.
Hvad den värkligen förekommande arbetstiden beträffar, är den inom de skyddade industrigrenarna i genomsnitt 54-56 timmar i veckan (för bägge könen). Tack vare Englands beundransvärda fackföreningsväsen finns det åtskilliga grupper af manliga arbetare (af det "yrkesskickliga" slaget), som arbeta blott 48-54 timmar i veckan. Däremot äro bland Englands järnvägstjänstemän 15 timmars och ännu längre oafbruten arbetstid ty värr intet ovanligt. Bland "utsvettnings"-systemets offer är 14-16 timmars arbetsdag mycket vanlig. De manliga och kvinliga bodbetjänterna arbeta ofta 16 till 17 timmar dagligen.