I Sverge.
I vårt fädernesland finns normalarbetsdag blott för minderåriga, men stadgandena härom efterlefvas icke. Lagen angående skydd mot yrkesfara (af 10 maj 1889) innehåller inga bestämmelser om arbetstiden.
Enligt den svenska arbetarförsäkringskomiténs betänkande befanns i 1,627 rörelser med sammanlagt 81,881 arbetare hvarje arbetare arbeta i medeltal 11,1 timmar om dygnet. Samma undersökningsmaterial gaf vid handen, att 27,7 procent af arbetarne arbeta mellan 10 och 11 timmar, 33,6 procent mellan 11 och 12 timmar samt 28,5 procent tolf timmar. Af 630 brännerier sysselsatte 203 sina arbetare öfver 12 timmar i dygnet samt 225 12 timmar. Vid 65 mjölkvarnar var medelarbetstiden 12 timmar. "Bagerierna hafva jämväl i allmänhet mycket lång arbetstid." Vid 42 procent af de 1,627 rörelserna hafva 46 procent af de 81,881 arbetarne nattarbete. I nära nog tredjedelen af alla dessa fall arbetades hela natten igenom (10 timmar). Bland 652 rörelser arbetades i 163 sex nätter i veckan året rundt, i 172 sex (någon gång fem) nätter i veckan med nattarbete hvarannan vecka samt i 131 rörelser tre nätter i veckan året rundt.
[5]. De grunder, som de amerikanska arbetarne anföra för en åttatimmarsdag äro (enligt den arbetarstatistiska byrån i Ohio) i sammandrag följande. (1) Maskinernas ofantligt stegrade produktionskraft har ledt till ett aftagande af de nödiga arbetarnes antal, så att talrika arbetare ständigt äro arbetslösa. (2) Arbetarne ha icke fått någon rättvis andel af denna utvecklings fördelar—hvarken i form af högre löner, större köpkraft hos lönerna eller kortare arbetsdag. (3) En förkortning af arbetsdagen skulle leda till ett stegrande af de nödiga dagsvärkenas antal och därför till sysselsättandet af flera arbetare—sålunda till mindre tvungen lättja, men mer ledighet; den skulle dessutom framtvinga större produktion genom att öka konsumenternas antal. (4) Åtta timmars arbete, åtta timmars hvila, vederkvickelse och studier samt åtta timmars sömn utgöra en naturlig uppdelning af de tjugofyra timmarna. (5) Arbetaren kunde i följd af stegrad kraft och spänstighet producera lika mycket på åtta timmar som nu på tio.
[6]. Af den anledningen, att den schweiziska normalarbetsdagen är alldeles för lång (11 timmar) att hafva några starkt i ögon fallande värkningar på arbetarnes lefnadsförhållanden eller på produktionen i allmänhet, skulle en kritisk redogörelse för den schweiziska normalarbetsdagens gynnsamma utveckling kräfva större utförlighet än omfånget för denna skrift medgifver. Vi behöfva dock ej därför undvara färska experimentella bevis för inflytandet af arbetstidens förkortning i ett stort, afskilt industriellt område. Den brittiska kolonien Victoria (i Australien) har icke lagstadgad normalarbetsdag, men har sedan ett fjärdedels århundrade en på den fackliga organisationens väg vunnen och skyddad åttatimmarsdag inom talrika näringsgrenar (inom industrier med och utan stort fast kapital, med och utan yrkesskickliga arbetare, med och utan fabriksdrift). En engelsk nationalekonom har gjort åttatimmarsdagen i Victoria till föremål för särskilda studier, och han kommer till följande slutsatser. Den har hvarken ökat eller minskat lönerna. Den har icke märkbart minskat antalet af arbetslösa, utan snarare inom vissa yrken minskat antalet nödvändiga arbetare. Den har befordrat produktionens tillväxt, ehuru den för någon tid minskat antalet anläggningar och affärsföretag. D. v. s. den har befordrat stordriften. Den har slutligen också på ett i högsta grad anmärkningsvärdt sätt förbättrat arbetarnes familjelif, motarbetat dryckenskapen bland dem, samt stegrat deras bildning, kunskapstörst och intelligenta deltagande för det allmännas väl.
[7]. Såsom, bland annat, undersökningen af den 1886 insatta arbetskommissionen nogsamt bevisade.
7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande
ögonblick.
Vi hafva i föregående kapitel ögnat öfver en viktig afdelning af vår civilisations sociala historia, och det drag, som framför allt springer oss i ögonen, är den uti det nutida produktionssättets egen natur grundade nödvändigheten att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarne mot för långa arbetstider. Denna nödvändighet utvecklas och vinner erkännande steg för steg—såsom allt annat i världshistorien. Först tvingar sig nödvändigheten att lagstifta mot barnens, de minderårigas och kvinnornas långa arbetstider fram bland dagspolitikens brännande spörsmål. Senare—men alldeles utan något språng i utvecklingen, ja helt och hållet utan urskiljbar gräns eller öfvergång—vidgar sig denna normalarbetsdagsfråga, tills vi befinna oss i en tid, då krafvet på en normalarbetsdag äfven för vuxna manliga arbetare redan blifvit delvis tillfredsställt i somliga länder samt mer eller mindre energiskt pockar på tillfredsställelse i andra. Det är i detta skede af den sociala frågans historiska utveckling, vi just nu lefva.
"Insikten i de fördärfbringande värkningarna af en lång arbetstid", skrifver ingeniör J. H. G. Fredholm i sitt nyligen utkomna arbete om Arbetarelagstiftningen och fabriksinspektionen i utlandet, "gör sig äfven inom arbetsklassen allt mer gällande, och ingen fråga tager arbetarens uppmärksamhet mera i anspråk än den om förkortad arbetstid. Den ena sträjken efter den andra företages i sådant syfte, och hvarje arbetarförening har denna fråga på sitt program. Den utgör ock den förnämsta uppgiften för de mellanfolkliga arbetarkongressernas sträfvan. Den enda resolution, som den internationella fackföreningskongressen i London 1888 fattade, var denna: 'Kongressen är af den mening, att kapitalets koncentrering och fackföreningarnas relativa svaghet i förhållande till hela antalet arbetare göra det omöjligt att reducera arbetstidens längd utan statens medvärkan'. Äfven den internationella arbetarkongressen (possibilisternas) i Paris 1889 uttalade sig i samma riktning och yrkade på införandet af en 8 timmars arbetsdag. Denna kongress räknade 600 medlemmar såsom representanter för 700,000 arbetare, tillhörande 370 olika föreningar i 13 länder. Den äfven i Paris samtidigt hållna marxistiska kongressen fattade det beslutet, att framdeles skulle på den 1 maj hvarje år öfver allt demonstreras för en 8 timmars arbetsdag."
Agitationen för en åtta timmars arbetsdag för alla arbetare är den nyaste tidens form för normalarbetsdagssträfvandena. Ingenstädes i Europa har åttatimmarsrörelsen haft en så öfverraskande snabb och storartad framgång som i England. Spörsmålet diskuterades första gången af fackföreningskongressen (Englands "arbetarparlament") 1887. På kongressen 1888 upplästes resultatet af en förfrågan bland fackföreningarna beträffande stämningen gentemot en åttatimmarsrörelse. Det framgick, att af de fackföreningsmedlemmar som röstat, 22,720 önskade en åttatimmarsdag, under det 4,097 ogillade densamma.
Hvad beträffar spörsmålet, huruvida åttatimmarsdagen borde bestämmas genom lag eller förvärkligas genom arbetarnes fria sammanslutning och fackföreningsrörelse, voro svaren så motsägande, att en ny undersökning måste anordnas. Resultaten af denna framlades för 1889 års kongress. 39,629 fackföreningsmedlemmar hade röstat för och 62,883 mot åttatimmarsdagen. Kongressen förkastade med 88 röster mot 63 en resolution om lagstadgad maximalarbetsdag på åtta timmar. Minoriteten sökte dock påvisa, att hela undersökningen utförts på ett missledande och partiskt sätt af några inflytelserika, mot normalarbetsdagen afvogt sinnade fackföreningsledare. Denna misstanke tycktes besanna sig på 1890 års kongress, hvilken—"den största och mest representativa i de engelska fackföreningarnas historia", talande på uppdrag af 1,500,000 "yrkesskickliga" och "icke yrkesskickliga" arbetare—med 181 röster mot 173 förkastade en resolution om, att åttatimmarsdagen skulle vinnas på fackföreningsrörelsens, ej på lagstiftningens väg, samt med 193 röster mot 155 antog en resolution om, att åtta timmars arbetsdag skulle fastställas på lagstiftningens väg.
I oktober 1888 var det en stor demonstration uti Birmingham för åttatimmarsdagen; i början af 1889 diskuterades spörsmålet med utomordentlig ifver af prässen i Nordengland, hvarest grufarbetarne i stor myckenhet sällade sig till rörelsen; den 4 maj 1890 gjorde den engelska åttatimmarsrörelsen London till skådeplats för den kolossalaste demonstration man skådat; i juni detta år bildade i London ett stort antal fackföreningar samt radikala och liberala klubbar en Legal eight hours' league (förening för ernåendet af en lagstadgad åtta timmars arbetsdag), hvilken slutit sig samman med en motsvarande fransk förening.
Det är omöjligt att på ett par rader gifva en klar föreställning om den framstående roll åttatimmarsfrågan spelat i Englands intellektuella och politiska lif under de sista två åren. Tidningarna och månadsskrifterna hafva varit fulla af utredningar och meningsbyten rörande spörsmålet. Välbekanta politiker hafva funnit det nödvändigt att afge principutlåtanden. Frågan har under olika former redan varit före i parlamentet, och flera inflytelserika liberala och konservativa ledamöter af underhuset hafva uppträdt som reformens förkämpar. Arbetarnes politiska ledare hafva lyckats göra reformen till en pröfvosten vid ett stort antal parlamentsval. Tydligt är, att näppeligen någon liberal eller konservativ parlamentskandidat hädanefter kan påräkna de i många valkretsar högst viktiga arbetarrösterna utan att förklara sig vilja värka för en åtta timmars normalarbetsdag. En eljes ytterst populär demokrat (den nu aflidne parlamentsledamoten Ch. Bradlaugh) blef nedhyssjad på ett jättemöte i London, därför att han uppträdde mot reformen.
Den broschyrlitteratur, som den engelska åttatimmarsrörelsen framkallat, är mycket rikhaltig; intelligenta arbetare, lärda nationalekonomer och erfarna politiker höra till författarne. Särskilt intressanta äro flera, sorgfälligt utarbetade lagförslag[[8]]. Slutligen förtjänar framhållas, att man i England ägnat särskild uppmärksamhet åt en massa svårare, praktiska detaljfrågor—såsom t. ex. normalarbetsdag för bodbiträden och andra fall, då flera arbetarskift om dygnet kunna bli af nöden. Tyvärr tillstäder oss ej utrymmet att dröja vid dessa enskildheter.
Det är af oberäknelig vikt för den europeiska arbetarrörelsen, att den tid nu är förbi, då det lät säga sig, att Englands arbetare "aktade" sig för att begära förkortning af sin arbetsdag genom statens hjälp. De politiker, som vidhålla, att "statshjälp" är farlig för själfhjälpsprincipen, få numera från många af detta lands nationalekonomer och arbetare till svar, att erfarenheten slutligen lärt äfven i det rika och mäktiga England, att själfhjälpen på arbetarfrågans område i de modärna industrisamhällena måste fullständigas och skyddas genom lagstiftningens ingripande.
Äfven i Australien, Amerika och på det europeiska fastlandet har agitationen för åtta timmars normalarbetsdag under de sista två åren utomordentligt tilltagit i styrka. I Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Schweiz, Österrike, Holland, Belgien, Sverge, Norge och Danmark hafva talrika arbetarorganisationer uppställt "åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars softid" som den främsta fordran på sitt dagspolitiska program. Man behöfver blott läsa redogörelserna för de arbetarkongresser, som i olika länder hållits 1890 för att få en liflig föreställning om, hur allvarligt och allmänt arbetarne i alla länder eftersträfva förkortning af arbetstiden.
Hvad särskilt Sverge beträffar, äro våra jordbruksarbetares sträjker 1890 samt den omständigheten, att de liberala upptagit normalarbetsdagen på sitt program vid det sista Stockholmsvalet, rätt tydliga bevis för, hur starkt vårt aflägsna samhälle redan berörts af denna mäktiga, universella strömning.
Normalarbetsdagsrörelsen har för öfrigt varit upphof till en internationell arbetartaktik och till internationella arbetardemonstrationer—de första af sitt slag i världshistorien. Den 1 maj 1890 försöktes för första gången en demonstration på samma dag af alla arbetare i alla länder. "Åtta timmars normalarbetsdag" var dagens lösen, och framgången var tillräckligt storartad att mana till demonstrationens upprepande 1891. Denna rörelse synes vilja utveckla sig till en årligen återkommande generalrepetition uti solidariskt tillvägagående bland Europas och Amerikas lönarbetare. Det har från skilda håll framhållits, att det väsentliga i denna demonstration icke ligger i paraderandet på gatorna utan i värktygens nedläggande af alla arbetare i alla länder uti ett gifvet ögonblick samt för bestämd tid—det må nu gälla en, två eller flera dagar.
Dylika kraftprof på internationell arbetarsolidaritet—skulle de ock aldrig lyckas fullkomligt—skola otvifvelaktigt hafva ett viktigt inflytande på framtidens normalarbetsdagsfråga. Ju allvarligare de enskilda staterna gå spörsmålet om arbetsdagens afkortande uti samtliga hufvudnäringar inpå lifvet, desto tydligare visar det sig nämligen, att frågan har en betydelsefull internationell sida. Skulle väsentligt kortare arbetstid vara införd i somliga länder, men ej i andra, kan det hända, att arbetarne från dessa senare utvandra till de förra och tack vare sina lägre kraf på tillvaron framgångsrikt underbjuda arbetarne därstädes. Inom näringsgrenar, för hvilka uppfinningar och arbetsskicklighet spela en jämförelsevis oviktig roll, kan det ock hända, att kapitalen i länder med kortare arbetstid utvandra till mindre framåtskridna stater för att skörda större profiter på bekostnad af dessas större arbetarelände. Ett någorlunda likformigt framåtskridande i alla länder på normalarbetsdagslagstiftningens väg är ett i civilisationens intresse synnerligen önskligt medel mot dylika missförhållanden.
[8]. An Eight hours' bill in the form of an amendment of the Factory acts; published by the Fabian Society (Ett förslag om en åttatimmarsdag i form af ett tillägg till fabrikslagarna; utgifvet af Fabian Society) är det utförligaste och populäraste. Det innehåller icke en universell åttatimmarslag, utan vill blott på ett praktiskt sätt bana vägen för densamma—det vill säga: på lagstiftningens väg stöda arbetarne i deras sträfvan efter densamma. Åtta timmar skola vara den normala arbetsdagen, då det ej existerar öfverenskommelse om annat. Arbetare, som sysselsättas af staten, af kommunala eller andra offentliga myndigheter, skola icke (utom i oförutsedda nödfall) arbeta mer än 8 timmar om dagen och ej mer än 48 timmar i veckan. Lokomotivförare samt eldare, konduktörer och signalmän vid järnvägarne få ej arbeta mer än 8 timmar i sträck och ej mer än 48 timmar i veckan. För grufarbetare skall åttatimmarsdagen vara obligatorisk (med undantag för olycksfall o. dyl.). "Då en statssekreterare blifvit öfvertygad (genom petitioner eller undersökningar) om, att flertalet af de personer, som i hela riket arbeta uti ett visst yrke, önskar, att arbetstiden per vecka bestämmes genom lag (eller, om den redan är lagstadgad, ändras genom lag), kan han på grund af föreliggande lag fastställa en längsta tillåtlig arbetstid per dag eller vecka för nämda yrke." I intet sådant fall få 54 arbetstimmar per vecka öfverskridas. Denna bestämmelse skulle möjliggöra en laglig begränsning af arbetstimmarna uti hvilket yrke som hälst, så snart en majoritet af arbetarne önskade det—och det utan sträjker. Dessutom innehåller lagförslaget bestämmelser om, att de parlamentariska myndigheterna skulle hafva särskild makt att inskränka arbetstiden till högst 54 timmar i veckan uti alla monopol samt till högst 48 timmar uti alla företag, som kräfva särskilt tillstånd af parlamentet.