I Nordamerika.
Speciallagstiftningen till skydd för arbetarnes berättigade intressen mot de missförhållanden, som kunna bli en följd af den fria konkurrensen i det bestående samhället, är i Nordamerika icke unionsregeringens utan de enskilda statsregeringarnas sak.
Ett lands arbetarskyddslagstiftning är i regel en följd af en arbetarrörelse och framträder vanligen som en kompromiss af staten med den arbetande klassens fordringar, säger en amerikansk författare på detta område, d:r W. Cave Tait, och tillägger: "Äfven nu för tiden, då lagstiftningen på detta område fortfarande är i full gång, äro arbetarne den egentliga drifvande kraften i densamma; de anvisa den beständigt nya uppgifter. Karaktäristiskt och i viss mån särskilt utmärkande för Amerika är, att från början intill närvarande stund hafva arbetarnes hufvudfordran och hufvudsträfvan riktats på förkortandet af arbetsdagen och införandet af en laglig normalarbetsdag." På alla arbetarkongresser, i alla arbetarföreningar och uti all arbetaragitation har denna fordran spelat en hufvudroll sedan mer än 50 år tillbaka. Ursprungligen fordrade arbetarne en tio timmars arbetsdag. Sedan det lyckats dem att nästan öfverallt genomdrifva densamma, går deras fordran ut på en åtta timmars normalarbetsdag. Agitationen för arbetstidens sänkande till tio timmar började i Massachusetts på 1820-talet. Då var det vanligt, att de amerikanska fabriksarbetarne släpade från 9-12 timmar om vintern och 12-16 timmar om sommaren. Arbetarne klagade framför allt öfver att denna långa arbetstid var förenad med outhärdligt låga löner.
Från 1830 till 1850 voro Förenta staterna skådeplatsen för en storartad arbetarrörelse—facklig och kooperativ. I somliga stater visade sig regeringarna fientliga mot tiotimmarsrörelsen; talrika sträjker slutade med arbetarnes nederlag; och intill 1850 hade denna normalarbetsdagsrörelse haft blott en viktig framgång: den att unionsregeringen 1840 förordnade om tiotimmarsdagens införande i alla dess värkstäder. På 1850-talet hade rörelsen större framgång. Flera stater gjorde tio timmar till en laglig arbetsdag—för det fall, att intet annat aftal träffats. Allmänna meningen började mer och mer uttala sig för arbetarnes fordran, och dessa fortsatte med en ytterst energisk agitation. Följden var, att i början på 1860-talet var tiotimmarsdagen allmänt öflig i samtliga industrigrenar med undantag af nordstaternas väfnadsindustrier. (Numera gäller tiotimmarssystemet äfven för väfnadsindustrierna.)
Omkring 1865 börjar en ännu mäktigare arbetarrörelse. Det var de amerikanska fackföreningarnas blomstringstid. I augusti 1866 sammanträdde uti Baltimore en församling af Trades unions och Trades assemblies (fackliga föreningar och sällskap) för att rådgöra om arbetarfrågan och grundade The National Labour Union (den nationella arbetarföreningen). Denna förening uppställde åttatimmarsdagen som det närmaste målet för arbetarklassens sträfvan; och sedan denna tid agitera de amerikanska arbetarne med stor energi och hårdnackenhet för denna fordran. Den första stora framgång, som denna agitation ernådde var unionsregeringens lag af maj 1868, som införde åttatimmarsdagen i alla unionsregeringens värkstäder. Detta exempel invärkade på statsregeringarna, och Illinois, Wisconsin och Pennsylvanien hafva gjort åtta timmar till laglig arbetsdag—visserligen åter med förbehållet, "så vida ej annan öfverenskommelse träffats." I staten New York är åttatimmarsdagen öfver hufvud införd för alla fabriksarbetare. Dessutom har åtta timmars daglig arbetstid redan blifvit regel i flera af Förenta staternas industrier. Arbetarne hoppas därför[[5]] med säkerhet, att denna arbetstid med tiden skall blifva allmän, såsom förut fallet var med tiotimmarsdagen.
Som nämts, är arbetarlagstiftningen staternas enskilda sak—hvarför stora afvikelser och ojämnheter springa i ögonen, då man granskar hela Unionens hithörande lagar. Öfver hufvud måste den nordamerikanska arbetarlagstiftningen karaktäriseras som i hög grad bristfällig och outvecklad. Hvad de fullvuxna männen angår, finns valfri tio timmars normalarbetsdag i fem stater och obligatorisk tio timmars normalarbetsdag i tre stater. Sex stater ha valfri åtta timmars normalarbetsdag. I två stater äro åtta timmar laglig arbetsdag vid offentliga arbeten.
Den värkliga dagliga arbetstiden är för närvarande i de flesta amerikanska hufvudindustrier 10 timmar; 11 timmar förekomma i flera; 12 timmar i jämförelsevis få. Antalet årliga arbetsdagar synes i det stora flertalet fall vara genomsnittligt 300. Åtskilliga näringar med 270, 250, ja 220 dagar och mindre förekomma dock. Eftersom statistiken är mycket osäker, kunna dessa siffror blott gälla som antydningar.